"Små mirakel sker ibland"

Under de två senaste åren har Lilli Sukula-Lindblom gjort regelbundna besök på äldreboenden för demenssjuka i Helsingfors, Jakobstad och Dragsfjärd. Hösten 2015 utvidgades arbetet till att gälla även Kyrkslätt.

Under 2016 kommer Lilli Sukula-Lindblom med hjälp av ett ettårigt konstnärsstipendium från Svenska kulturfonden att fortsätta sprida och utveckla det nya konceptet LilliCare som tidigare bar arbetsnamnet Gumman eller Gubbenheim. Det byggde på en förhoppning om att ett värdigt åldrande skulle prioriteras i vårt land framför gigantiska konstmuseer.

Målsättningen är att konceptet i likhet med Sjukhusclowner i Finland som Lilli Sukula-Lindblom tidigare grundade, skall bli ett självbärande, landsomfattande och kontinuerligt växande kulturelement på hem där demenssjuka bor.

– Men vi arbetar utan röda näsor, säger Lilli Sukula-Lindblom.

Vän blev sjuk

Det nya konceptet skall inte bli en kopia av det föregående. Här handlar det i stället om en form av improvisation mitt i vardagen där "man får gräva sig fram för att nå människan". En av målsättningarna är att även inspirera personalen till nya former av möten och kommunikation.

För att kunna utvidga verksamheten hoppas man nu kunna knyta till sig lämpliga artister och andra konstnärligt lagda personer som är intresserade av att ge sig in i på den ännu relativt outforskade vägen.

Idén föddes när en nära vän till Lilli Sukula-Lindblom insjuknade i en demenssjukdom som fyrtioåring.

– Jag började fundera om det finns något man kunde göra i liten skala för dessa människor utan att behöva frakta dem till en teater, eller komma med en färdig föreställning. Jag har ett artistiskt kunnande som jag helt enkelt ville föra vidare till de äldre.

Snabb improvisation

Yrvädret Lilli träder in på en av demensavdelningarna på Volshemmet i Kyrkslätt. Hon är klädd i röda och gula färger som enligt forskningen visat sig vara välgörande för personer med demenssjukdomar. Hon bär randiga strumpor, blommig hatt och en ukulele när hon ställer sig framför en alert man. Hon dansar och gestikulerar vilt en stund. Mannen tittar intresserat tillbaka och säger sedan med hög röst: Jag är blind!

Ridå!?

Icke.

Den färgglada "flickan" är van att improvisera och finner sig snabbt. Hon går fram till mannen och erbjuder honom sin hand, sitt instrument. Känn på strängarna! Och kontakten är etablerad. Några minuter senare sjunger man redan tillsammans. Efter ytterligare en minut börjar bordsgrannen som hittills vägrat tala att röra på munnen. Fingrarna trummar försiktigt mot bordet. Nu är också han beredd att delta i fingerdansen.

– Mita kuulu kukkuluuru? Kuka sinä olet? frågar en dam plötsligt och vänder sig till sin tysta bordsgranne.

Han som alltid suttit där.

Lilli Sukula-Linblom registrerar varje detalj och hakar på. Kukkuluuru är en bra början. Vad heter du?

En liten tatuering skymtar fram på en manshand. En tidigare sjöman? Rätt! Och sjömanssånger blir här en ingång.

– Det sker ibland små mirakel. En person som helt slutat prata, och plötsligt börjar sjunga Beatles på engelska helt felfritt. Det handlar om att erbjuda närhet och få kontakt genom små saker som går via språket, minnen och dofter.

– Ett långsamt lyssnande, mer sensitivt, säger Tom "Wasker" Lindblom som deltar i besöken, men för övrigt fungerar mera som en administratör för konceptet som administreras av TeaterGeist.

Anpassad inramning

Förtroendet måste i princip byggas upp varje gång man träffas. Här finns ingen kontinuitet. Efter några minuter är det inspirerande besöket kanske redan glömt.

Jag går fram till en av damerna som tidigare sjungit i kör. Jag frågar:

– Vad är det här för spännande människor som kommit på besök?

Svaret kommer rappt.

– Jag vet inte. Men kanske du vet? Det är mycket roligt när de här.

– Har de varit här tidigare?

– Det vet jag faktiskt inte. Man glömmer, säger damen och försjunker igen in i sin egen fördolda värld.

Lilli Sukula-Lindblom berättar om fjolårets arbete på en avdelning i Helsingfors med unga Alzheimer-patienter. De var alla i åldrarna 40-65 år. Demenssjukdomarna klättrar allt längre ner i åldrarna. Det är en företeelse som medarbetarna för LilliCare är tvungna att beakta.

– Vi kan inte komma med folkmusik och bruna kläder. Det handlar om att hitta saker som relaterar till de sjuka. Det här blir allt viktigare. Vi möter allt yngre människor, säger Tom Lindblom.