När hemmet blir ett galleri
Vad händer när den privata och den offentliga konsten byter plats? En barnfamilj, en pensionär och en konstnär är med när det oväntade sker.
Vilka mekanismer sätts i gång då guldkorn från en privatsamling plötsligt hamnar in i ett galleri, eller när ett verk ur en offentlig samling gör entré i ett ordinärt privat hem? Den frågan utgör utgångspunkten för utställningen Vi har samlat som pågår på Galleri Elverket i Ekenäs, samt det tillhörande Öppna hem-evenemanget som avslutas under helgen 16-17 maj.
Själva utställningen bygger på konstverk som hämtats ur privata samlingar och sedan sammanförts till nya konstellationer. Som en replik i den pågående dialogen har ett antal Ekenäsbor i omvänd ordning fått ta emot konst som härstammar från konststiftelsens rika samling som i dag omfattar dryga tusen verk. Initiativet är det första där konsten deponeras i privata hem, i stället för i offentliga miljöer.
Genom regelrätt dörrknackning och upprop via lokaltidningen har man vaskat fram ett antal hem som getts möjlighet att låna ut och ta emot konst, samt öppna sina hem som ett popup-galleri med tavlor och konstnärer på plats under två veckoslut.
Ett tomrum fylls
På onsdagsmorgonen anlände helgens aktuella konstverk till pensionären Maj-Len Söderlund. Det blev ett kreativt kaos utan like. Konsten anlände samtidigt som en oväntad rörreparation. Det bekymrade inte mottagaren nämnvärt som redan under ett tidigare tillfälle öppnat sin dörr för allmänheten.
Förra gången hängdes bland annat fotografier av Gun Holmström upp i radhuslägenheten. Tillsammans med ägarinnans egna konstverk och ytterligare ett videoverk, bildade de en kommunikativ helhet som diskuterades av de tiotal besökare som dök upp.
– Jag tyckte inte först om konstverken jag fick ta emot, men redan efter en dag kände jag att de gärna skulle ha fått bli kvar här.
I Maj-Len Söderlunds hem är intresset för växtlighet uppenbart. Enligt amanuens Erica Wulff har man också i planeringen beaktat den aspekten. Saara Ekströms stora fotografi som anländer samtidigt med rörarbetarna placeras på en tom vägg där det bara några minuter innan hängt en annan tavla som nu står på golvet.
– Tomrummet blir ganska uppenbart när man lyfter ner ett befintligt verk, säger Erica Wulff.
– Mustigt, säger Maj-Len Söderlund när konstverket kommit på plats. Den passar fint in. Jag tror tavlan får stanna här.
Högre tröskel
Snart anländer en rostig skulptur i flera delar.
– Jag skulle kanske inte ha köpt den själv, säger Maj-Len Söderlund diplomatiskt, men fattar snabbt tycke för Nils Haukelands skulptur Trött som inrymmer en personlig historia
– Jag tror att det är en högre tröskel att komma till ett hem än att besöka en vanlig utställningslokal. Det krävas en aktiv vilja och nyfikenhet, samt någon som knuffar på.
Hon kände från tidigare endast diffust till konststiftelsens arbete, och hennes eget intresse för konst går tillbaka till gymnasietiden i Kristinestad.
– Jag hade en teckningslärare som jag fick ett mycket personligt förhållande till. För mig är det viktigt att det inte görs så stor skillnad på den riktigt fina konsten, och den som folk i gemene tycker om. För mig var det nytt hur systematiskt man arbetat med att hänga konsten i mitt hem, samt försäkringsaspekten som jag inte över huvud taget ägnat en tanke, säger hon.
Absurd känsla
Nästa gång som Pro Artibus skåpbil stannar är det utanför ett grårappat hus på Humlegårdsvägen. Här har gården nyligen grävts upp för dränering, och barnfamiljen arbetar febrilt med att färdigställa yttertrappan för att kunna ta emot "galleribesökare" under veckoslutet.
Camilla Lundqvist är ingen stor konstkonsument till vardags. Hon uppskattar verk som inrymmer en känsla och passar in i det egna hemmet, framför verk av kända konstnärer. Under sommaren fick hon besök i sin trädgård av Pro Artibus och nappade på kroken. Hon lånade ut en skuggmålning av Nina Hägg, föreställande barn, och får nu i gengäld ta emot Nanna Söderströms fotografi Madonna med barn, som strax efter veckoslutet skall deponeras hos Kvinnoförbundet i Helsingfors.
Det krävs en del mixtrande med teknik, innan Anssi Kasitonnis videoverk med flygekorrar och Villa Snäcksunds gästkonstnär Axel Antas nedtonade långsamma verk Silent Conservations rullar fram på två tv-skärmar i barnfamiljens lek- och vardagsrum.
– Det är absurt att se sitt fjorton år gamla konstverk plötsligt dyka upp i ett privat hem. Men det är alltid positivt att hitta på nya sätt att visa konst och engagera publiken, säger Axel Antas.