Kulturliv i skuggan av ett stundande krig

Guillous romanserie Det stora århundradet ser ut att kunna bli författarens viktigaste insats vid skrivdonet. I seriens andra del fortlever och förbättras balansen mellan underhållande roman och lärorik historieskildring då vi får dyka in i bland annat Londons kulturkretsar under 1900-talets början.

Pärmbild
Dandy
Jan Guillou

Förlag: Piratförlaget, 397 sidor.

Serien en släktkrönika som tar sin utgångspunkt i en fattig familj på Vestlandet i Norge. Romanseriens första del, Brobyggarna, berättar om hur det går för Lauritz och Oscar, båda på utmanande och adrenalinfyllda uppdrag; den ena bygger Bergenbanan, vilket var en stor utmaning och kallades omöjligt då det begav sig, den andra bygger broar och jagar i Afrika.
I Dandy får vi veta vad som hände den tredje brodern, Sverre.
Han försvann förstås aldrig fast hans bröder betraktade honom som död i och med hans stora svek som kom sig av att de fördömde homosexualitet.
Han är fortsättningsvis mycket lik sina bröder då han sitter på tåget bort från studierna i Dresden, med sitt livs kärlek, earl Albie, och funderar på hur man kunde förbättra järnvägstrafiken. Dessa gentlemäns historia är mycket tacksam som verktyg för att skildra en tidsepok. De är utexaminerade diplomingenjörer i full fart med att förnya världen till en behagligare plats med teknikens hjälp, men deras livsresa leder ändå fram för allt in i konstens värld under teknikens stora århundrade, där framtidsoptimismen sprudlar och nya underverk skymtar bakom nästa hörn.

Smygande i skymundan
Men allting är inte en dans på rosor ens för de välbärgade på deras mäktiga residens Manningham. Seklets första år är en tid då en parrelation mellan två män beskrevs som ”kärleken som inte vågar säga sitt namn”, en tid där termen homosexualitet blott började bli utmanare till det bibliska och fördömande begreppet ”sodomi”.
För kulturälskare, som de båda blir på härligt olika sätt, är det en omåttligt givande period i Europas historia, där en enorm förändringsprocess är i gång. Välkommen till ett London där teater kan sluta i tumult och några verk av den okände van Gogh skapa stor skandal. Där det som i dag är ovärderlig konst kallas katastrof i de officiella sammanhangen, men där det också finns frisinnade grupper som i skymundan är flera steg före, till priset av att det sker i det fördolda, i ett hemligt bohemliv.
Det är i en sådan, Bloomsburygruppen, som verkets huvudpersoner finner sin fristad, en sfär som är både frigörande och generande, kreativ och tygellös.

Nytt perspektiv
Berättandet flyter ständigt, diskussionerna är ofta mångfasetterade och spänningen stiger ju närmare kriget boken rör sig. Guillous drag att låta romanseriens första två delar skildra samma tid ur olika perspektiv innebär att läsaren sätts på prov. Om man gillar denna del sämre, beror det på att man hellre ser på tillvaron som kämpande ingenjör än som tänkande kulturvarelse?
Att hävda att seriens första del handlade om ingenjörskonst och denna om kultur stämmer dock endast som en grov förenkling. Det är främst på grund av likheterna, exempelvis teknikens framsteg och närvaro eller européernas tvivelaktiga intressen i Afrika, som böckerna kompletterar varandra så fint.
Att inte gå vidare kronologiskt kan spontant kännas som en dålig idé. Men då samma skede skildras ur olika perspektiv med olika öden öppnas nya dimensioner i helhetsbilden.

Lätt att vara efterklok
Författaren har lyckats hitta en stil på skrivandet som på ett rättvist sätt kan skildra ett brett spektrum av miljöer. Detta rimmar också väl med det underliggande budskapet om att det trots intrycket av djupa skillnader och helt åtskilda tankevärldar finns samband, likheter och ett gemensamt sammanhang vart man än vänder sig.
Guillou nyanserar här tidsandan avsevärt mycket bättre än i första delen. Han skriver mer sällan läsaren på näsan även om han väldigt tydligt vill markera att tidens optimistiska föreställning, som i efterhand kan dömas ut, men som var förståelig innan de oförståeliga världskrigen.
Vare sig man vill det eller inte hamnar man som läsare i en position som, beroende på den berörda sakens natur, kan vara antingen skrämmande eller mysig. Författaren verkar vilja att man skall sitta och tänka ”ni skulle bara veta” då huvudpersonerna talar om hur teknikens framsteg måste göra krig omöjliga (allt för många skulle ju dö om tekniken användes till krigsändamål!) och således vara fredens stora konst. Lyckligtvis lyfter Guillou här upp även personer som skarpsinnigt vågar ifrågasätta rådande normer och uppfattningar om både sam- och framtiden. Detta gäller bland annat ”filosofvännen Bertrand”.
Känslan av att vara steget före och sitta med facit på hand triggar verkligen läsupplevelsen. Till skillnad från de flesta engelsmän i början av 1900-talet bryr man sig om hur det går för några tavlor av en ung okänd men lovande spansk konstnär, ”Pablo någonting”.