Konstsamlandets status höjs
Vem har sålt vad? Och för hur mycket? Intresset för konstsamlande ökar och summorna som rör sig på konstmarknaden blir allt större. – Det här kan leda till att konstnärerna pressas att skapa nya verk i en högre takt än de kan och vill, säger en av galleristerna på konstmässan Art Basel som öppnar i dag.
Art Basel betraktas som den ledande i världen för modern och nutida konst, och under 2000-talet har man börjat hålla årliga mässor också i Miami och Hong Kong. Konstmässan öppnas för 46:e gången i Basel i dag, torsdag, för allmänheten, men en stor del av affärerna har gjorts redan före vernissagen.
– Hittills har vi sålt verk av Reinhard Mucha, Louise Lawler, George Condo; ett verk av John Baldessari för 550 000 dollar (490 000 euro), en tidig serie av Barbara Kruger för 350 000 dollar (310 000 euro), avslöjar Iris Scheffler från Galleriet Sprüth Magers, som finns i Berlin och London.
Men namn på köpare avslöjar man inte, och inte heller om det är privatpersoner eller institutioner som köpt dem.
– Det högsta priset var för ett verk av den tyska konstnären Rosemarie Trockel.
Priset vill Scheffler inte tala om, men avslöjar att det gäller ett sjusiffrigt belopp.
Det är litet ovanligt – när det gäller konstsamlande i den här prisklassen är det vanligtvis de manliga konstnärerna som leder. På listan över de tio nutida konstnärer vilkas verk betingar de högsta priserna finns det bara en enda kvinna, Cindy Sherman.
– Vi representerar en något större andel kvinnor än de flesta.
Galleriet representerar inte bara redan etablerade konstnärer: en yngre konstnär är Michail Pirgelis, som i år medverkar i Unlimited, Art Basels sektion för yngre och mera experimentella konstnärer.
– Han är en konstnär som inleder en diskurs om vad det vill säga att skapa bilder i vår tid, i en situation där vi konstant är omgivna av bilder, säger Andreas Gegner, också från Sprüth Magers.
– Mässan handlar ju inte bara om pengar. Det är bara den ena sidan av vad som pågår här. Den andra sidan är själva konsten, och möten med människor, diskussioner, säger Maya Rasamny, ordförande för inköpskommittén för konst från Mellanöstern och Nordafrika på Tate Modern.
– Det är framför allt för utbytet med andra, på samma område, som man kommer hit.
Rasamny är själv samlare, och ägare till verk av flera av konstnärerna som representeras av Sprüth Magers. Båda är överens om att mässan i Basel är ett måste.
– Den är störst. Den är bäst. Basel är framför allt på ett mycket bra sätt konservativ. Man lyckas, gång på gång, producera en mässa av högsta kvalitet, säger Gegner.
Koons i miljonklassen
Larry Gagosian, som öppnar ett tredje galleri i London i höst och därmed har femton gallerier globalt, betraktas som en av de absoluta megagalleristerna i dag. På mässan drar galleriet till sig besökarnas uppmärksamhet med ett verk av Jeff Koons på paradplats: en två meter hög kattunge som kikar upp ur en socka – med tillhörande blommor och klädnypor.
Vad har de sålt? Motvilligt säger en representant för galleriet, som uppger att han heter Andy:
– Vi har sålt en Richard Prince och Andreas Gursky, Georg Baselitz, Rudolf Stingel.
Men några priser vill han absolut inte uppge. Arbetet av Koons är inte sålt, men nog reserverat, och priset är i miljonklassen, så mycket medger han – det är ju i det närmaste är en självklarhet.
Och kvinnliga konstnärer?
– Jodå, det har vi också sålt. Cecily Brown. Vi hade hängt den i bakre rummet.
Ken Maxwell, som också representerar Gagosian, säger att man inte vill ge ut priserna som verk har sålts för till allmänheten av diskretion, hänsyn till köparnas privatliv. Det även om gallerierna inte i vilket fall lämnar ut köparnas identitet.
På frågan om vilka trender galleriet ser i konstvärlden i dag, svarar Maxwell att samlandet har ett högre anseende än förut, intresset för konstsamlande ökar, och det finns allt fler tillfällen att idka samlande, alltså allt fler konstmässor. Ur konstnärernas synvinkel kan det leda till problem, då det leder till en press att skapa nya verk i en högre takt än vad de kan, eller vill, för att möta efterfrågan.
På Larrys lista
Summorna som rör sig på konstmarknaden blir allt större, priserna på nutidskonst går upp, men exakta siffror är svåra att få tag på. Den Hong Kong-baserade webbsajten Larry’s List (namnet är knappast slumpmässigt valt) är en av de få som samlat in uppgifter om utvecklingen.
Hösten 2014 gav man ut en rapport om dagens internationella konstsamlare. På listan har man inkluderat personer som har en miljon eller mera i disponibla tillgångar, som aktivt samlar, och som äger ett stort antal nutidskonstverk. Webbsajten har namn på över 3 000 sådana här samlare i sin databas, men uppskattar att det globalt finns uppemot 10 000 samlare.
Man har tittat på vilka de här personerna är, och uppger att medelåldern bland samlarna är 59 år, och 71 procent av dem är män. Den största delen kommer från Europa, USA och Asien.
Privata samlare förutspås få ett allt större inflytande inom konstvärlden, och också inom offentliga museer. 37 procent av de privata samlarna har redan i dag en aktiv roll inom ett eller flera offentliga museer, och två tredjedelar av alla privata konstmuseer som nu finns har grundats efter 2000. Och samlarna tycks också ofta köpa verk av konstnärer som är lika dem själva: samma nationalitet, samma kön. För den här sortens samlare av nutidskonst ligger alltså Art Basel i toppen av listan över evenemang att besöka.
I högre grad än den övriga mässan består Art Basels avdelning Unlimited av installationer, videoverk och experimentella arbeten, av konstnärer som ännu inte hör till de stora och etablerade, men som väntas göra det i framtiden.
Ett av de första verk som fångar blicken på årets Unlimited är Jeppe Heins vackra, kyliga, enorma 360° Illusion III, en stor spegel i satellitform som långsamt snurrar runt sin egen axel.
Mest iögonenfallande är nog ändå Julius von Bismarcks projekt Egocentric system: en skål med en diameter om ungefär tre meter, som snurrar runt, runt på golvet, litet likt en planet. Inne i skålen syns ett bord och en stol, en ryggsäck, ett par skor, en bok och i en sovsäck, konstnären själv. Som Gianni Jetzer, kurator för Unlimited, förklarade verket: så länge konstnären vänder sig inåt och fokuserar på sitt eget universum, upprätthålls balansen. Det är om han lyfter blicken och tittar ut över kanten på sin egen krets, som han drabbas av svindel. Han är inte den enda att löpa den risken på Art Basel.