Som ett nattåg genom tillvaron
Barndomslandskapet tränger fram. I Fredrik Lindbergs konst är det avbefolkningstrakterna kring Västerbotten i Sverige som fungerar som bottenplatta.
"Har man tagit fan i båten"
"Tant med sparkstötting"
"Köra moppe på en gren"
När den rikssvenska konstnären Fredrik Lindberg arbetar, utgår han ofta från en strof som sedan utgör titeln på den färdiga tavlan. Orden kan härstamma från en sångtext eller en dikt av äldre modell, till exempel Dan Andersson. Sällan är det samtida poesi som utgör inspirationskällan.
Fredrik Lindbergs utställning Jag tar nattåget som öppnar på söndag på Pro Artibus i Ekenäs är ett resultat av "Open call" ett såkallat öppet utrop som konstiftelsen initierat.
– Många intresserade konstnärer hör av sig och vill ställa ut här hos oss. Vi beslöt att en gång per år ge alla konstnärer och kuratorer en möjlighet att anmäla intresse. I år fick vi femton anmälningar. Av dem valde vi ut Fredrik Lindberg, säger Erica Wulff som också fungerat som kurator för utställningen.
Svart spindel
Jag tar nattåget består av trettio målningar, alla med motiv som kan härledas till konstnärens barndomslandskap, en by i Västerbotten i Sverige.
Det handlar inte om dokumentär avbildning, snarare om minneskonstruktioner där grundscenariot är barndomsbyn som blandas med ett bildinnehåll som kan kopplas till dagsaktuella händelser.
– Det blir som en tidsresa, säger Fredrik Lindberg.
Till den här grunden infogar han ytterligare element i sina målningar, överraskande inslag som en djävul, en dödskalle eller en indian i det annars melankoliska nordiska landskapet. Här finns ett övergripande naivistiskt uttryck, bilder med medvetet förvridna proportioner och perspektiv. En överstor fågel på en spenslig gren, en stor svart spindel, en helikopter, en grävskopa. Element som på ett sätt är tillhörande miljön, men som ändå gör anspråk på att tränga på utifrån. Det mänskligt konstruerade i kontrast till naturen.
– Jag är intresserad av fenomenet utflyttning och avbefolkning, av förfallet och öde hus som ingen tar hand om, säger Fredrik Lindberg.
Små penslar
Tavlorna i vattenlöslig oljefärg, några i akryl är målade i skikt. En pastellfärgad bakgrund, ofta i en sval blå underton eller med en dragning mot mild turkos eller rosa, får en yta som består av ytterst detaljerade "teckningar" målade med små små penslar. Färgklickar som bryter lanskapens oändlighet.
Bilderna, flera av dem mycket stora, väcker något av barndomens nyfikenhet. Man vill gå nära, studera detaljerna, analysera och fundera. Ta några steg bakåt, gå fram igen. Symboliken och budskapen är tolkningsbara. En liten ljus pojke som siktar med ett gevär mot en indian, tolkar jag som ett inslag i debatten om mångkulturalism och rasism.
Konstnären har endast avbildat sig själv som liten pojke, indianen och cowboyen hör till minnesfragmenten från barndomen lekvärld. Han finner min tolkning intressant, överraskande. Bildernas mångtydighet blir uppenbar.
Generellt finns här ett jämnt och enhetligt formspråk, en egen stil och röst.
– Jag har målat och ritat sedan jag var riktigt liten och därför haft tid att utveckla mitt eget språk, säger Fredrik Lindberg.
Undanglidande sanning
Bilderna är tilltalande, genom dem tränger tysta drömlandskap, övergivna, men ändå långt ifrån tomma. De är i stället fyllda av ett lugn, en harmoni, en nästan sakral stämning, ett sorts frusna ögonblick som ändå inte blir statiska.
– Avverkningen har börjat, här ser du en medeltida narr som träder in och stör tidsaspekten, säger Fredrik Lindberg och pekar på en tavla.
Miljön känns välbekant, bilderna kunde lika gärna vara hämtade från vår region, det blåa vinterskenet över späda björkstammar, sparsamt med dagsljus. Gråa lador.
Bilderna förmedlar en drömkänsla, en försiktig mystik i kombination med det naivistiska anslaget. De känns väldigt naturtrogna, rentav realistiska i sin orealism.
Det är just här som bildernas spänningsmoment ligger. De utmanar tanken kring var som egentligen existerar på riktigt i vår tillvaro. Är det våra drömbilder, våra barndomsbilder, eller livet vi ser här och nu? Det vi fysiskt kan röra vid?
Sanningen är knappast en enda, precis som på tavlorna bildas den av tidens olika skikt, där det upplevda, det förträngda, det ännu icke skedda, det av sinnet konstruerade skapar bilden vi håller för sann.