Drakarna växer sig större
Ett nytt EU-direktiv strävar efter att öka konkurrensen mellan upphovsrättsorganisationerna. Samtidigt skall de bli starkare för att stå emot Apple och Google.
Ännu för några år sedan kunde upphovsrättsfrågor uppfattas som avlägsna spörsmål som främst berörde författare, konstnärer och förläggare. I dag är situationen radikalt annorlunda när vem som helst kan publicera, modifiera och återpublicera material och när till och med ett fotografi som tagits av Eiffeltornet nattetid och som läggs upp på Facebook kan betraktas som ett upphovsrättsintrång eftersom belysningens designer skyddas av fransk lag. Därmed står så gott som hela befolkningen i något slags förhållande till upphovsrättslagarna.
I nyheter om upphovsrättsfrågor förekommer en uppsjö av begrepp som påfallande ofta blandas ihop. Fildelning, piratism, skadeståndskrav, utlåningsersättningar och kompensationsavgifter är med jämna mellanrum på tapeten, men faktum är att upphovsrättslagstiftningen har förändrats anmärkningsvärt lite under de senaste hundra åren. Så gott som alla ändringar under de senaste tjugo åren har pådrivits av digitaliseringen och den allt snabbare tekniska utvecklingen. Principen, att upphovsmannen automatiskt har en brett omfattande upphovsrätt till sitt verk men med vissa inskränkningar, har hållits intakt – medan de riktigt kraftiga förändringarna som främst drivs av Piratpartiet och likasinnade fått relativt lite gehör.
När man ser till den fyraårsperiod som går mot sitt slut kan man se att alla egentliga förändringar i lagstiftningen har införts under den senaste kulturministerns Piia Viitanens (SDP) tid. Förutom att utlåningsersättningen, som staten betalar ut till författare och redaktörer för bibliotekslån, nyligen mer än fördubblades från 4 till 8,2 miljoner euro per år (se HBL 2.4) har lagen modifierats främst genom ett lagpaket som nyligen godkändes i sin helhet och delvis redan trätt i kraft.
Lagpaketet innehöll bland annat skrivelser om avtalslicenser för lagring av tv-program på nätet, noggrannare föreskrifter om skälighet i upphovsrättsliga avtal och åtgärder för att stävja olovlig fildelning. Och medan vissa av förändringarna för de flesta är fullständigt godtagbara och okontroversiella, kan man mer än väl diskutera till exempel demokratiaspekten av beslutet som gör det lättare än hittills för upphovsrättsorganisationerna att, med domstolsbeslut, kräva blockering av vissa nätsidor med okänt ursprung som sprider upphovsrättsskyddat material illegalt. Ett slags censur alltså.
Kompensationsavgiften som tidigare också benämndes kassettavgift var länge en av de mest kontroversiella avgifterna eftersom den uppbars som en procentuell andel av alla apparater på vilka man kunde lagra upphovsrättsskyddat material. Systemet hänförde sig till tiden när c-kassetter användes för att spela in låtar från radion, men i takt med att vhs-kassetterna och de tomma cd-skivorna introducerades och skivförsäljningen dalade, utvidgades systemet att täcka allt flera format och medier. När hårdskivorna upptogs i systemet 2010 sattes en undre gräns för enheter som främst användes som tillfälliga minnen och en övre gräns för att de enheter som i huvudsak användes i servercentraler. Samtidigt fördubblades de rapporteringsskyldiga försäljarnas antal medan formatdjungeln bara växte. Systemet visade sig ohållbart och något måste göras.
Att ersättningen för privat bruk i framtiden finansieras direkt ur statsbudgeten på samma sätt som utlåningsersättningen för bibliotekslån kan verka vettigt. Samtidigt kan man börja tala om en upphovsrättsskatt, i stil med Yle-skatten, som staten uppbär av medborgarna och betalar ut till upphovsrättsorganisationerna för förmodad privat kopiering. Intressant är att ersättningen för medborgarnas privatbruk i och med reformen fördubblades, från 5 miljoner till 11 miljoner per år. Den högre nivån som skall utgöra en skälig kompensation hänför sig till tiden för ungefär ett decennium sedan när kompensationsavgiften så gott som varje år inbringade över elva miljoner euro och som mest till och med femton miljoner. Som grund för kompensationsavgiften ligger de undersökningar som Teosto i samarbete med Taloustutkimus utfört på uppdrag av både näringslivet och förmånstagarna. Och enligt dessa undersökningar kopierar finländarna som aldrig förr: uppskattningsvis 587–725 miljoner filer 2013 och cirka 500 miljoner filer 2014. Så alltså trots att en allt större del av musiklyssningen sker via strömningstjänster som Spotify och Youtube (för vilka ersättning betalas enligt separata avtal).
Många av de nu aktuella lagändringarna påskyndades av medborgarinitiativet om en förnuftigare upphovsrättslag som överlämnades till riksdagen hösten 2013. Medborgarinitiativet beskrivs av många som ett initiativ med en rad förnuftiga öppningar, men en alltför spretig agenda och till exempel har vissa rättslärda betecknat det som rentav löjligt att upphovsrättsbrotten alltjämt skulle ha fortsatt vara brott, medan polisens möjligheter att bekämpa dem kraftigt skulle ha begränsats. Bland annat därför förföll initiativet i riksdagen.
Åtminstone upphovsrättsorganisationerna verkar nöjda med situationen – speciellt som man på ett principiellt plan vill upprätthålla status quo. Kompositörerna och textförfattarna i Elvis rf marrar lite över skrivningarna om skäligheten i de upphovsrättsliga avtalen som inte var tillräckligt tydliga enligt föreningen. En viss oro kan också skönjas för att kompensationsavgiften på elva miljoner smälter ihop med den övriga kulturbudgeten och att summan småningom decimeras. På Teosto talar man ändå i varma ordalag om finländarnas attityder som beskrivs som mera upphovsrättsvänliga än förr. De finländska politikernas förstående inställning kan åtminstone delvis tillskrivas upphovsorganisationernas aktiva lobbyverksamhet, där riksdagsmän och EU-parlamentariker uppvaktas regelbundet av "kulturfaddrar", som informerar dem i aktuella frågor. Och allt detta sker med politikernas glada samtycke; av de finländska EU-parlamentarikerna är det endast Jussi Halla-aho (Sannf) som inte önskat bli uppvaktad.
De största förändringarna under de kommande fyra åren hänför sig till det EU-direktiv om kollektiv förvaltning av upphovsrätt som klubbades igenom i fjol och som skall implementeras i medlemsländernas lagstiftning före den 10 april nästa år. Syftet är att öka regleringen av upphovsrättsorganisationerna för att garantera både rättsinnehavarnas och användarnas rättigheter. Upphovsrättsorganisationerna skall i högre grad än tidigare kunna konkurrera med varandra, bestämmelser införs om hur länge de får sitta på pengarna innan de betalas ut och hur pengarna får placeras. Upphovsrättsorganisationerna måste i framtiden också tydligare än hittills uppge vilka rättigheter de besitter. Samtidigt förväntas de nationella upphovsrättsorganisationerna bilda multinationella allianser, som skall utgöra starkare motparter i förhandlingarna med teknologiföretag som Apple och Google, en kamp som man vid Teosto liknar vid en David mot Goljat-strid.
Den radikala jämförelsen kan ses mot bakgrunden av de ringa ersättningar som teknologijättarna betalat ut till rättsinnehavarna. När de första ersättningarna för Youtubespelningar nyligen betalades ut blev löneremsan en rejäl besvikelse för rättsinnehavarna. Den danska upphovsrättsorganisationen Koda rapporterade att bara sjutton danska låtskrivare tjänade över tusen danska kronor (133 euro) på åtta månaders Youtubespelning. Kaija Kärkinen, styrelseordförande i de finländska låtskrivarnas Elvis-organisation, räknade å sin sida att hon i medeltal hade fått 0,0004 euro per Youtubespelning, alltså fyrtio cent per tusen uppspelningar eller 40 euro för hundratusen uppspelningar. Finlands tonsättare rf som handhar Leevi Madetojas upphovsrätter kalkylerade att Madetojas intäkter från alla onlinetjänster i fjol – inklusive Itunes, Spotify och Youtube – uppgick till 31 euro, och då talar vi om en relativt populär klassisk kompositör med i vissa fall över 100 000 uppspelningar på Youtube.
Det är hart när omöjligt att bli klok på de exakta summorna för onlinetjänsterna eftersom upphovsrättsorganisationerna ingått avtalen med teknologiföretagen under sträng sekretess enligt amerikansk praxis. Men det förefaller klart att onlinetjänsterna inte har inbringat några stora summor; 2013 utgjorde de fem procent av Teostos omsättning. Också annars torde upphovsrätterna för de flesta inte utgöra någon guldgruva. Upphovsrätten är nämligen ingen stödautomat utan ett kommersiellt instrument med vilket de mest framgångsrika belönas bäst. Av de drygt tiotusen rättsinnehavare som år 2013 fick upphovsrättsersättningar från Teosto fick bara 230 personer (2,2 procent) över 20 000 euro för framföranden och upptagningar, medan tre av fyra fick nöja sig med under tusen euro. Upphovsrättsintäkterna beskrivs ändå som en betydande biinkomst för många konstnärer. I en undersökning som Finlands tonsättare lät göra bland sina medlemmar 2010 uppgav fyra av fem att de hade fått upphovsrättsinkomster föregående skatteår. Den upphovsrättsliga medelinkomsten bland dessa var 2 800 euro och medianinkomsten 3 500 euro under ett kalenderår. Det största trycket riktas nu mot en reform av skattelagen, eftersom upphovsrättsinkomsterna i Finland alltid beskattas som personlig inkomst och inte kan betalas ut till företag. Till och med upphovsrättsorganisationerna själva har börjat driva frågan, efter att de förlorat några av sina bästa kunder och bäst tjänande konstnärer till länder som Sverige och Tyskland, där de nationella upphovsrättsorganisationerna betalar ut ersättningarna till konstnärernas egna firmor.
Upphovsrätten är ändå så pass helig att några stora förändringar i lagen knappast är i sikte, trots att bristerna i lagen nog har påtalats i akademiska kretsar. Upphovsrättslagen beskrivs som styv, eftersom den i grunden består av en uppräkning av vilka rättigheter konstnären har och vilka inskränkningar som gäller. Samtidigt förändras samhället i rasande takt medan lagstiftningen sackar efter. EU-direktivet från 2001 som klart och tydligt definierade vilka inskränkningar i upphovsrätten som tillåts i de enskilda medlemsländerna upplevs numera som en black om foten när till exempel universiteten efterlyser möjligheter att bedriva gränsöverskridande forskning och datautvinning med upphovsrättsskyddat material, begrepp som knappt existerade när direktivet skrevs. Somliga efterlyser därför en norm snarare än en alltför detaljerad listning som grund för lagen.
Likaså höjs röster för att skyddstiden för upphovsrättsskyddade verk kunde ses över. En viss skyddstid efter upphovsmannens död kan motiveras om konstnären har haft minderåriga barn eller vissa intäkter strömmar in en tid efter konstnärens död. Men är det faktiskt i samhällets intresse att till exempel Jean Sibelius verk skall vara ekonomiskt skyddade ännu 2027, sjuttio år efter tonsättarens död och 162 år efter hans födelse? Vissa menar att en kortare skyddstid kunde motivera till exempel förläggare att satsa på en större avkastning på kapitalet snabbare, i stället för att räkna med inkomster till och med sjuttio år in i framtiden. Mera pengar i omlopp snabbare skulle direkt komma samhället till gagn, menar man.
Som alltid med upphovsrättsfrågorna vägs samhällets intressen mot individens, men än så länge verkar det vara de stora intresseorganisationernas röst som dominerar när lagens ramar definieras.
Artikeln baserar sig på konsultationer med upphovsrättsorganisationsrepresentanterna Kimmo Hakola (Lyhty rf), vd Katri Sipilä (Teosto) och intressebevakningschef Riikka Railimo (Teosto), verksamhetsledarna Aku Toivonen (Elvis) och Annu Mikkonen (Finlands tonsättare), upphovsrättsrådet Viveca Still (Undervisnings- och kulturministeriet) och jurist Veli-Markus Tapio (Finska kulturfonden). Electronic Frontier Finlands ordförande Timo Karjalainen kontaktades utan resultat.