Mord i Marocko

Mord i blått

Jan Mårtenson

Förlag: Wahlström & Widstrand, 374 sidor.

"Det hon sade gjorde mig lugnare, men inte alldeles. Man fick inte underskatta marockansk polis."

År 1973 skrev Jan Mårtenson sin första Homan-deckare. Sedan dess har den stillsamme antikhandlaren återkommit år efter år, och står nu i den nyutkomna Mord i blått inför sitt fyrtionde fall.
Som alltid när Homan är huvudrollsinnehavare omges han av kulturella upplevelser och antikviteter. Siamessambon Cléo de Merode med blå öron och blå svans finns också med på ett hörn, och en dry martini är aldrig utom räckhåll. I det avseendet är Mårtenson förutsägbar på ett lite familjärt sätt.
Med intrigen finns det dock inget förutsägbart, och Mårtenson ger sig med överraskande skarpsynthet i kast med modevärldens intriger och den rådande samhällsutvecklingen.

En intrigfylld modevärld

Det svenska modeföretaget SwedeFashion står i gungning. Grundaren och vd:n har avlidit och företaget har övertagits av hans änka, något som inte ses med blida ögon av alla. Änkan ses som en stoppkloss för företagets framtida utveckling och en inbördes maktkamp tar fart. Samtidigt ska företagets 50-års jubileum firas i Marrakech i Marocko, dit Homan genom sin flickvän Francine blir inbjuden.
En kväll hittas SwedeFashions styrelseordförande död, vilket är inledningen till ett fashionabelt drama som fortsätter efter hemkomsten till Stockholm. Johan Homan blir som vanligt mer indragen än han tänkt sig.
Att Mårtenson väljer att förlägga handlingen till en intrigfylld modevärld kommer som något av en överraskning, och det står klart att författaren anser det viktigt att motivera detta val. I bokens inledning låter han Homan föra en lång dialog med en modejournalist där modets ställning i dagssamhället ventileras flitigt. Mårtenson betonar att mode numera också är accepterat inom akademiska kretsar, något som man med bakgrund i hans tidigare alster kan anta att han avser som viktigt.

Inbördes likheter

En kriminalroman av Mårtenson är visserligen så gott som alltid läsvärd, men tillika ingenting man sträckläser. I små doser är han som bäst. Hans stil är säregen och inte jämförbar med någon annan svensk kriminalförfattare, vilket inte är så konstig med tanke på att han haft fyrtio år på sig att etablera en nisch.
I Mårtensons deckare om Homan kan man alltid räkna med en stor dos kultur och kulinariska läckerheter, som avrundas med ett recept i slutet av boken. Språket är rikt på metaforer och en underliggande humor skymtar ofta fram. Mårtensons deckare visar upp många inbördes likheter, vilket kan ses som både bra och dåligt.
Å ena sidan är det lätt att känna igen jargongen och känslan inför varje bok är familjär, men å andra sidan leder det ibland till att handlingen stampar på stället och inte förs framåt i den takt man kanske kunde önska. Mårtensons senaste bok är ändå ett bevis på att han med säker hand kan skildra moderna och samhällsaktuella teman. Den är helt klart läsvärd.