Småfräck minimusikal på Lillan

Pjäsen Den förälskade terapeuten berättar en historia om en deprimerad kvinnas destruktiva förhållande med sin psykoterapeut. Ett allvarligt ämne, men skildrat med humor och kryddat med sång och musik utgör tillsammans en mycket underhållande helhet.
Föreställningen utspelar sig dels på mottagningen, dels hemma hos terapeuten Oskar Melatonin, skickligt tolkad av Niklas Häggblom som till en början är mycket sympatisk och empatisk för att så småningom utvecklas till extremt självisk och sjukligt svartsjuk.
Läckra Mia Hafrén spelar Emmadora Andersson (döpt efter Freuds favoritpatienter), Melatonins nya patient som får honom att glömma allt vad regler och etik heter när hon tittar på honom med sina sorgsna ögon, kråmar sig på divanen och sprattlar med rasbenen.
Fin scennärvaro
Terapeutens och patientens inre röster förkroppsligas på ett vitsigt sätt av Paavo Kerosuo och Emilia Nyman.
När Kerosuo debuterade i Hype-musikalen på svenska teatern hade han planer på att börja studera kognitiv beteendeterapi. Tur för teaterpubliken att det blev teater i stället, och roligt att man äntligen får se honom på en svensk scen också för han är både karismatisk och humoristisk med fin scennärvaro.
Emilia Nyman som på svenskt håll tidigare medverkat i Kick på Svenska Teatern samt spelat huvudrollen i Flickan med svavelstickorna på Unga Teatern, är både krasst realistisk och underbart flirtig som Emmadoras inre röst.
Aldrig jämbördigt
Historien har verklighetsbakgrund så till vida att en väninna till Claes Andersson upplevt ett terapeutförhållande i stil med det i pjäsen, men det är dock inte hennes historia som berättas här, utan en fiktiv berättelse.
Claes Andersson förtydligar i programbladet vad psykoterapi går ut på och vilka känslor som det är vanligt att i synnerhet patienten men också terapeuten kan tänkas känna under sessionerna – även om terapeuten aldrig borde ge efter och börja leva ut sina känslor.
Men det händer ibland att någon tummar på reglerna, som här. Och det kan bara sluta med katastrof då ett förhållande mellan ett par där den ena i början stått i beroendeförhållande till den andra, aldrig kan bli jämbördigt.
Lättsamt och aktuellt
Ett destruktivt förhållande typ det som skildras kan vara dystert att skåda, men Emmadora lyckas bryta sig loss till slut och tack vare humorn och musiken blir helhetsintrycket ändå lättsamt och spirituellt.
Sällan har man tillgång till ett skådespelarteam som dessutom alla är skickliga musiker, så det gäller att passa på när så är fallet vilket regissören Raila Leppäkoski gjort. Mia Hafrén är mest känd för sin tid som solist i Fork, Emilia Nyman är en verkligt vokal virtuos, Niklas Häggblom är en mångsidig musiker som spelar både olika sträng- och blåsinstrument medan Paavo Kerosuo trummar och beatboxar. Kapellmästaren Maija Kaunismaa har också själv komponerat musiken.
Fantasin blommar
Kaisa Rasila har skapat en nattklubbsliknande interiör, och Elina Kolehmainen har skapat de häftiga dräkterna. Melotonin byter visserligen bara från kostym via kalsonger till ridbyxor med dito stövlar, men Emmadora börjar från hellångt och hatt med flor och slutar med diamantkoppel och korsett á la Madonna.
Fantasin blommar för fullt när det gäller de inre rösterna och vi får se Kerosuo i allt från brottningsdräkt till djävulshorn, medan Nyman börjar som en liten flicka från anno dazumal för att gå via en punkig lolita till cancan-dansös.
Medelåldern var förvånansvärt hög på den föreställning undertecknad besökte, skulle tro att en så pass ungdomlig uppsättning också tilltalar studentikosa kretsar.