Skimrande prosa på åländsk skärgårdsis

Is

Ulla-Lena Lundberg

Förlag: Schildts & Söderströms 2012, 365 s.

I äkta nybyggaranda bjuder Ulla-Lena Lundberg på en efterkrigstida skärgårdsskildring som utan tvekan kan bli en av höstens stora prosaupplevelser.
Till en början känns öppningen och upplägget i romanen Is rentav slitna. De skiljer sig inte nämnvärt från konceptet i Stormskärs Maja, Kristina från Duvemåla eller filmen Så som i himmelen. Unga människor i belastad miljö, som besitter en okuvlig tro på att den gemensamma kärleken i kombination med hårt arbete skall ta ner himlen till jorden.

Skärgårdsöden
I fokus står den här gången en ung prästfamilj som strax efter kriget anländer till Örarna, en avlägsen åländsk skärgårdsö, som under den vackra ytan döljer både konflikter och partibildning. Här kan man delvis anknyta till författaren och prästen Elis Selin som i romanform under 1900-talets första hälft skildrade upplevelser från Hitis församling med omgivande miljö.
På Örarna blir vintern kylslagen på många plan för bokens huvudperson, den naive och oerfarne Petter. Vid sin sida har han den handfasta och nästan irriterat flitiga hustrun Mona, samt dottern Sanna vars barnsliga föreställningsvärld gestaltas med både humor och insikt.

Parallell story
Berättelsen drivs fram av huvudpersonens sprudlande ungdomliga livsglädje som får ytterligare energi av församlingen, känd för sin sång som nästan får kyrktaket att lätta.
Inledningsvis presenteras flera olika karaktärer. De flesta förblir bifigurer med undantag av till exempel den ryska doktor Gyllen, vars livsöde rinner som en försiktig parallell story invid huvudströmmen.
Så finns postförarens röst, som likt en allvetande utomjordisk gestalt andas varsel över den dimbeklädda viken.

Stor vardag
Inledningsvis finns alla indikationer på en klassisk dramaturgisk modell med föraningar om en huvudkonflikt, en framåtrörelse och anslag med många hotbilder. Det är svårt att återge berättelsen, eftersom man som recensent då alltför lätt skulle avslöja kurvans utveckling. Så mycket kan antydas att berättelsen långt bygger på en skenbar upptrappning. Klimaxen har få beröringspunkter med den dramaturgiska stegringen man ser i början.
Det är här i korsdraget mellan det väntade och oväntade som berättelsens laddning ligger. Storheten ligger inte i det effektfulla händelseförloppet, utan snarare i författarens förmåga att gestalta vardagens litenhet stort.

Stoiska karaktärer
I centrum står än en gång språket som en omistlig krona över verket. Ulla-Lena Lundbergs sällsynt välklingande prosa glider fram som vassa medar på blank ödesmättad is. Inte bara som en metafor. Skildringen av kyrkfolkets hemfärd med sparkstöttingar över vinternattens is skulle i sig vara värd Finlandiapriset. Lägg till några detaljrika frodiga skildringar av en doftande slåtteräng, ett kohus, en vanlig gudstjänst.
Texten följer ett behagligt tempo med lätt uppskruvade fysiskt förnimbara scener som tonar ut som uteblivna stormar innan en ny trappas upp. Samtidigt tenderar den forsande entusiasmen man kan känna i början att ebba ut mot slutet. Blir det kanske ändå för enahanda, för många föraningar i början som förblir outvecklade.
Förutom ett njutningsbart språk, behärskar författaren självfallet sina miljöer som hon förmedlar med fast och rutinerad hand. Här finns en jordbunden autenticitet som går igen i prästgårdens kaffedoft och kohusets värme, i skarp kontrast till den isande kylan som väller in mellan tillvarons glesa väggar.

Överraskande tankar
Dock förblir mycket på det känslomässiga planet förborgat för läsaren. Kanske inte minst genom Monas distanserade och slutna lynne som inte förändras nämnvärt under berättelsens gång.
Är det en brist eller inte att karaktärerna förblir rätt stoiska? Knappast. Snarare vittnar det om en insikt i människans psyke. Trots livets föränderlighet och nyckfulla framfart finns det människor vars karaktärer går i stå. Visst känner vi var och en sådana människotyper. Det är på gott och på ont dessa överlevnadsstrategier.

Stressen förr
Mer förvånat tar jag däremot del av den stress som prästparet alldeles tydligt känner över hushållsbestyr, examensarbeten och de outtalade krav som församlingen ställer. Här glimmar överraskande fram ett fadersporträtt som präglas av tidsbrist och otillräcklighet gentemot dottern.
Tänkte man över huvud taget så här eller är det en efterkonstruktion med modell av dagens samhälle? Om det inte är, kullkastar det mycket att mina tidigare föreställningar om livet i skärgårdsmiljö från förra seklet.