En poet bland hundskit och stjärnor
Författaren Gungerd Wikholm tror på poesins kraft i ett multimedialt samhälle. Hon har nyligen översatt Sirkka Turkkas dikter till svenska.
– Det är löv som faller. Det är hundskit och stjärnor. Sirkka Turkka tar lyrikens alla klichéer och kombinerar dem med vardagen, säger Gungerd Wikholm.
Under de senaste åren har hon varit sysselsatt med att översätta ett urval av den tidigare Finlandiavinnarens dikter. De utkommer på ellerströms förlag i Sverige ännu före jul.
Senast som någonting liknande gjordes stod Bo Carpelan för översättningen. Året var 1986 och boken hette Livet är ett i vinden vacklande hus.
– Kanske inte en helt lyckad översättning, säger Gungerd Wikholm.
Svart och röd pol
Tillsammans med författarkollegan Maria Tapaninen tog Gungerd Wikholm sig an uppgiften med stor respekt. Hon hade många farhågor som förstärktes när andra etablerade finlandssvenska författare undrade hur någon vågade ge sig i kast med att översätta dikter som egentligen är oöversättliga.
– Maria har urfinskan i sitt hjärta och känner de rikssvenska språkvariationerna väl eftersom hon bor i Stockholm. Jag talar finlandssvenska, men lever omgiven av finskan i en miljö som Maria förlorat. Vi kompletterar varandra, säger Gungerd Wikholm.
Tillsammans valde de ut sina personliga favoriter bland dikterna. Urvalet visade sig vara samstämt. De träffade även författaren som gav översättarna fria händer. Under den till synes nonchalanta ytan, för Sirkka Turkka karaktäristisk, fanns ändå ett tydligt intresse, rentav en tacksamhet. Uppgiften blev ändå inte enkel.
– Det fanns en ständig konflikt mellan att vara texttrogen och trogen rytmen. Sirkka Turkkas idiom är bara hennes och temperamentet är minst dubbelt, texterna är ofta mångbottnade och de är inte alltid politiskt korrekta.
Dikterna har ibland beskrivits som pessimistiska. Gungerd Wikholm håller inte med.
– Jag talar hellre om svärta. Visst finns här en grundsorg, men den svarta polen har sin motvikt i något som man kan definiera som en röd. En rad från till exempel Bibeln slås undan av en strof från en transistorradio. En viss stämning slås helt enkelt bort av en annan.
Skräck för dikten
I en av dikterna gråter diktjaget inåt. I ena handen finns en pizza, i den andra handen ett koppel och en hund. Det börjar snöa.
– Många dikter är mycket filmatiska, men det finns en poetisk valör i allt.
Samtalet glider över till andra områden där poesin tränger in i dag. Till sin natur är den gränsöverskridande och hittar sina egna strömfåror, långt utanför den traditionella diktboken.
– Videokonstnären Petra Lindholm är till exempel den största lyrikern jag vet, säger Gungerd Wikholm.
Hon värjer sig mot den förlegade synen på poesi där lyriken ännu förknippas med Runeberg. Ett antikverat synsätt som på vissa håll inte förändrats nämnvärt på trettio år.
– Här finns en underliggande kulturskräck och dikter är oftast det man är mest rädd för. Men i ett multimedialt samhälle passar poesin ypperligt väl in.
Stäng inte dörren
Gungerd Wikholm som sedan tidig barndom fascinerats av språkets rytm, i synnerhet det finska språkets, uppvisar en mycket avspänd attityd till poesin. Hon har även författat flera egna diktsamlingar. Trots det värjer hon sig mot benämningen poetissa som hon ibland har kallats. "Här kommer den utvalda". Nej fy.
– Poesi är inte svårt. Den naglar fast saker mycket konkret. Vi behöver inte alltid fokusera på en oerhörd metaanalys, för det blir lätt ett självändamål. Vi ska inte förenkla, men heller inte försvåra.
Själv har Gungerd Wikholm flera diktsamlingar på utedasset. Hon läser en strof, ibland högt, och får näring i stunden. Poesin innehåller enligt henne element som smälter in i ett digitalt och forcerat samhälle. Det är en genre som till sin form ofta är fåordig, och därför ypperlig för den stressade nutidsmänniskan som kanske inte hinner läsa en hel roman.
Gungerd Wikholm ser med tillförsikt på poesins framtid. Livskraftiga små förlag med idealistiska förtecken, bland dem Ellips, banar vägen. Så finns estradpoeterna som levandegör poesin på sitt sätt. Däremot känner hon sig främmande för de tankar som ett antal finlandssvenska poeter lät publicera i antologin Poesin. En debattbok senaste vår. I den ville man peka på att genren marginaliserats och behandlas styvmoderligt, inte minst av medierna.
– Det är bra att stå upp för sin sak, men någon större debatt har det ju egentligen inte blivit. Risken med skarp kritik kan också vara att den slår tillbaka. Öppenhet och ödmjukhet är viktiga element. Man kan inte få gensvar om man stänger dörrarna, säger Gungerd Wikholm som själv rent bildligt vill hålla utedassets dörr på glänt så man ser himlen.
Vi är tillbaka vid Sirkka Turkkas författarskap igen.
Hundskit och stjärnor. Allt ryms in. Allt hör ihop.
För att låna Turkkas egna ord:
"Livet är vakkadii vakkaduu, you gonna be sorry"