Från glittrande hov till skog och lera
Den sanna historien om hovdamen som bytte glansen vid tsarens hov i S:t Petersburg mot åkrarna och granarna i östra Nyland var för läcker för att lämnas orörd. Mikaela Strömberg skrev en roman om en av sina anmödrar.
- Familj: Nyfamilj med man och barn.
- Karriär: Författare och jurist. Debuterade med romanen Dessa himlar kring oss städs och har sedan dess skrivit för både barn och vuxna. Arbetar heltid som jurist vid SLC (Svenska lantbruksproducenters centralförbund).
- Aktuell: Med romanen Sophie (Schildts & Söderströms).
- Läst i sommar: Ganska mycket. Senast läste jag Ian McEwans Lapsen oikeus, Merete Mazzarellas Solkattens år, Sabine Forsbloms Maskrosgudens barn och Klaus Ilmonens Leaving theatre; war, politics and intelligence on campaign in Afghanistan.
- Gillar: Det mesta, i synnerhet min familj, mina hästar och vänskap.
Så mycket skog! tänker den unga Sophie von Behse medan hon färdas från Lovisa in mot Kulla gård som ska bli hennes nya hem. Färden har gått från överklasshemmet vid paradgatan Fontanka i S:t Petersburg och Sophie inser sakteliga att hennes liv är totalförändrat.
Sophie von Behse, född 1828, var 22 år när hon tillsammans med sin holländske man Engbertus Jansen anlände till Finland. Hon kom att stanna här resten av sitt liv och är alltjämt en mytomspunnen gestalt i trakterna kring Lovisa.
– Sophie fick stor betydelse i södra Lappträsk och hon lever kvar i folks medvetande, säger författaren Mikaela Strömberg.
Sophie och Engbertus fick sex döttrar – yngst av dem var Hermine och det är från hennes gren Mikaela Strömberg härstammar.
I hela sitt liv har Mikaela Strömberg hört talas om den handlingskraftiga Sophie. Men släktskapet var inte det som i första hand inspirerade till den nu aktuella romanen – snarare då Sophies livsöde liksom den tid hon levde i.
– Öppenheten och kvinnosaken är två frågor som har gått tillbaka under senare år.
– Det kändes angeläget att ta sig an en period som var så mycket vidsyntare än vår egen, och att berätta om en kvinna som fick makt och självständighet. Och så är det en så bra historia vilket alltid är en frestelse för en författare!
Ett krångligt äktenskap
Under sin tid vid det ryska hovet uppvaktades Sophie von Behse av tronföljaren Alexander, han som senare blev Alexander II. Seglivade rykten gör gällande att Alexander var pappa till Sophies äldsta dotter Charlotte men om detta stämmer förblir oklart.
– Ryktet är förstås en delorsak till att historierna om Sophie lever vidare, konstaterar Mikaela Strömberg.
Äktenskapet med Engbertus Jansen blev hur som helst tumultartat. Jansen var en duktig diamanthandlare men som bonde var hans talanger ringa. Det blev Sophie som läste in sig på hur man gör för att bruka jorden och som tog hand om odlingarna på först Kullo gård, därefter Sarfsalö och till slut Jordas i Labby.
Parets krångliga äktenskap, som till slut slutade i skilsmässa på initiativ av Sophie, finns dokumenterat i otaliga rättegångsprotokoll.
– Sophie och Engbertus satt i rätten år efter år och jag skriver om endast en bråkdel av alla deras processer, berättar Mikaela Strömberg.
Rättegångsdokument avslöjar inte bara schismer utan även något om personligheterna hos de parter som grälar.
– Vissa sidor hos människan kommer alltid fram i rätten och den saken har inte förändrats under åren, påpekar Strömberg som själv är utbildad jurist.
Hurdan var Sophie tycker du?
– Hon var rakryggad och modig och ibland en sur liten kärring.
– Jag ser henne som en hel människa och tycker att hon därför är viktig i den feministiska diskussionen.
Sophie vann respekt inte bara som bonde utan också som barnmorska. Hennes assistens vid förlossningar var ibland livsavgörande och bidrog till att hon, under sina decennier i Finland, fick uppleva en karriär ständigt i stigande medan hennes makes bana gick utför. Ju självständigare Sophie blev, desto svartsjukare blev Engbertus och äktenskapet rusade mot sin upplösning.
Skilsmässoprocessen blev utdragen och pågick i fyra år men 1868 fick Sophie von Behse igenom sin vilja och blev juridiskt skild från sin make.
– Sophie uthärdade hela processen med högburet huvud. Hon blev inte stigmatiserad, säger Strömberg.
Är du överraskad?
– Nja, jag som är så väldigt förtjust i min hembygd kan inte säga annat än att den var öppen och inte inskränkt.
– I den här delen av landet behärskade de flesta ryska, helt enkelt eftersom handeln österut var så livlig. Folk var inte rädda av sig.
Författarens friheter
Sophie von Behses historia har blivit roman en gång tidigare. För ett år sedan gav Synnöve Jordas ut boken Ingen behöver få veta (Jordas förlag). Synnöve Jordas och Mikaela Strömberg härstammar från samma gren i släkten.
– Det är fascinerande hur olika spår vi rullade in på. Synnöve konstaterade att Sophie var så mångbottnad att det finns utrymme för fler böcker om henne.
Mikaela Strömberg har inte haft tillgång till Sophie von Behses dagböcker, de är försvunna sedan decennier. I romanen ger hon en bild av "sin" Sophie och säger att hon grubblat mycket på frågan om vilka friheter en författare kan ta gentemot en person som funnits i verkligheten.
– Det kändes som att den tid Sophie levde i är så långt borta att avståndet möjliggjorde en roman. Men att skriva om Sophies döttrar, som levde in på 1900-talet, föreföll omöjligt.
Mikaela Strömberg hör till dem som kombinerar sitt författarskap med ett heltidsjobb. Sedan tre år är hon fast anställd jurist på SLC (Svenska lantbruksproducenternas centralförbund) och därmed allmän intressebevakare för lantbruket.
– Det känns otroligt viktigt att det finns jordbruk i Finland, säger hon.
– Men det är klart att det inte funkar att skriva på fritiden om man jobbar heltid. Samtidigt tycker jag att arbetslivet överlag skulle behöva mera författare och folk som intresserar sig för litteratur.