Herrarna skriver för livet
Det är inte för sent att börja skriva fast man fyllt sjuttio eller åttio år. Det har kyrkoherdens tolv "lärjungar" i Ekenäs bevisat.
– Det där borde du ju göra! Så sa min fru till mig när hon hörde om skrivgruppen, säger Olof Thodén.
Sagt och gjort. När det i Ekenäsnejdens svenska församling under ledning av kyrkoherden Anders Lindström och Ralf Saxén gick ut ett upprop om en skrivgrupp för enbart herrar, var Olof Thodén en av sjutton intresserade som anmälde sig.
Ett år senare finns det fortsättningsvis ett dussin karlar som träffas regelbundet för att tillsammans få inspiration att skriva om sina egna liv. För de flesta handlar det om att teckna ner värdefulla berättelser för den närmaste familjekretsen, ofta tangerar de den egna släkten och nutidshistoria.
Skrivandets psykologi
– Att starta en skrivprocess är mentalt ganska krävande och sätter i gång den psykologiska dynamiken eftersom man tränger tillbaka i sina minnen och upplevelser, säger Anders Lindström.
Under året som gått har han bidragit med psykologiska reflektioner kring de inre processerna som berör skrivandet. Ralf Saxén som tidigare hållit liknande kurser i Johannes församling i Helsingfors har tidigare skrivit sina egna memoarer och bidragit med egna erfarenheter.
– Det har varit svårare att skriva än man trodde. I den här åldern kräver det mycket koncentration, säger Sven Sundström. Som tidigare krigsbarn i Sverige har han unika erfarenheter. Eftersom han även är adopterad, har han förutom krigsupplevelserna även börjat författa två skilda släktutredningar. Målsättningen är att sammanlagt få ihop ett femtiotal sidor.
– Tyvärr har jag gjort det klassiska felet att inte intervjua personer, till exempel min mamma, medan hon ännu levde. När man är ung är man inte intresserad av gamla historier, säger han.
Kriget i fokus
Rune Lindholm har i stället valt att skriva i kronologisk ordning, för att sedan välja ut och fördjupa vissa episoder och ge dem en mer djuplodande behandling. Inspirationen är just nu inte på topp, men Lindholm litar på att den skall infinna sig igen.
Börje Thorström har däremot inga problem med inspirationen, snarare då att få ordning på strukturen när det gäller textsamlingen. Han har valt att integrera de egna upplevelserna i ett sammanhang som även inkluderar tidsandan och världshändelserna under de olika tidsepokerna. Även här spelar kriget en avgörande roll. Men inte enbart. Hans liv har varit mångfasetterat och därför har han valt att sortera sina texter enligt en tematisk ordning.
– Jag har till exempel suttit med i ett fyrtiotal styrelser. Jag har också sysslat mycket med sport under mitt liv, säger han.
Inga elaka ord
Under en tidigare samling fick gruppen träffa författaren Merete Mazzarella. Mötet med en "riktigt riktig författare" har uppenbarligen gett inspiration. "Skrivandet är som att köra bil i mörker. Först ser man inte så mycket, men ju längre framåt man avancerar, desto mer ser man", citerar någon en av bilderna som författaren delade med sig av.
Ingen av männen har ännu blivit överraskad av förträngda minnen som skulle ha dykt upp till ytan. I den mån man eventuellt stött på några "svarta sidor" i livet som någon benämner dem, har man tagit sig friheten att låta dem förbli oskrivna. Kanske av hänsyn till nära och kära som ännu lever.
– Jag har bestämt att inte skriva elakt om någon, säger Rune Lindholm.
Skrivandet innebär hårt arbete och kräver disciplin. Det vet samtliga i skrivgruppen numera.
– Skriv minst en timme om dagen, manar Ralf Saxén.
Någon skruvar på sig. Det är just det man borde... men... men.
Datorn en räddning
Karl-Henrik Kurtén som haft en yrkesmässig karriär inom bland annat cellulosaindustrin har jobbat mycket utomlands, i Europa, men även i USA och i Afrika.
– Jag skriver i kronologisk ordning om min yrkesmässiga karriär, men även om originella människor jag träffat. Här har vi fått fina tips på hur man gör saker intressanta för läsarna. En form av "teknik" som varit mycket värdefull, säger han.
Erkki Rissanen lyssnar noga på vad de andra har att berätta. Han har tidigare fotograferat och kommer att implementera bilder i sina texter.
– Det är svårare att skriva än att fotografera. Men jag skall nog fullfölja det här, säger han.
Samtliga herrar uppger att de främst skriver med hjälp av datorn, och ser nästan förnärmade ut när de får frågan.
"Nå. Inte är vi nu så gamla heller", kontrar någon.
För George Ramsay kom datorskrivandet närmast att innebära en räddning.
– Jag föddes vänsterhänt. När jag var krigsbarn i Sverige tvingade man mig att skriva med höger hand. Ingen har kunnat läsa vad jag skriver. Nu kan alla läsa, säger han.
Med glasklar skärpa kan flera av männen återberätta egna upplevelser från kriget. Alla är inte enbart mörka.
För George Ramsay som är född 1935, innebar kriget främst att han var tvungen att vara borta från sin familj som bodde i Helsingfors. När kriget kom stängdes många skolor och barnen förflyttades till landsbygden. Många åkte till Sverige.
– Kriget innebar väldigt mycket upplevelser för oss som växte upp. Det var inte bara bomber som föll. Det var mycket som hände. Mussolini avpolletterades. Jag minns själv ett av Hitlers tal. På den här tiden lärde man också känna sina grannar, eftersom man tillbringade så mycket tid i bombskydden tillsammans. Kanske var det här också en positiv sak, filosoferar Ramsay.
Viktig kurs
Kvällen håller på att lida mot sitt slut. Så också hela kursen. Då levererar kyrkoherden ett förslag som slår ner som en bomb mitt i friden. Just när herrarna noga betonat att texterna som skrivits och skrivs, enbart skall hållas inom familjen, kommer förslaget på en antologi, där ett urval av samtliga deltagares texter skulle ingå.
Först blir det knäpptyst. Sedan säger någon: Det där var en bra idé!
Saken är avgjord.
– Min uppfattning är att kursen har fyllt en viktig funktion. Man kommer närmare sitt eget liv och den begränsning vi har gjort, att bara män fått delta, har varit inspirerande och skapat en annorlunda dynamik än i en blandgrupp, säger Anders Lindström.