Apokalypsens lockelse
Undergången är nära, den är kanske redan här. Finns det något alternativ, eller är det bara att hoppa på tåget mot avgrunden?
BÖCKER
Författare: Ulrika Nielsen Bok: Undergången. Förlag: Ellips förlag 2015, 106 s.
Det finns ett sug i Ulrika Nielsens bok Undergången. Det handlar om korta texter som pendlar mellan kortprosa och poesi, och ofta påminner om katalogdikter eller listor. Suget kommer kanske av den angelägna tonen i de pregnanta formuleringarna, eller av den olustiga känslan av att något i tiden har gått ur led som präglar läsningen.
Undergången står nämligen för dörren. I ett hyperindividualistiskt samhälle där självförverkligandet via ohejdad konsumtion är upphöjt till religion rusar vi mot avgrunden som ett myllrande lämmeltåg.
Nielsen börjar sin bok med orden: "En natt drömde jag att stjärnhimlen hade sålts", och naglar därmed fast ett av bokens huvudteman; kapitalismens avigsida och den oöverbryggliga avgrunden mellan det pris vi kan sätta på omvärlden och det immateriella värde den besitter. Hon skriver därmed in sig i den ekokritiska eller ekopoetiska traditionen som under de senaste åren vuxit sig allt starkare särskilt i USA.
Så beskriver hon också, i en dubbel undergångsbild, tomheten i ett övergivet amerikanskt köpcentrum: "Rulltrappor som stannade för flera år sedan, döda prydnadsväxter i stelnade poser, blanka bänkar med ett perfekt lager damm.".
I förgängelsen finns också en säregen skönhet, och undergången utövar en lockelse som är både estetisk och etisk. Människans undergång som garant för jordens fortlevnad, förenklat uttryckt, är en fantasi som återkommer i ett antal texter och också uttrycks i Catharina Gripenbergs vackra omslagsfoto, där ett förfallet hus öppnar sig mot den vildvuxna naturen. En hisnande text som kan placeras i utkanten av den här tematiken beskriver en äggcell svävande "i sin rymd av plasma":
Den lyser som en sol, vrider sig runt sin egen axel; skälvande, lycksalig.
Så kommer spermierna.
De starkaste som fortfarande finns kvar börjar, i blindo, slita sönder cellager efter cellager och slutligen är det en enda som tar sig genom skalet.
Svansen lossnar och då händer det något fantastiskt, något fruktansvärt; ägget sluter sig, förstörelsen börjar. [...]
Livets uppkomst beskrivet som en undergång, förstärkt av makroperspektivet där ägget blir mittpunkten i sitt eget solsystem. Här går en hel värld under, och här skapas en ny människa. Dessa två faktum är kausalt förbundna med varandra.
Hoppets bländande ljus
Det genremässigt blandade formatet ger ett sympatiskt intryck av mångfald snarare än splittring. Såpass stark är den tematiska bindningen att de stilistiska brotten närmast tillför djup och nya nivåer. Ett avsnitt heter till exempel "Ur Linus Andersens gröna anteckningsbok (78 idéer till science fiction-romaner)" och består uteslutande av citat ur en bok av poeterna Leif Holmstrand och Pär Thörn med nästan samma titel. De numrerade utdragen består av korta satser som "49 Ingenting händer", "57 Det slutar regna" och "78 Det betraktas inte längre som meningsfullt att äta och reproducera sig. Världen blir något bättre".
I sin nya kontext blir utdragen förutom humoristiska också olycksbådande, då de både verkar visa på förändringens omöjlighet och på framtidens tomhet. En liknande effekt får en katalogdikt där en mängd saker – "jeans i starka färger", "rymdturism", "fundamentalistisk religionsutövning" etcetera – sägs vara "nästa stora grej".
I en lång sammanhängande dikt illustreras undergången typografiskt som ett sönderfall på textnivå, med ord utspridda över textsidan i en mödosamt framskridande berättelse om väntan på den slutgiltiga förstörelsen.
I många texter finns också ett ljus som tränger in och trots allt verkar bära med sig en strimma hopp. Ofta är det i anknytning till naturen, men också konsten och poesin verkar åtminstone för ett ögonblick kunna skjuta upp den oundvikliga apokalypsen. Eller kanske bara blända oss så vi inte ser den fasansfulla sanningen.
Boken slutar med just detta ljus, men här får i stället den näst sista dikten stå som exempel på Nielsens förmåga att skapa visuellt laddade kompositioner av enkla beståndsdelar. Dikten bär rubriken "En bild":
En polis, en präst och en brandman
De står i det uppbrutna
Aska stoft som virvlar
De bara står
Tittar bortåt uppåt utåt
Apokalypsens lockelse