En tant på äventyr i Ryssland
Journalisten Lena Linderborg skrev en humoristisk roman om ryssarna som byggde på upplevelser från S:t Petersburg 2012. I dag hade det roliga blivit allvar.
– Då var min känsla av S:t Petersburg att det verkade vara en trevlig feeling där. Folk var välklädda och allt kändes modernt. Alla jag pratade med var uppåt och motståndet mot Putin kändes jättestarkt. Man var överens om att han skulle bort. I dag känns allting annorlunda och lite skrämmande, säger journalisten Lena Linderborg.
För snart tre år sedan åkte hon till S:t Petersburg för att under ett halvt år bo i en lägenhet på Finlandsinstitutet. Det blev möjligt genom ett vistelsestipendium som hon erhöll från Svenska kulturfonden. Avsikten var att hon skulle skriva en essäliknande bok om staden. Det resulterade i stället i den fiktiva romanen, Ensam tant i Ryssland, som utkom den här hösten.
– Jag såg framför mig något som liknade Leif Salméns essäer som han skrev från olika håll i Europa. Snabbt insåg jag att det var väl pretentiöst tänkt och skulle ha inneburit alltför för mycket research och faktagranskning. Jag ville ha en motvikt till mitt dagliga arbete som nyhetsjournalist vid tv-nytt, säger Lena Linderborg.
Roligt men oroande
Boken utgår från huvudpersonen Lissu som med lika magra förhandskunskaper som författaren, anländer till kulturstaden som ligger endast en dryg tre timmars tågresa från vår huvudstad. Med naivistisk ironi skildras hennes möten med ryssarna, de byråkratiska krumbukterna, klichébilderna och kulturkrockarna som är oväntat många.
Anekdoterna som skildras i boken bygger i de flesta fall på självupplevda erfarenheter. Bland dem finns en episod som utspelade sig på en språkklubb. När författaren läser sin bok i dag, kan hon i den hitta omedvetna, men tydliga tecken på den utveckling i Ryssland som först nu blivit synlig för omvärlden i och med krisen i Ukraina och händelserna på Krimhalvön.
- De berättade i mycket upprörda ordalag om en lärare som fått sparken för att hon vägrade demonstrera för Putin. För tre år sedan tyckte jag, som är optimistisk lagd, att det närmast var lite lustigt och infogade händelsen i boken. Nu inser jag att jag tolkade det hela alldeles för naivt då.
En annan händelse som också finns omskriven i fiktiv form i boken, är när Lena Linderborg talade svenska med en vän i S:t Petersburg och blev ombedd av en man att tala ryska i Ryssland.
Också det tolkade hon som närmast smålustigt och inskränkt, samtidigt som hon med förvåning kunde märka hur bristande språkkunskaper ryssarna hade i engelska.
- Jag gick in i en supermodern affär på huvudgatan för att köpa en ny mobiltelefon. Där stod unga, snygga män och stirrade på mig när jag talade engelska. Det förstod ingenting. Jag talade med en bekymrad engelskalärare som menade att det var ett arv från kalla kriget, man satsar inte på språk, förutom en elit som förstås får studera mera.
Beväpnade män
Lena Linderborg hade förmånen att bo alldeles nära Vinterpalatset. Med utsikt över Hovstallstorget kunde hon följa med återkommande demonstrationer vars antal intensifierades efterhand.
- När man hörde helikoptersurr visste man vad som var på väg. Jag brukade springa ut och följa med vad som hände. Min uppfattning var att det gick mycket fredligt till och jag såg aldrig våld eller hot, säger hon.
Lena Linderborg återger en annan händelse som fastnat i minnet. Hon stod i beråd att köpa en biljett och gick självmant fram till disken. Plötsligt omringades hon av fyra beväpnade uniformerade män. Orsaken var att hon hade glömt att ta kölapp.
- Man såg uniformerade män lite överallt, det kändes inte så bra. Med tanke på hur lite produktion man ser i landet genast man åker ut på landsbygden, tycker man att människor kanske skulle göra större nytta på annat sätt än att gå omkring och vakta, säger Lena Linderborg.
Magisk stämning
För övrigt berömmer hon staden som tillhör ett land hon fascinerats av redan från tidig barndom. Det låg där som en gigantisk kontrast till Sverige, så ofattbart nära och ändå fördolt.
S:t Petersburg fick under den långa vistelsen en alldeles speciell plats i Lena Linderborgs hjärta. Hon tilltalades förstås av det rika kulturutbudet, och inte minst området Petrogradskaja som fascinerade med sin mystiska och magiska stämning.
Efter vistelsen sökte Lena Linderborg trots bristande ryska språkkunskaper till och med ett ledigt jobb på konsulatet. Hon fick det inte, och återvände till S:t Petersburg först nu i november, för att berätta om sin nya bok.
Där väntade en stor samling människor, som ofta är regel när något kulturevenemang ordnas. Bland dem fanns många av dem som hörde till den bekantskapskrets hon byggt upp. Men några fattades. Bland dem en man och även ett lesbiskt par med rötter utomlands, som i likhet med flera andra utlänningar och minoriteter, sett sig tvungna att snabbt fly landet.
Grannar och okunskap
Turisterna från Finland avvaktar likaså.
- Jag gjorde en intervju med direktören för Finlandsinstitutet. Hon tycker att det är sorgligt att kulturmänniskorna från Finland slutat komma till S:t Petersburg.
Det här ökar enligt Linderborg den befintliga klyftan som redan nu finns mellan grannländerna, trots det förhållandevis korta avståndet och det enorma kulturutbudet som väntar bakom knuten.
– Det finns en stor okunskap mellan våra länder, det gäller nutidskulturen och även de historiska händelserna.
Som exempel nämner Linderborg belägringen av Leningrad under andra världskriget som lyfts fram lika starkt i Ryssland som förintelsen i Europa, men som inte existerar nämnvärt i människors medvetande här.
Nästa år kommer Ryssland att vara temaland på bokmässan i Helsingfors.
– Det tycker jag är bra. Den moderna litteraturen finns, men det är svårt att få tag på översättningar. Man får hoppas på nya i och med mässan.