Där duvor tystnar

Det skall genast sägas rent ut: Sofi Oksanens sätt att närma sig de totalitära världar hon beskriver i sin senaste roman är framför allt befriande.

Pärmbild
Kun kyyhkyset katosivat
Sofi Oksanen

Förlag: Like 2012, 366 sidor.

Boken är den tredje i trilogin som inleddes med Stalins kossor (2003) och Utrensning (2008).

 

Sofi Oksanen serverar inga glansbilder. Sitt Estland skildrar hon dock i grunden med ömhet. Försök till förståelse för människors tillkortakommanden i en skoningslös omgivning får man ändå bara ana sig till.

Utanförskap en fördel

Intervjuerna med författaren inför den spektakulära utgivningen i Tallinn av den tredje delen i en trilogi, Kun kyyhkyset katosivat (När duvorna försvann), vittnar om det civilkurage hon som finländare kan ha när hon betraktar sin mors hemland Estland.
Det är ingen självklarhet i den del av Europa som har befunnit sig bakom järnridån, något jag själv tenderar att glömma, trots att jag har bott och arbetat sex år i Estland och lika många i grannlandet Ryssland.
Utan detta lilla utanförskap skulle en Sofi Oksanen knappast våga bemöta de svåra momenten i det estniska samhället: de egna kollaboratörerna och det faktum att det finns många aktörer, högt uppsatta politiker och så kallat vanligt folk, med en bakgrund inom underrättelsetjänsten KGB.
Oksanens berättelser är förlagda till 40-talet och 60-talet. Kun kyyhkyset katosivat är ett vittnesmål till orsakerna bakom människors kluvenhet, tystnad och rädsla.

Förbjudna samtal

Den brittiske historikern och författaren Timothy Garton Ash, han med The History of the Present, besökte Tallinn för några år sedan och passade då på att påpeka att det i alla länder brukar finnas frågor som inte anses lämpliga att diskutera offentligt. Samtidigt ställde han övriga debattörer inför spörsmålet om det i Estland finns ämnen som inte debatteras öppet.
Alla skakade ivrigt på huvudet: i dagens Estland finns absolut inga förbjudna samtalsämnen. Också jag satt tyst bland åhörarna, men tänkte i mitt stilla sinne, ”minoritetspolitiken och KGB”. Och, blickande tillbaka mot mitt eget hemland, ”finlandiseringen och alliansen med tyskarna”.
Det är i samma farvatten Sofi Oksanen nu rör sig, mellan två ockupationer, den nazityska och den sovjetiska, de som för Estlands del slutade i förlusten av landets självständighet.

Kluvna själar

Det är svårt att sympatisera med en enda av Oksanens romanfigurer. De är kluvna själar, men ändå är den ena mer osympatisk än den andra, kategoriskt tänkande, kalkylerande, samvetslösa opportunister. De tjänar de herrar som för tillfället sitter vid makten, med egna fördelar för ögonen.
Och när maktcentra förskjuts följer de efter, likt vindflöjlar. De som inte är beräknande dukar under. Edgar Parts förvandlas från skogsbroder till KGB-agent och propagandaförfattare, allt medan han utsätter släkt och vänner för förföljelser i syfte att uppnå egna fördelar.
Det är också bitvis snårig läsning, som egentligen förutsätter grundkunskaper om Estlands samtidshistoria. Pusselbitarna faller inte genast på plats, inte ens om man läser romanen som vilken thriller som helst, ett faktum som Sofi Oksanen själv har förundrat sig över, att hennes romaner i väst marknadsförs som spänningslektyr: ”Det som var verklighet för oss är underhållning för andra”.

Okontrollerat

Journalisten och författaren Edward Lucas påtalar i The New Cold War underrättelsetjänsternas ofta hänsynslösa framfart i de forna östeuropeiska länderna. De saknar politisk kontroll eller utnyttjas av regeringarna för att gå åt den opposition man inte är van att leva med i avsaknad av parlamentariska traditioner. Det ser vi i dag i länder som Ungern och Rumänien.
Också den estniska underrättelsetjänsten Kapo är ett sorgebarn för Estland, inte minst för att man där tycks läcka mer än lovligt mycket information till obehöriga. Många av medarbetarna har en bakgrund inom KGB, de är utbildade i Moskva och agerar enligt samma paranoida mönster, organiserar systematiska klappjakter på utlänningar oberoende av status, vilket jag själv har flerårig personlig och mindre lustig erfarenhet av, också det som ett resultat av ett allt fortfarande existerande godtyckligt angivarsystem på arbetsplatserna.
Sofi Oksanen har tagit sig an en svår tematik, den Stasi-mentalitet som frodas i ofrihet och som är svår att utplåna i tidigare totalitära samhällen. Det är lättare att utpeka presumtiva yttre fiender som skurkar än att medge att kollaboratörerna vanligen återfinns i de egna leden.