En vinge av konst för staden
Visste du att staden Raseborg har en konstsamling som omfattar cirka tusen verk? Så här gick det till i Pojo bibliotek när några nyförvärv anlände.
Nästan varje år köper staden Raseborg in konst för en viss summa. Under fjolåret satsade man sammanlagt fyratusen euro, som fördelades på fyra olika verk av lokala konstnärer.
På måndagen anlände några av verken till Pojo bibliotek för en första anhalt, innan alla utom ett reser vidare till någon annan fastighet som staden förvaltar.
På plats fanns konstnären Päivi Alajuntti när hennes stora verk Siipi (Vinge) anlände i en skåpbil till sitt stationära rum i biblioteket. På plats fanns också en grupp arbetare. Situationen vållade huvudbry. Konstverket som är nästan fyra meter långt är tänkt att hänga ner från taket. Vad ingen räknat med var att det skulle vara så förtvivlat högt till tak.
Solljuset letar sig in mellan de stora fönstren.
– Det här är nog inte riktig vår "homma", säger en av arbetarna och skrapar sig i huvudet. Om vi skall börja klättra högre än en och tjugo så är det nog intern service som får ta hand om det.
Plötsliga problem
Det sköra konstverket är gjort i gasbinda som penslats med gelatin. Konturerna är vitmålade. Det är meningen att vingen skall sväva fritt i luften som en skir skapelse, kanske en sländas vinge eller en ängels. Det finns tolkningsmöjligheter.
– För mig är vingar en metafor för friheten, något som bär individen vidare, kanske symboliserar det också modersvingen, eller allt stöd en människa får, säger Päivi Alajuntti som själv är bosatt i Antskog.
Verket är en del av en större helhet som tidigare ställts ut i Nådendal. Hon är glad över att staden satsar på konst.
– Det är första gången staden köper ett konstverk av mig. Det är ett viktigt erkännande. Jag tycker om biblioteket. Det är en fin och lugn stämning här.
Alajuntti har en klar vision. När solljuset träffar verket, kommer gelatinet att börja glimma. Vingen kommer vid olika tidpunkter, beroende på ljuset, att kasta skuggor över väggarna. Också skuggbilderna blir en del av konstverket.
Arbetarna fortsätter att skrapa sina huvuden. Det börjar luta mot en lift. Men får man in den genom dörren? Det skall nog gå. Eller?
På rätt plats
Kultursekreteraren Lotta Lerviks kommer kånkande på en tavla. Det är en målning av Erik Salvesen och hör till de konstverk som staden inhandlat. Tavlan söker ännu sin vägg. Men det finns visioner.
– Kanske får tavlan sin fasta punkt i Tenala i det nya daghemmet, funderar Lerviks.
Ett annat verk som inte låter sig placeras lika enkelt är konstnären Ron Nordströms väldiga tavla som egentligen består av tio skateboards som förenas av ett sammanhållande landskapsfotografi.
– Det skulle kanske passa i Fokushuset i Karis. Det är ett stort verk som behöver mycket rymd, säger Lerviks.
Bland fjolårets konstinköp finns även ett verk utifrån återvinningstanken av konstnären Stefan Nyström som eventuellt kommer att placeras på miljöbyrån.
Dessa fyra verk som vaskats fram av en arbetsgrupp, kommer att implementeras i stadens konstsamling som vid det här laget omfattar, hör och häpna, hela tusen verk. De har inhandlats under en lång tidsperiod. De flesta är tavlor som finns utplacerade i skolor, bibliotek, arbetsrum och andra offentliga utrymmen som hör ihop med staden. Ett fåtal är deponerade till andra utomstående instanser, en del finns förvarade i ett lager.
Finns här några dyrgripar?
– Visst finns det sådana bland med. Victor Westerholm, Nelimarkka.., Lotta Lerviks funderar.
Men ingen Schjerfbeck?
– Nej, ingen Schjerfbeck.
Bättre beslutsgång
Alla verk som ägs av staden finns samlade i en särskild databas där också museet har dokumenterat sina samlingar.
- Stadens inköp av konst bygger på en praxis som funnits, men aldrig skrivits ner, säger Lotta Lerviks.
Främst är det samtida konstnärer med lokal anknytning som kommit i åtanke. Hennes förhoppning är att kulturnämnden på sitt nästa möte i februari skall godkänna ett förslag hon lagt fram. I det har hon bland annat lagt fram ett önskemål om att tillsätta en särskild grupp som skulle ansvara för urvalet av konstverk. För att bevara bredd och variation, kunde gruppen bytas ut med några års mellanrum.
– Det behöver inte enbart vara medlemmar från nämnden, utan kan gärna också omfatta andra tjänstemän som arkitekter eller bildkonstlärare.
Hittills har summorna man valt att investera i konst rört sig på en gaffel mellan 2 500-4 000 euro på årsbasis. I minsta laget, tycker Lerviks som gärna skulle se att staden gick samma väg som Sverige. Där har man sedan 1937 utgått från procentprincipen. Också i Grankulla och Salo avsätter man skilda procentenheter av budgeten för konstinvesteringar.
– Det är sist och slutligen ett ganska osynligt men viktigt jobb vi utför med konstsamlingen.
Lotta Lerviks berättar om en ort i Sverige där man gjorde ett roligt experiment för att synliggöra tavlorna som hänger där i vardagen.
– Man täckte helt in kommunens tavlor med svart plast för att få dem att synas. Plötsligt lade man märke till dem.
Alajunttis verk får inte luft under vingen i dag. Arbetarna ger upp. Den sköra vingen bärs ut och placeras på en mer skyddad plats i väntan på en lift.
– Det blev lite på hälft i dag, säger Lerviks. Vi får hoppas att den inte behöver ligga på golvet alltför länge.