Långtråkigt i sandlådan
"Sandlådespel" kallas spel som utspelar sig i stora öppna världar snarare än på linjära banor, med stor frihet i hur man rör sig och åtar sig uppdrag. Mad Max ger emellertid termen en helt ny innebörd.
Mad Max är ett sandlådespel även i bokstavlig mening: dess karga spelvärld består nämligen uteslutande av sand, grus, småsten, klippformationer och, tja, ännu mer sand. Det hade lätt kunnat bli dödstråkigt i fel händer, men med effektiva medel som dallrande värmeeffekter, bländande solljus, läckra skuggspel och maffiga explosioner lyckas Avalanche gjuta liv i miljön. Det är en för genren ovanlig skådeplats – och fokus på att bygga och köra olika, generöst anpassningsbara fordon borgar för ytterligare originalitet.
Ändå kämpar Mad Max ständigt just med sin identitet. Att det lånar friskt från genrekollegor är inte oväntat – vissa genvägar är nödvändiga i denna ambitiösa genre – men det kunde ha gjorts mer subtilt och, framför allt, till något eget. När hela centrala spelsystem fantasilöst kopierats från andra spel, som slagsmålen från Batman Arkham-serien, kan resultatet heller aldrig överträffa inspirationskällan under kalkeringspappret.
Identitetsproblem åsido är det dock framför allt avsaknaden av spelglädje som är Mad Max nyckelproblem. Det råder allmän brist på finess, variation och påhittighet.
Att handlingen aldrig blir mer än en axelryckning hjälper inte direkt till.
Bortom den tekniskt polerade fasaden är Mad Max helt enkelt ingen vidare kul sandlåda att hänga i.