Inte mer än nostalgisk tripp

Målet med Hair, då den uruppfördes 1967, var att bryta med den gamla musikaltraditionen och skapa en serie psykedeliska scener som fångar tidsandan. Trots avsaknaden av stark dramatik finns ändå en handling. Claude från landsbygden dyker upp i staden där ett hippiegäng som kallar sig Tribe lever ett fritt liv på gatorna. Claude skojar med att han kommer från Manchester, England, vilket speglar hans längtan efter en fjärran utopi. Han sugs in i kollektivet och blir vän med den karismatiske Berger.

Frigörelse och kamp
Sexuell frigörelse och gränslöshet är en stor del av hippierevolten. Man bryter mot det ordnade samhällets konventioner och föräldragenerationens krav. Svarta och vita ska vara lika värda och kunna älska varandra.
Män och kvinnor signalerar sin jämställdhet med det långa håret och kläder som samtidigt är egensinniga och kollektivistiska. Sexuella minoriteter accepteras.
I ÅST:s version har man låtit Woof ha romantiska känslor till Frank Miller, och inte bara hylla sodomi och andra sexuella praktiker.
Trots kampen för fred och kärlek finns det drag i rörelsen som är egoistiska: drogtrippandet, den kvasireligiösa väckelsen. Man skrattar åt listorna av ämnen som de blir höga på.
Hair är fylld av dessa provokationer, som under 60-talet var radikala. I dag är de teman som berör respekt och jämlikhet fortfarande relevanta. Vi har en pågående samhällsdebatt om etnicitet, och här uppstår en spänning när Hud i sin starka sång radar upp alla de skymfande benämningar som funnits för mörkhyade under 1900-talet. Det finns fortfarande vita människor som helt historielöst använder kränkande ord som neger. Kampen är inte över än.

Lysande prestationer
Färger och klasser jämnas ut när männen kallas till Vietnamkriget. De scener där Claude hallucinerar om sin ångest över att bli drafted är bland de starkaste i hela musikalen. Också tematiken kring att han är ingenting är intressant. Den lyfter andra akten till en högre nivå.
Här kommer också ensemblen till sin rätt, och koreografin stöder fullt ut ambivalensen som Claude känner. Smärtan tar fram det bästa ur solosångerna: Storbackas uppförande av Easy to be hard i slutet är stark och vacker.
Tribe som helhet och solisternas prestationer är underbara, lysande. Artisterna är fulla av energi och glädje. Så gott som alla solon sitter mycket säkert.
Scenografin fungerar utmärkt i sin kombination av starka färger mot svartvita videoklipp av kända tal som syns i bakgrunden.

Avslöjande kontrast
Att ta in tal av John F. Kennedy, Martin Luther King och Lyndon B. Johnson är en bra idé. Men särskilt när det gäller King så blir kontrasten avslöjande stor. Att se hans angelägna, djupt moraliska tal får mina ögon att tåras.
Men sedan klampar rollfiguren Margaret in och gör en tafflig omtolkning. Det skulle inte behövas. I ÅST:s version är Margaret någon sorts reporter vars roll är att i TV 60-tal göra övergången mellan nu och då smidigare. Men detta lyckas inte alls då figuren snarare är pinsam. I detta försök speglas sedan svårigheterna som man har i att uppdatera Hair. Rollen kunde ha använts till att problematisera hippieideologin, men nu känns den påklistrad.
Men musiken blir kvar i kroppen. Jag nynnar på Let the Sunshine in och Aquarius i dagar efteråt.