Mount Everest jubilerar
"Uffe", "Krafa", Svante och "KK" har spelat rock tillsammans i 40 år och firar med "Monttis" första skivsläpp och en tjugonde nostalgikonsert.
Den fyra låtar långa skivan Mount Everst - Since 1974 har sett dagens ljus. Låtskrivaren Ulf "Uffe" Enberg ger lov att kalla det gubbrock, för det är vad det är.
Men allting började redan i ungdomen då Uffe började spela rock tillsammans med Tom "Krafa" Kraufvelin i sin morfars källare.
Det var 1969.
Två år senare anslöt sig Svante Savander till bandet och några år senare värvade de Kjell "KK" Lindroos.
– Det är Röda korsets fel. Jag hade varit på blodgivning, den 6 november 1974, och då jag låg där på britsen kom Uffe och frågade om jag kan bli trummis i bandet. I min blodförlust var jag lite yr och svarade ja, säger Lindroos och skrattar.
Introducerade hårdrocken
Mount Everst var bildat och coverbandet introducerade hårdrocken på den västnyländska musikscenen på 70-talet då dansbanden var störst.
– Vi stack nog ut då vi började. Andra spelade svensk dansbandsmusik medan vi hade förebilder som Black Sabbath. Led Zeppelin och ZZ Top, säger Enberg.
- Rockband bestående av Ulf "Uffe" Enberg (gitarr, sång), Svante Savander (gitarr), Tom "Krafe" Kraufvelin (bas) och Kjell "KK" Lindroos (trummor).
- Introducerade hårdrocken i Västnyland på 1970-talet och är aktuella med sin första skiva och "den årliga klassikern" på Number One på fredag kväll.
– Men det fanns ändå en beställning på det vi gjorde, det fanns folk som ville ha lite hårdare musik. De som började med rock ännu tidigare hade det däremot säkert jobbigt.
Publikens favoriter
Mount Everst har alltid gått in för att ha roligt. Under de aktivaste åren prövade de på en del progressiv rock som de tror att de själva fick mer ut av än publiken, men i övrigt har de spelat, och spelar, rock som höjer stämningen.
Ingen behöver skrika ut det klassiska kroguttrycket "soittakaa Paranoid!" för det gör de alltid.
– En gång inledde vi med Paranoid och folk blev nästan arga, vad hade de då att se framemot? Men vi spelade den en gång till i slutet, säger Lindroos.
Mount Everest drog ned på tempot på 80-talet då Kraufvelin valde att satsa seriöst på fotbollen. Han spelade i EIF medan de övriga i bandet nöjde sig med hobbyfotboll i FC Glid. Uffe Enberg började i sin tur spela med en viss Paul Oxley, och resten är historia.
Under åren har andra band, projekt och karriärer har kommit och gått, men berget har ändå bestått.
– Det var mitt första band och kommer troligtvis att vara mitt sista band, säger Enberg.
Kärt återseende
Sedan 1984 ger de en konsert om året i Ekenäs.
På fredag kväll är det dags för denna nostalgiska rockkväll på Number One. Biljetter kan köpas på förhand rån Lazy Cowboy vid nedre ändan av Kungsen.
Evenemanget brukar locka drygt 200 besökare.
– Det är lika mycket en social grej som en konsert. Folk som flyttat bort återses här och det blir mingel både före och efter konserten, säger Enberg.
70-talet lever kvar
Mount Everest får, precis som i fjol, förstärkning av Mikko Rintanen på hammond.
– Han sade efter förra konserten att det var så roligt att han hoppas få komma med igen och det får han, säger Lindroos.
Rintanen är precis som bandmedlemmarna och fansen för evigt förälskade i 70-talets hårdrock, med legendariska band som Deep Purple.
– Man tog in musiken så starkt då det inte fanns så mycket annat som distraherade en. På den tiden jobbade man en hel sommar för att ha råd med en förstärkare. Då betydde den mycket, säger Enberg.
– Jag köpte mitt första riktiga trumset själv, på avbetalning, säger Lindroos.
Anledningen till att de gör skivdebut först nu är att de framför allt är ett coverband.
– Vi har egentligen aldrig tänkt på att göra en skiva, men det passade bra nu då det gått 45 år sedan vi började spela, 40 år sedan den här uppsättningen slogs fast och 20 år sedan nostalgitripparna, säger Enberg.
På fredag kommer publiken åtminstone att få höra den nya låten Agnostix som fått god respons och spelats en del på radio.
Avslutningsvis, Uffe, varifrån fick ni namnet Mount Everest?
– Det fanns en power trio som hette November och vars låtar vi spelade mycket. De sjöng på svenska och hade en låt som hette Mount Everest som vi tyckte särskilt mycket om.