Gripande mästerverk av Gardell

Rasmus är lantispojken som alltid har varit annorlunda.

Benjamin är Jehovasvittnet som med himmelsblå ögon knackar dörr för att sprida Guds budskap.

Likt två glödande punkter rör de sig genom Stockholm, omedvetna om att deras öden snart kommer att tvinnas samman.

Det är frigörelsens år 1982. Bara tre år tidigare har homosexualiteten tvättats ren från sin sjukdomsstämpel och nu bubblar känslorna i stadens ljusskyggaste hörn. Klara Norra, Viking Sauna, Bögringen, nattklubben Timmys – där samlas unga pojkar, käcka cowboyer, garvade läderbögar och familjefäder med flackande blickar för att förlora sig i snabba omfamningar. Gylfen upp, ned på knä, jucka, stön, sprut.

En skammens och syndens och euforins underbara dans.

Men så börjar staden nås av viskningar om den märkliga "bögcancern". Och sakta, sakta krossas de homosexuellas nyvunna glädje i tusen sylvassa skärvor.

Svartast hittills

Jonas Gardell är en författare som aldrig har tvekat att skildra svåra ämnen. Med sitt enkla men ändå poetiska språk har han orädd omfamnat frågor som många samtidsförfattare inte ens skulle ta i med tång.

Gud, Jesus, mobbning, våldtäkt, skilsmässor, den meningslöshet som kan genomsyra ett kärlekslöst medelsvenssonliv – allt har han avhandlat med lika delar skönhet som svart humor. Men trots sina tidigare djupdykningar i avgrunden är Kärleken Gardells kanske mest ångestladdade roman hittills.

Den är också en av hans allra viktigaste.

Tematiskt parkerar sig Kärleken mellan känslan av utanförskap från En komikers uppväxt och skildringarna av livet som homosexuell i Frestelsernas berg – och sedan stiger den mot skyarna där den muterar till något i gränslandet mellan skönlitteratur och dokumentär, fakta och fiktion, vitglödgad passion och rödflammiga eksem.

Skrämmande aktuell

Narrativet växlar ledigt mellan de två huvudpersonerna Benjamin och Rasmus, samtidigt som det gör avstickare till deras vänner och föräldrahem. Här excellerar Gardell. Han får läsaren att känna med, mot och för mammorna och papporna som, fyllda av gränslös kärlek, ser sina söner glida ifrån dem, som kastar hoppfulla blickar på en telefon som aldrig ringer. Som gråter en skvätt i skjortärmen.

Det är känsligt och ärligt och det gör ibland så fruktansvärt ont att läsa.

Lika ont som glåporden som haglar över Rasmus i "skit-Koppom i lort-Värmland". Lika ont som troskrisen som sliter Benjamin än hit, än dit.

Fastän handlingen är förlagd tre decennier bakåt i tiden känns romanen skrämmande aktuell. Låt gå för att pride-paraderna har blivit en lika naturlig del av stadsbilden som torgförsäljningen. Låt gå för att Finland nästan fick en gaypresident. Låt gå för att flera av världens mest älskade musiker, filmstjärnor och medieprofiler är öppet homosexuella – så fort John Travoltas läggning var på tapeten härom månaden slentrianmuttrade massorna fortfarande föraktfullt. De spontana "Vittus homo!"-ropen ekar fortfarande i skolkorridorerna och de som är annorlunda jagas, sparkas, hånas – fortfarande.

För att de sticker ut. För att de skrämmer.

För att de är monster.

Sann historia

Det märks att Kärleken är en viktig bok också för Gardell. Hans penna glöder. Orden är som små gyllene metalldildos, rakt in i hjärteroten.

"Det som berättas i den här historien har hänt," skriver Gardell.

"I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hade hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia."

Det är en historia som kräver att bli berättad. En historia som kräver att bli läst.

Och om trilogins två avslutande delar – de ominöst döpta Sjukdomen och Döden – lyckas orkestrera det crescendo som Kärleken mästerligt lägger grunden till kan Gardell mycket väl ha författat sitt magnum opus.

En ögonblicklig klassiker värdig att ställas i den svenska kulturhyllan tillsammans med Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och Kents Du & jag döden.

Ett verk att torka tårar till. Förhoppningsvis utan handskar.