Död poet, levande dikt

Det är sannolikt att många i Västnyland i dag inte vet något alls om Larry Silván, men hans dikter lever fortfarande. Då och då dyker de upp, inte bara i enskilda samtal utan också i litteraturtidskrifter och -program.
Han var beatpoeten som vände samhället ryggen i protest mot konsumism och enögd materialism och berövade sig livet som 21-åring.
I hemtrakten Ekenäs påverkade hans postuma dikter åtminstone en liten krets intellektuella som dels berördes av den oförställda tonen i hans texter och dels kunde se det universella i hans öde.
Men hans dikter nådde längre än så. Redan i slutet av 1970-talet citerades de i nordiska antologier, i diskussioner och litteraturtidskrifter.

Boktid, musiklyrik och teater
I fjol dök boken upp i FST:s kulturprogram Boktid då Andrew Eriks­son lyfte fram Larry Silvans efterlämnade dikter. En ung musiklyriker som endast för några år sedan gjort hänvisningar till Larry Silván är hip-hopartisten Qruu, alias Johan Kvarnström.
Tobias Zilliacus gjorde under sin tid i Teaterhögskolan en föreställning, Dikt och förbannad sanning, om Larrys dikter. Dikterna varvades med Zilliacus egna texter och intervjuer med personer som känt den döda poeten.
Föreställningen visades fem sex gånger på Teaterhögskolan, en gång på Svenska Teaterns miniscen, på Hangö Teaterträff och under en turné i olika skolor 1993.

Bearbeta småstadsförflutet
– Från Ekenäsföreställningen har jag ett väldigt fint minne. Då den var slut och jag hade packat ihop alla mina grejer kom en blyg kille tillbaka till salen och sa till mig att nu ska han nog gå hem och skriva lite. Det var fint att känna att historien om Larry och om mig kunde inspirera andra, säger Tobias Zilliacus, själv uppvuxen i Hangö.
Han tycker att många av Larrys dikter är tidlösa och kunde tilltala en ny generation läsare.
– Eller kanske icke-läsare. För han skrev inte poesi som andra, han bara öppnade sig själv. För mig betydde hans texter otroligt mycket och arbetet med föreställningen blev min egen uppgörelse med mitt småstadsförflutna. Och det finns många killar och tjejer i många små städer som känner sig missanpassade, missförstådda, utstötta eller annars bara förvirrade och för vilka Larrys dikter kunde betyda mycket.

Såldes snabbt slut
För Birgit Kvarnström var det viktigt att boken gavs ut på nytt efter att den första upplagan såldes slut snabbt, men det kom att dröja till 1989 innan det skedde.
– Det var många som blev utan en bok efter 1977, och i Boklaget där jag satt med i styrelsen ett år, var man i princip intresserad av en nyutgåva. Men av olika orsaker drog det ut på tiden.
När sedan förlaget Bro återupplivades av Berndt Arell och Tove Holländer gavs en ny chans. Distributionen av boken togs om hand av Mikael Enberg.
I förordet fångar Birgit mycket av det väsentliga, precis som Sven Willner hade gjort i den första upplagan. Willners förord ingår också i den senare, däremot inte Leif Lundströms illustrationer. Han ville inte medverka då gruppen kring förlaget inte tog med opub­licerade finska dikter av Larry.

Musikalisk intrycksdikt
Birgit Kvarnström konstaterar att den rikssvenska kulturtidskriften Café Existens, som i mitten av 1980-talet gjorde en sammanställning över väsentlig nordisk poesi, tog med Larry Silván bland de finlandssvenska poeterna. Där beskrivs hans dikt så här:
”Musikalisk intrycksdikt, en dikt fylld med smärtsamma personliga upplevelser, omstöpta till ny bärig verklighet”.

Mytbildning
I förordet beskriver Birgit hur hon sökte upp det torp vid Mörbyvägen, några kilometer från stadens dåvarande avstjälpningsplats, där Larry hade bott och även tagit sitt liv. Hon skriver: ”Jag behövde åka dit för att begripa att det inte är där Larry Silván finns. Att det inte ens är honom jag söker”.
– Det blev ett slags mytbildning kring Larry på 1970- och 1980-talet. Man talade om hans självmord och om vad han kunnat skriva om han orkat leva. Men när vi gav ut boken på nytt kändes det viktigt att skilja åt personen och dikterna.

Livsbejakande trots allt
Larry Silván uttryckte på ett sällsynt berörande sätt sitt utanförskap i ett samhälle vars utveckling han inte kunde omfatta. I dikterna är han rå och äkta, det finns inget förställt över dem, vilket gör att de går under huden.
Birgit konstaterar att han fångar och ger röst åt ensamhet och utanförskap, men att han också är hånfull och hatfull mot rådande livssätt. Han tar avstånd från samhället, men bjuder inte på alternativ. Utom i ett hänseende: Kontakten med naturen.
I dikten Testamente ger han sin kropp tillbaka till kretsloppen, till gödsel i potatislandet, till nya livsfrön.
– Just det här med livsfrön hör till det vackra och livsbejakande i hans dikter – det som i dag känns närmast, inte så mycket dikterna där han skäller på kapitalismen och så vidare. De är bilder av hans tid, men de vackra dikterna funge­rar som livsfrön.

Inte reklam för självmord
Birgit, som själv är psykolog, noterar att det finns en kontrast i just det faktum att Larry tog sitt eget liv samtidigt som han är så livsbejakande och närvarande i många av texterna.
Av den orsaken har hon aldrig tvekat att ge boken till unga personer som haft svårt att hitta sin plats och mening.
– Jag har aldrig tyckt att dikterna uppmuntrar till självmord, tvärtom, säger Birgit som har erfarenhet av att personer som inte i vanliga fall är litteraturintresserade tagit till sig Larrys dikter.

Tidsandan en annan
I dikterna går Larry åt kapitalism, konsumtionshysteri, prylar, plast och bilar som hotar att dränka natur och människa. Ord och uttryck speglar opinioner från 1960- och 1970-talen och kan läggas in också i ett världsomspännande sammanhang med influenser av artister som Bob Dylan, Allen Ginsberg, Aldous Huxley och Leonard Cohen och den finska musikern Pekka Streng.
Larrys texter speglar också tidens inställning till allt vad mentalvård heter. I bakgrunden ekar röster som R D Laing, filmer som Gökboet och böcker som Claes Anderssons Bakom bilderna. Opinioner mot hospitalisering och medi­kalisering var högaktuella, och kom att påverka utvecklingen inom vården i positiv riktning.
– I dag talar man mera om att folk som skulle behöva stöd och hjälp inte får det, att det brister i tillgången, kommenterar Birgit Kvarnström.
– Man märker att Larry följde med sin tid, läste och lyssnade på musik, tog intryck. Men han imiterade inte utan hade en stark egen röst.

Att bli sedd
Också Berndt Arell, numera överintendent på Nationalmuseet i Sverige, kommenterar tidsprägeln. De politiska och samhällskritiska dikterna skulle se annorlunda ut i dag. Men det finns också sådant som är tidlöst i texterna.
– Jag är övertygad om att det utanförskap Larry beskriver dessvärre är tidlöst. Samtidigt som det är en golgataväg för den som tvingas vandra den, är den en unik möjlighet för en hudlös att dels bearbeta sitt eget, dels visa för and­ra mottagliga att det existerar alternativa verkligheter. Att bli sedd och bekräftad även om man är annorlunda och vill stå, om inte utanför, åtminstone på sidan om.
Självmord är inte en lösning. Men att bli sedd och bekräftad kan vara en möjlig positiv utväg, tror han.
– Det är ju ofta det som en skapande själ söker, säger han.