Spektakel i en by som vägrade dö
Cultura Mobila trodde de var färdiga med sina storstilade utomhusevenemang. Då hände något oväntat i Pojo.
Det var en gång en by ... Så kunde berättelsen om Pojo och jättedockorna börja.
För några år sedan fanns det i Pojo en utbredd känsla av hopplöshet. En känsla av att ingen i kommunen brydde sig om Pojo. Centraliseringen kom in och allt av värde började försvinna från den lilla byn.
– Jag säger inte den här känslan var sanningen, men det kändes på många sätt som om bottnen var nådd när också banken drogs in. Nu fanns det bara en väg och den var uppåt, berättar Fiskarsbon Julian Garner.
Ny energi
Själv blev han positivt uppmärksammad på situationen genom en personintervju i VN med en Pojobo. I den framgick det klart att om situationen skall vända i Pojo, så är det upp till invånarna själva att få en förändring till stånd. Kommunen ensam kommer inte att göra det.
– Det fanns en passiv känsla. Ingenting hände. Ingen tog tag i någonting, men plötsligt var det som om saker började hända och det kom in ny energi. Man ordnade till exempel fester som samlade mycket folk och det kändes som om byns invånare fick nytt mod.
Julian Garner räknar upp flera lokala privatföretagare och aktiva invånare som tillsammans har börjat arbeta för att pigga upp området med investeringar och gemensamma satsningar.
Själv hade han under många års tid arbetat med Cultura Mobila, en interaktiv konst- och kulturgrupp med bas i Fiskars, vars specialitet har varit att ordna flerspråkiga och storskaliga utomhusspektakel på små och stora orter i samarbete med de lokala invånarna.
– Vi trodde vi var färdiga med det här, men plötsligt insåg vi att Pojo och den situation byn befann sig i, är ett perfekt sammanhang för oss att verka i.
Jättedockor till Pojo
Sagt och gjort. Dramainstruktören Anna Luhtasela som sedan augusti arbetat som ny verksamhetsledare för Cultura Mobila, tog kontakt med samtliga skolor på orten, oavsett språktillhörighet. Ivern var stor, och viljan till samarbete likaså. Snart föddes tanken på ett stort utomhusspektakel (under benämningen Färg Nu!), där jättedockor skulle spela en central roll. Idén med jättedockorna har Julian Garner en gång hämtat från sitt hemland England. Själv arbetar han numera som dramaturg på
Svenska Teatern i Helsingfors, men stod plötsligt på hemmaplan igen mitt uppe i ett storprojekt.
Projektet med jättedockorna består egentligen av flera olika bitar. I centrum finns en föreställning som bygger på en berättelse om en by där det bor en grupp med gråa barn och en grupp med färgrika barn. De gråa barnen som har tillgång till jättedockor, kommer in och stjäl från de andra.
Spektaklet som går av stapeln på lördag den 28 februari klockan 18 i Pojo kyrkby, bygger även på installationer, eldskulpturer, dans och specialkomponerad musik som gjorts i samarbete med lokala medarbetare. En stod del av arbetet har gjorts på de olika skolorna. Det har även ordnats verkstäder och man har gjort skuggteater.
– Vårt mål har varit att på alla sätt försöka få samarbete till stånd och föra samman folk. I Pojo fanns det ett starkt behov av att få jobba tillsammans med något positivt.
Pojoborna har varit mycket aktiva. Barn och vuxna har jobbat tillsammans, säger Anna Luhtasela.
Man har också aktivt försökt överbygga åldersgränser, och under en period fick barn från Pojo förskola jobba tillsammans med de äldre på Sophie-hemmet. Man träffades sex gånger. Barnen målade sitt favoritställe i Pojo, medan de gamla fick berätta sina egna personliga berättelser för barnen.
– Det var överraskande att se hur stora behov det fanns att få berätta, säger Luhtasela.
Margaret Thatcher
Jättedockorna som kommer att vara fem till antalet under lördagens evenemang gör verkligen skäl för namnet. Det är fem meter höga, men väger däremot inte så mycket som man kanske kunde tänka sig. Stommen är nämligen tillverkad av bambu, vilket gör att till och med ett äldre barn orkar bära en docka. De som inte bärs, skuffas fram på en liten vagn.
Till dem hör dockan Margaret Thatcher som inte har någon yttre likhet med sin namne. För att föra dockan framåt krävs hela fyra personer.
Varför just Margaret Thatcher?
– Hon har av olika orsaker inte direkt varit Julians största favorit. Du får skriva det, skrattar Hanne Horte-Garner som bidragit med alla visuella element, scenografi och kostymer.
Föreställningen på lördag är inte vilken som helst. Den dediceras nämligen till den avlidne musikern Ari Viitanen som var verksam i Karis. På lördag framförs bland andra musikinslag även nyskriven musik av The Flag Brick project.
– Ari Viitanen var från början en sorts musikalisk direktör för Cultura Mobila och han gjorde nästan all musik till de större evenemangen, säger Julian Garner.