Den heliga kon(an)

Vem behöver bilen i morgon? Det här är en fråga som jag dagligen hör, både hemma och på Mitt i Nylands redaktion. ”Jag” brukar alla som tar del av diskussionen svara bestämt, utan att låta skräcken över att möjligtvis vara tvungen att gå eller åka tåg höras i rösten.
   De stunder då min svettiga rygg klibbar sig fast i tågsätet och mina kinder lyser lika röda som brandkårens siren förbannar jag mig över att jag (igen) har förlorat den dagliga kampen om familjens två bilar och i stället varit tvungen att småspringa till tåget.

Som familjens äldsta barn, och således som det första barnet med körkort brukade jag vara van vid att jag så gott som alltid hade en av våra två bilar till mitt förfogande. När jag fick körkort blev jag snabbt fastklistrad vid ratten, liksom så många andra med körkort och tillgång till bil.
   Att ta sig till skolan eller närbutiken gick plötsligt så lätt - och framför allt snabbt. Det blev så bekvämt att hoppa i bilen att jag ibland till och med tackade nej till ett glas vin - bara för att undvika att gå.

Nu har min syster också fått körkort och under tiden som jag studerat i England har också hon vant sig vid att ha fri tillgång till bilen. I en familj med många barn, som var och en har sina egna hobbyer, för att inte tala om föräldrarnas sysslor, kommer man allt oftare till den slutsatsen att två bilar helt enkelt inte räcker till.
   Någon av oss barnen måste hoppa på bussen eller tåget. Det här innebär givetvis ett tiotusental steg eller fem minuters cyklande till stationen, vilket bränner en liten chokladbit – vet reseplaneraren att berätta. Men det tröstar inte någon av oss.

Ett par chokladbitar kan väl inte gottgöra tiden och besväret som cyklandet innebär. Förra veckan erbjöd jag mig att cykla till en av mina intervjuer, trots att det kändes som ett enormt besvär. Först gällde det att skriva in destinationen i reseplaneraren för att hitta fram utan en navigator. En sju minuters bilresa blev plötsligt en halv timmes trampande på cykeln. Dessutom var jag tvungen att vakna en halv timme tidigare än vanligt.
   Men jag kände mig som en vinnare när jag susade i väg på min cykel i morgonsolen. Dessutom konstaterade jag att resan bara tog fyrtio minuter längre än vad den skulle ja ha tagit om jag skulle ha gasat i väg med MiN-bilen. På köpet hade jag bränt sex chokladbitar sålunda fått dagens motion.

Hemma har jag redan gett upp hoppet om att få köra bil. Under mina studier har jag vant mig till att promenera, cykla och använda allmänna transportmedel. Under våren satte jag bara en gång bakom ratten. Därför blev jag chockad när jag insåg hur vanemässigt vi tar trycker ner konan eller trampar på gaspedalen.

Jag har ingenting emot att människor tar bilen till jobbet, träningar eller mataffären. Det som däremot upprör mig är hur vi av slentrianmässigt sätter oss i bilen utan att över huvud taget tänka igenom de andra alternativen.
   Allting behöver inte räknas i minuter eller chokladbitar. Och det är inte ett stort besvär att ta fram tågtidtabellen – eller cykeln. När har du senast lämnat bilen på gården och promenerat till närbutiken eller cyklat till tågstationen? Jag kan berätta att de sex chokladbitarna jag åt som belöning av min morgoncykeltur smakade ovanligt gott.