En familj och dess spöken
Kristofer Möllers debutpjäs Rübezahl är en djupdykning i den borgerliga kärnfamiljen.
Jätten Rübezahl är nyckfull och lättretlig, en gestalt ur en gammal tysk folksaga, som pappa Calle (Mikael Andersson) ofta berättar om för sina söner. Det är en till synes harmlös sysselsättning, en trevlig familjestund som både pappan och pojkarna njuter av. Att det finns ett mörker i bakgrunden antyds ändå genast i inledningen då jättens svarta siluett projiceras på väggen i familjens hem på Bulevarden. En kroknäst figur med långa knotiga fingrar, märk väl.
Kristofer Möllers debutpjäs är en berättelse om hans egen uppväxt i Helsingfors på sjuttiotalet och fram till 1985, året då han förlorar båda sina föräldrar. Han har enligt förordet låtit sig inspireras av Knausgård, men den som förväntar sig en starkt närvarande jagberättare och en korsbefruktning mellan nutid och barndom riskerar bli besviken.
Familjen som utgångspunkt
Det här är i stället en helt traditionell barndoms- och familjeskildring där det enda som påminner om Knausgård är att familjemedlemmarnas riktiga namn bevarats. En berättelse om den borgerliga kärnfamiljen, där den yttre världen bara existerar i familjemedlemmarnas diskussioner.
Detta grundläggande faktum är både pjäsens svaghet och styrka. Å ena sidan har just denna borgerliga kärnfamilj dissekerats så många gånger att mycket lite nytt går att tillföra. Å andra sidan är familjen ett tema som alla kan relatera till, och som kan fungera som grund för en diskussion om samhället utanför.
Så blir det också den här gången. Pjäsen lider inledningsvis av en något stolpig iscensättning, där Julian Garners realistiska regigrepp känns onödigt teatraliskt. Vuxna män som spelar småpojkar utan tillstymmelse till ironi är alltid lite påfrestande att följa med. I scenerna där Toffe (Simon Häger) och Trolle (Patrick Henriksen) leker tillsammans fungerar det någorlunda, men i samspelet med de vuxna blir det allt som oftast både stelt och tillgjort. Henriksen är som känt bra på att spela barn (men kanske han oftare kunde få göra något annat), medan Häger har svårare att blåsa liv i sin Toffe.
Fint modersporträtt
Så småningom tätnar ändå både intrigen och skådespeleriet. Kent Sjömans "Vati" anländer och med honom familjens stora trauma. Farfaderns förhållande till hemlandet Tyskland är problematiskt, och hans förakt för Hitlers version av den tyska identiteten både politiskt och personligt motiverat. Hans tre söner lystrade alla till Führerns locktoner, och bara två av dem återvände från det krig de drog ut i. I en fin kortspelsscen ställs frågan på sin spets, då farfadern konfronterar sin son. Toffe förstår inte grälet som förs på tyska, men att det ligger en skugga över familjen undgår honom inte.
Så småningom inser han kanske också att pappans berättelser om Rübezahl bottnar i en antisemitisk världsbild som också tar sig uttryck som förintelseförnekelse och idealisering av nazisternas hårda mansideal.
Denna manlighetsdiskussion blir också ett av pjäsens intressantaste teman, då den mjuka Toffe ständigt jämförs med sin mer traditionellt pojkaktiga lillebror.
Så småningom är det ändå mamman Kisse (Anna Hultin) som blir pjäsens intressantaste gestalt. Hon är härligt frispråkig och politiskt inkorrekt, talar innan hon tänker och blir mer än någon annan en hel och trovärdig människa. Hennes sjukdom blir andra aktens smärtsamma nollpunkt, och tvingar pojkarna in i vuxenlivet. Det är rått och hudlöst, och Hultin gör det utmärkt.
Mycket som är bra finns det alltså i Möllers debutpjäs, och med ett lite större mod i iscensättningen hade man kommit ännu längre. Kärnfamiljen är fortfarande en utmärkt utgångspunkt för samhällsanalys, och bär därtill naturligtvis alltid på sin egen helt unika historia, som med rätt infallsvinkel är väl värd att berättas.