Konsten öppnar sina dörrar
Hösten inleds i konstens tecken. Ateljéer, studion och allehanda arbetsrum välkomnar besök under veckoslutet.
Sammanlagt 230 konstnärer, varav 25 västnyländska, utspridda på 155 besöksplatser är med i Konstrundan i år.
Som uppvärmning åker jag på en runda till fyra debutanter i sammanhanget. De fyra är raseborgarna Christoffer Relander, Larsson Österberg, Marita Karlsson och Petri Horttana.
"Är det okej att sälja sin konst?" frågar ett par av dem. Givetvis, intygar Konstrundans regionansvariga Erica Wulff från Pro Artibus som följer med på rundturen.
- Tid: 6-7.9.2014, klockan 12-18.
- Plats: Öppna ateljéer från Kotka till Karleby, sammanlagt 155 besöksplatser.
- Syfte: Att lyfta fram konsten i Svenskfinland och ge publiken en möjlighet att träffa konstnärer i den omgivning som de skapar sin konst.
- Finansieras av: Svenska kulturfonden och Föreningen Konstsamfundet.
- Arrangörer: Projektet leds och administreras av Åbolands hantverk rf, som samarbetar med fem regionala arrangörer (i Västnyland Pro Artibus).
- Historia: Ordnas nu för sjätte gången och för andra gången i september i stället för juli. Ungefär 60 besök per ateljé är vanligt.
- Hemsida: Konstrundan.fi (här finns bland annat förslag på rutter).
Hon råder konstnärerna att ha pris färdigt utsatta; folk drar sig lätt för att fråga. Ett visitkort att dela ut är också viktigt. Många bestämmer sig i efterhand för ett köp och inte på ort och ställe.
Att försäljning är på sin plats är självfallet med tanke på att det långsiktiga målet med Konstrundan är att konstnärerna ska kunna försörja sig på sin konst.
Naturen är hans studio
Första stoppet på min konstrunda är Villa Snäcksund. Då jag stiger ut ur bilen är jag egentligen redan i fotokonstnär Chrisoffer Relanders studio.
För då han stiger ut ur sin lilla stuga vid Villa Snäcksund tar han steget in i sitt arbetsrum, naturen på Ramsholmen.
Relander slog igenom internationellt för ett par år sedan med multiexponerade porträttbilder; bildserier med namn som We Are Nature och Symbiosis. Där förenas exponeringar av människor och natur i porträtt som pendlar mellan harmoniska och häpnadsväckande.
Ifall någon undrar så nej, framgången i fotovärlden har inte avtagit. Just nu pågår hans största utställning hittills, i Moskva.
Studion på ryggen
– Jag behöver inte mycket grejer i mitt skapande, säger Relander som kommer fixa en pop up-studio i mötesbyggnaden på gården till Villa Snäcksund där också Malin Ahlsved och Axel Antas tar emot konstintresserade och nyfikna.
För Relanders del blir det att än en gång förklara hur han gör sina multiexponeringar. Det handlar inte om bildmanipulation som många tror.
Två-tre exponeringar på samma bild i naturljus är hans favoritsätt att jobba, men ibland behövs en assistent som håller i en extern blixt eller en diffusor.
– Jag är mobil, min studio ryms på ryggen, säger Relander.
Nyligen besökte han den berömda fotografen Thron Ullbergs studio i Stockholm och blev inspirerad att sätta upp en ordentlig studio i Ekenäs.
– Om jag utvecklar min studio börjar jag antagligen också måla mera igen.
- Sjundeå: Karin Gottberg-Ek (Nordanvik 132).
- Karis: Petri Horttana (Högbergsgatan 3), Marita Karlsson (Alingsåsgatan 10), Alan Hogan (Åstorpsgatan 7), Marjaana Kaakinen (Romsarbyvägen 310).
- Pojo: Daniel Enckell (Hamnvägen 14), Karin Widnäs (Bakluravägen 12), Eeva-Kaisa Ailus (Åkerraden 5-7), Camilla Moberg (Fiskarsvägen 38), Kim Simonsson (Trädgårdsvägen 6).
- Ekenäs: Ru Runeberg (Raseborgsvägen 9), Petra Lindholm (Grev Moritz gata 1), Erk Salvesen (Spinnaregatan 5), Carl-Gustaf Lagercrantz (Gustav Wasas gata 12), Marina Thurén (Gustav Wasas gata 10), Axel Antas (Villa Snäcksund), Christoffer Relander (Villa Snäcksund), Malin Ahlsved (Villa Snäcksund), Larsson Österberg (Vinkelvägen 21), Mary Kuusisto (Pargasvägen 25).
- Skogby: Jan Lappalainen och Micaela Lappalainen (Skogby Bruksvägen 409).
- Hangö: Kaj Ard Söderholm (Snickaregatan 1), Muddle Lilius (Christiersonsvägen 1), Annika Brandt (Hamngatan 2).
Konstrundan tar han med ro.
– Jag behöver ju bara vara mig själv. Det ska inte se ut som att jag jobbat där i flera år utan att jag kommit dit och lagt upp en mobil studio. Det är ändå personligt då jag bor i stugan intill och fotograferar mycket på Ramsholmen.
Till Österberg i Österby
Min runda fortsätter till Österby och Larsson (inom kort officiellt Larson med ett s) Österberg.
Vid Vinkelvägen 21 vänder jag in. Österberg väntar i sin ateljé, eller rättare sagt sitt arbetshus. Den lilla villan på gården står han och målar i om kvällarna, medan han dagtid är speciallärare i Ekenäs högstadieskola.
Ateljén är städad, en stor öppning mellan rummen ser ut att alltid ha varit där, men mycket möda har nyligen lagts ned. Under den tiden fick alla målningar trängas i ett litet förråd, vilket blev en slags inventering.
Målningar kan få vänta många år halvfärdiga i förrådet innan den avgörande andan faller in och de antar sin slutliga bild. Under många år brukade han måla över till och med verk som varit på utställning.
– Just då ringer någon alltid och är intresserad av verket jag målat över så det har jag slutat med, säger Österberg.
I grova drag
På väggarna hänger nu landskapsmålningar och abstrakta verk sida vid sida, samt riktigt små målningar. Kontrasten mellan verken är till en början skarp, men en rörelse i målningarna utgör en gemensam nämnare.
– Det är någonting med rörelser i verk som driver mig. Tänk, med färg och duk kan man skapa någonting som har ett väsen. Det är fantastiskt om man kan få till det, säger Österberg.
Han visar upp sitt vanligaste redskap, en tjock hederlig pensel, avsedd att måla annat än tavlor med,
– Den hindrar mig från att peta med detaljer. Dit bara ska det, säger Österberg.
På frågan om han någonsin tar stativet med sig ut och måla svarar han rappt "aldrig!".
– Det behövs ändå inte då jag målar från fantasin, säger Österberg som alltid fascinerats mest av att måla himlar.
Diskuterar gärna
Han berättar att han ofta bjuder in vänner och bekanta till ateljén. Konstrundan går hand i hand med den öppna inställningen.
– Det är roligt att diskutera konst och jag tror det är folk som är intresserade som går på konstrunda. Det tar aldrig slut, man kan tala om konst hur länge som helst.
Pröva på skiktmålning
Tillbaka ute på pojoviksbron tar jag sikte på Karis och akvarellisten Marita Karlsson.
Färggranna flaggor vid porten på Alingsåsgatan ger en vink om vad som väntar. Karlsson bjuder in och visar att köket har blivit målarverkstad och vardagsrummet galleri, Konstrundan till ära.
– Mitt riktiga arbetsrum är mindre, där skulle vi inte rymmas, säger Karlsson och beklagar att det är svårt att hyra ateljé i Karis för rimligt pris.
I många år har hon lett kurser i slow painting, långsamt målande, men på Konstrundan ska besökarna i varje fall snabbt hinna pröva på detta.
– Barnen får måla vått i vått medan vuxna får pröva skiktmålning. De hinner inte bli klara men får en bild av hur långsamt det är. Många tror att mina målningar är gjorda i ett huj, men så är det inte, säger Karlsson som är gammal waldorfpedagog.
Ökat intresse
Att hon först nu deltar i Konstrundan har sin förklaring. I början av sin bana som akvarellist var hon glad att upptas i Finlands akvarellförbund. Men då hon ansökte till andra utställningar blev hon refuserad och slutade ansöka om att få vara med i finrummen.
– Nu tänkte jag att jag inte har någonting att förlora och ansökte. Det hänger samman med att intresset för skiktmålning har ökat. Det är roligt att vara med, säger Karlsson.
Då hon målar utgår hon från helheten och jobbar sig inåt mot detaljerna som ändå får förbli relativt vaga. En annan central aspekt handlar om atmosfären, färgforskning och färger som uppstår i rörelsen då ljus tränger undan mörker.
Vidare till Transformatorn
Från Alingsåsgatan rattar jag till Högbergsgatan 3 där Petri "Peta" Horttana intagit den gamla transformatorbyggnaden.
Ateljé Transformator har blivit hans hem i år och projektet han berättade om vid invigningen – om att behandla smärta i målningar med hjälp av magnet- och röntgenbilder – har framskridit långt.
De klara verken tar avstamp i magnet- eller röntgenbilder av värkande tänder, en krigsinvalids skadade höft och en sjuk lunga.
– De här målningarna är en tredjedel röntgen- eller magnetbilder, en tredjedel personens egen berättelse och en tredjedel min syn på personen, säger Horttana.
Det mest personliga verket i serien börjar ta form. "Självporträttet" är en bild av konstnärens egen ryggrad som vållat smärta och bekymmer genom åren. Ryggproblemen är en orsak till att han inte varit med i Konstrundan tidigare.
– Nu är jag redo att vara mera aktiv, säger den evigt ungdomlige och 39-årige Horttana som till vardags undervisar vid Västra Nylands folkhögskola där han kallas för 19-åringen.
Är smärtan tabu?
Trots att många gärna talar om krämpor upplever Horttana att det finns ett tabu kring smärta i vårt samhälle. Därför har han samlat in magnet- och röntgenbilder från hela Svenskfinland.
– Man ska inte vara sjuk, man ska vara frisk och orka arbeta hela livet och inte tala om sin smärta. Det är tabu att vara sjuk, men på den här vägen börjar människor frikostigt dela med sig av sina krämpor.
Även Horttana ägnar sig åt skiktmålning, men av helt annan typ än Marita Karlsson. Han använder massvis med lager av färg, påfyllnadsfärg till graffitituscher, så kallade markers.
Då tavlan ställs i rätt ljus ser man skiftningarna glimra. Fram ur mörkret träder lite turkos och lite rosa färg som blandas och skiftar mystiskt.
Det mörka är aldrig helt svart.