Vår södra granne i historiskt ljus
Förhållandena mellan Finland och Estland belyses på många sätt i denna innehållsrika historiebok.
Den flitige forskaren vid UM:s arkiv Jussi Pekkarinen har igen gett ut ett nytt verk om ett intressant kapitel i vår diplomatiska historia, denna gång om beskickningen i Tallinn (Reval). Kohtu 4 är adressen. Läsaren får vid sidan av ingående upplysningar angående beskickningens egen historia och de tidigare beskickningscheferna även en kortfattad handledning i esternas öden under det gångna seklet. Dessutom har författaren plockar fram många komiska anekdoter både om det egna beteendet och om umgänget med värdlandet.
De första stegen
För vår del gällde det ju att bygga upp en egen utrikesförvaltning utan någon egentlig erfarenhet av den sortens verksamhet. Vår första minister i Tallinn (titeln ambassadör kom först senare) var lantdagsmannen Erkki Reijonen (1919–1923) som lät sig övertalas av utrikesminister Holsti att åta sig uppdraget. Han var vän och partikamrat till Holsti men hade redan tackat nej till ministerposten i Oslo. Reijonen ansåg sig vara både obegåvad och olämplig för diplomatlivet och dessutom kunde han inte franska. Å andra sidan talade han en utmärkt estniska och flere andra språk. Han gick även alltid rakt på sak utan några krumbukter.
Pekkarinen berättar ingående om beskickningshusets öden. Det stora huskomplexet hade byggts runt 1850 av baron von Uexküll och ägdes nu av landets överhuvud (riigivanem) Konstantin Päts. Denne bodde där själv men hyrde ut delar åt Finland och Ungern. Päts hamnade dock i ekonomiska svårigheter och så småningom lyckades Finland köpa huset. Päts fick bli kvar som hyresgäst mot en av honom själv fastslagen hyra. Vår riksdag hade dubier men gick till slut med på köpet. Det ståtliga huset uppe på Toompea är otvivelaktigt en utmärkt investering. Det var ju tämligen unikt att ett statsöverhuvud bodde i ett hus ägt av ett främmande lands beskickning.
Byråkratin besvärlig
Pekkarinen påpekar att vi finländare ofta hade och har en nedlåtande inställning till esterna, något i likhet med den rikssvenska inställningen till oss. Likaså nämner han att esterna inte bara misstror ryssarna men i minst lika hög grad tyskarna. Erfarenheterna har ju varit dåliga i bägge riktningarna. Reijonen liksom senare chefer hade även många svårigheter med UM och dess byråkrati. Vid en inspektion av UM:s kamrer saknades, o fasa, två silversardingafflar, ett bläckhorn och en papperskniv. Dessbättre visade det sig vara ett misstag vid renskrivningen. Även på andra sätt var UM sparsamt inställt, telegram och telefonsamtal skulle vara korta, man grälade om löner, utrymmen och personal med mera. Ingen bil hade man heller. Visumärendena betungade i högsta grad den lilla personalen och kunde uppgå till hundratusen årligen. På 1930-talet bestod personalen av två diplomater, två kanslister och två vaktmästare.
Förbudslagen i Finland var ett ytterligare bekymmer. Smugglingen av alkohol antog stora proportioner och någon brist på berusade landsmän på Tallinns gator fanns inte heller vare sig då eller senare. År 1923 avlade "riksäldsten" Päts det första statsbesöket någonsin till Finland. President Relander å sin sida besökte två år senare både Sverige och Estland. Reijonen efterträddes i Tallinn av sin tidigare chef Holsti (1923–27). Denne hade dock gott om ovänner vid UM och förde ett ständigt krig med ministeriet.
Å andra sidan tillbringade han långa tider vid vår beskickning vid NF i Genève, dit han även sedermera flyttades. Den blivande tidningskungen Eljas Erkko verkade ett år som legationssekreterare vid beskickningen. Åren 1928–33 var Aarne Wuorimaa minister i Tallinn och efterträddes sedan av P.J.Hynninen (1933–40).
Oroligt i Estland
I Estland rådde det oroliga tider inte minst på grund av utvecklingen under Hitler och Stalin. En ny grundlag tillkom i Estland och Päts blev år 1938 president med stark makt, "en styrd demokrati". Den andre starka mannen i Estland var överbefälhavaren Johan Laidoner. Andra världskriget stod för dörren och olika sovjetiska anspråk framfördes, trots att Stalin och Päts utväxlat signerade fotografier av varandra. Privat kallade Päts visserligen Stalin för en kaukasisk stråtrövare. I augusti 1940 stängdes beskickningen i Tallinn. De lokalanställda utlovades tre månaders lön, som UM prutade till två.
År 1987 gick ryssarna med på att vår generalkonsul i S:t Petersburg (dåvarande Leningrad) fick besöka Tallinn. I Finland var man som alltid försiktig med kritik av östgrannen och enligt Pekkarinen berodde Koivistos låga profil på att man inte ville undergräva Gorbatjovs ställning. De efterkrigstida ambassadörernas personer och verksamhet går Pekkarinen inte närmare in på. Vid en utbyggnad av vår beskickning påträffade arkeologerna bosättning från 600-talet som nu kan beskådas genom ett glasgolv. Sammanfattningsvis kan det konstateras att författaren skrivit en i högsta grad läsvärd och givande bok.