Ambitiös mosaik om en släkts öden
Som roman är Jag gungar i högsta grenen ingen fullträff. Som historieskrivning med imponerande spännvidd har boken sina största meriter.
Året är 1967. Den femtonåriga Maria – en person som liknar författaren Marianne Backlén – går genom en lönndörr i sin mormors hem, och hittar sin mammas faster Ruth Hedvall sittande vid sitt skrivbord. Det konstiga är att Ruth varit död i ett par decennier redan. Utan att låta sig förskräckas inleder Maria ett samtal med sin släkting, och bygger därmed en bro över den avgrund av tid som finns dem emellan.
I nästa kapitel kastas vi ännu längre bakåt i tiden, till Ruths barndom i Strömsholm 1894, med allt vad det innebär av lekar med lillebror Bertel, ångbåtar och gårdfarihandlare. Snart byter årtalet och huvudpersonen igen, nu är det Marias far Theo som har ordet, en julaftonsmorgon i Helsingfors 1957.
Så här flyter det på, som ett pussel som målmedvetet men enligt en osynlig logik läggs framför ögonen på läsaren, ett pussel som föreställer en släkts öden från slutet av 1800-talet till nutid. Här finns tiotals huvudpersoner, och minst lika många platser och nedslag i tiden.
- Författare: Marianne Backlén
- Förlag: Schildts & Söderströms 2015, 342 s.
Krigets arv
Projektet är med andra ord ambitiöst, kanske till och med överambitiöst. För Backlén berättar inte bara om sina huvudpersoners livsöden, hon låter dem själva berätta ur sitt eget perspektiv. Och visst är det en fascinerande släkthistoria. Här finns Marias pappas morfar Karl August, en balttysk som reser från Dorpat till St Petersburg för att gifta sig med Louise, en tysk petersburgare av fin familj. Och farfadern Niki, en rysk soldat som strider med fransmännen under första världskriget och såras på västfronten.
I nutid får Marias dotter Ida komma till tals; hon träffar sin blivande pojkvän – den somalisk-finländska Ali – under sin militärtjänstgöring. Så går kriget och militarismen i arv från generation till generation.
Förutom släktingarna får ett antal människor i släktens närhet komma till tals, företrädesvis litterära gestalter som Edith Södergran och Gunnar Björling. Med finns också en kusin till Marias pojkvän som strider i Vietnam 1969, och till och med Nikis häst får föra ordet i ett par kapitel från första världskrigets strider. Lite framtvingat känns det att också Henry Parland, Ernest Hemingway och ett antal andra författare klämts in i periferin.
Ståltrådskonstruktion
Mångstämmigheten är en rikedom, men samtidigt ett hinder för att en verklig roman ska kunna växa fram. Liksom i Backléns tidigare böcker med liknande mosaikstruktur lider berättandet av att de flesta karaktärer talar med samma röst, vilket gör att få av dem känns riktigt levande.
Ju längre bakåt i tiden Backlén går, desto ensidigare blir karaktärerna, och vissa av dem har en prägel av ståltrådskonstruktion. Några få drag får definiera dem som personer. Morfar Bertel är läkare, och då får detta definiera honom till den grad att han lider av bacillskräck och till och med på kafé sitter och diagnosticerar människorna han ser.
Ruth Hedvall har en gång skrivit en recension om Södergrans debutsamling, och detta får nu definiera hela hennes liv. Här projicerar Backlén tydligt sina egna önskningar på Runebergforskaren Hedvall. Eftersom Backlén inte kan förstå varför Hedvall ville forska i Runeberg, tycks det, gör hon denna till en tragisk gestalt som innerst inne älskar Södergran, men aldrig vågar erkänna det offentligt.
Debatt om xenofobi
Som roman blir det alltså ingen fullträff. Med sin imponerande spännvidd, och som historieskrivning över 1900-talet har boken sina största meriter. Inte minst krigens fasor, och här finns mycket av den varan, blir en sorglig påminnelse om hur fruktansvärt mycket blodspillan det föregående århundradet bjöd på.
Därtill kan boken ses som ett inlägg i en debatt om xenofobi och invandring i en tid när samhällsklimatet blivit allt hårdare, och extremnationalismen åter sticker upp sitt fula tryne. Backléns bok påminner om att folkvandringar ingalunda är ett nytt fenomen, och att de knappast är något att vara rädd för.