"Det är ett härligt gäng"
Den här hösten har en alldeles unik teaterlinje sett dagens ljus i Karis. Här föds drömmar. Här får prinsessor nya stolta kronor.
Dörren öppnas. Tonerna av glad grekisk musik strömmar ut. På golvet en grupp ivriga dansare i olika åldrar, märkbart betagna av de nya upplevelserna som hösten bjudit på.
– Det här är en gåva. Jag är glad varje dag jag kommer till skolan, säger Lilli Sukula-Lindblom.
Nyligen lämnade den forna sjukhusclownen över ansvaret för verksamheten i andras händer. Under förra året arbetade hon som en av lärarna vid teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola. I våras kom ett upprop från skolans ledning. Kan man göra någonting för personer som har speciella behov, någonting utöver den verksamhet man hittills haft som gått under benämningen Open minds. Finansiering finns.
Varför inte låta Open minds bli Open minds go stages, tänkte Lilli Sukula-Lindblom.
På den vägen är det. För några veckor sedan startade studielinjen sin verksamhet med en grupp på åtta personer.
– Jag var nyfiken, svarar Nadja Hinds på frågan varför just hon kommit hit.
Hon säger sig vara försiktig i början, mån om att inte överskrida sina gränser alltför snabbt. Ett steg i taget.
Mera van i teatersammanhang är Mathias Riska som snabbt räknar upp en lång lista på roller som han haft i olika sammanhang. Ronja Rövardotter, Emil i Lönneberga, Klas Klättermus. Erfarenheterna är många.
Här är det kärleksfullt
Plötsligt bryts tystnaden. Det är Emils pappa som tar ton. Minnesglimtar från forna pjäser gör sig gällande. Men först måste Mathias Riska uppmana en person i gruppen som är ljudkänslig att hålla för öronen.
Empati och Omtanke rör sig som osynliga namngivna gestalter i rummet.
– Det är roligt och givande att arbeta här. Ingen stress. Vi jobbar långsamt och rofyllt. Det är ett härligt gäng, säger Carina Enberg som fungerar som gruppens assistent varannan vecka.
Så mycket glädje, så mycket omtanke, fortsätter hon, men blir i samma stund avbruten av Mathias Riska som vill avsluta meningen.
– Här är det kärleksfullt, säger han.
I nästa ögonblick ger han Lilli Sukula- Lindblom en varm klapp.
– Jag är mycket imponerad av henne här, säger han.
Beundran går i bägge riktningar.
– Jag är världens lyckligaste lärare som får arbeta med er, säger Lilli Sukula-Lindblom. Visste ni det?
– Jaaaa, blir svaret.
Här är det ingen brist på självförtroende. Eller vänta nu. Så var det inte vid skolstarten. Lilli Sukula-Lindblom har redan hunnit märka en förändring bland eleverna. Några som var reserverade i början har tagit rejäla kliv ut på frimodighetens scen.
– Jag är den vackraste prinsessan i världen, säger Janina Egger.
Hon har spontant satt sig mitt på scenen för att spela upp en sekvens. Hon gör det med bravur.
– Men det är ju precis vad du är. Den vackraste prinsessan i världen. Så enkelt, säger Lilli Sukula-Lindblom.
Smidigt följer hon de impulser som eleverna kommer fram med. Någon traditionell lektionsplan kan man glömma. I nästa sekund står hon själv på scenen och får instruktioner av Rasmus Rancken. Det är bara att följa den röda tråden som slingrar sig fram i olika konstellationer.
– Jag vill att eleverna ska få möjlighet att prova på saker de aldrig kunnat drömma om. Det handlar om att stärka deras självförtroende. Allt vi gör ska bilda en helhet.
Mycket känslor
Unik. Så vill Lilli Sukula-Lindblom beskriva verksamheten. Hon är mån om att inte sammanblanda teaterlinjen med den verksamhet som till exempel Duvteatern eller Glada Hudiksteatern gör i Sverige.
– De är regelrätta teatrar där också professionella skådespelare arbetar. Det här är en utbildning där man får prova på olika saker.
Några stora premiärer finns inte i sikte. I stället väljer man att satsa på många små föreställningar inför olika typer av publik. Det kan handla om ett spontant besökt på stadens gator, eller små nummer på Tryckeriteaterns scen. Kanske visar man upp sina nya färdigheter för elever och personal i skolan, eller utökar samarbetet med de nya väneleverna på den parallella teaterlinjen vid VNF.
Tiden får utvisa. Tid finns.
– Det här är en gåva, säger Lilli Sukula-Lindblom ännu en gång.
Ögonen tåras. Det är så mycket känslor i luften, så många vibrationer. Så mycket oförlöst, så mycket som lossnar. I gruppen och för den som står vid sidan om och iakttar. En gåva.
Ute faller regnet, men det är ett varmt regn.