Bilarna som byggde bolaget
Utan bilarna skulle OY Woikoski AB inte se ut som det gör i dag, säger Clas Palmberg. Han är både företagsägare och tävlingsförare i historic-klassen. I fjol samlade han bilarna i ett museum på WHD Gård. 17 000 besökare har redan sett samlingen.
NURMAA Bilmuseet på WHD gård i Mäntyharju är såtillvida unikt att tekniska prestanda och årsmodeller är en bisak som man själv får läsa på skyltarna. Guidningen handlar om bilarnas roll hos gastillverkaren Woikoski och släkten Palmberg som äger företaget. En rundvandring ger en komprimerad företags- och släkthistorisk bild av Finland under hela självständighetstiden.
– Woikoski är ett familjeföretag som gång på gång skapats ur kriser, Farfarsfar startade med Kymmene bruk, och när han småningom råkade spränga en krutfabrik i luften måste han hitta på något annat att göra. Då grundade han Woikoski. Farfar rymde i sin tur undan Bobrikoffs regim och doktorerade i kemi i Tyskland, vilket han hade nytta av när han sedan kom hem till Finland. Min far måste lämna fabriksanläggningarna i Viborg och Wärtsilä när gränsen flyttades, säger Clas Palmberg som själv kämpat vidare. Den allvarligaste krisen var när en stark samarbetspartner försvann 1979 och Woikoski måste omstruktureras från grunden.
Första vätgasbilen
Woikoski är ett av mycket få privatägda och obundna företag i världen som producerar industrigas, och därför är det både naturligt och rätt att museet kan visa upp landets första vätgasbil, en Packard från 1927.
– Det är ett ganska grovt bygge med kopparrör och gasflaska i baksätet, säger Palmberg. Vätgasen sprutas rakt in i förgasaren till förbränningsmotorn, och bilen klarade bara sex kilometer per gasflaska. Eftersom den kördes på fabriksområdet och i den omedelbara närheten var det emellertid inget problem.
– Dagens vätgasbilar klarar 600 kilometer, säger Palmberg och kastar en blick på den enda nya bilen i hallen, en vätgasdriven Hyundai från 2014. Den kan just nu tankas på två ställen i landet, på Woikoskis industriområde och på hamnområdet i Nordsjö i Helsingfors.
– Vätgastekniken har sin plats i ekosystemet och kan tillverkas med förnybar energi, säger han.
En av två i världen
Alla bilar har sin historia, men en av de mest unika är racinglegenden SPJ Keinänens Chrysler Imperial 1932, den mest framgångsrika tävlingsbilen under decennierna 1930–1950.
– Det är en bil som George Howie först tävlat framgångsrikt med i Indianapolis. Den ska inte restaureras till nyskick. Den ska bara konserveras så att målfärgsflagorna inte faller av.
I museet finns landets största samling av Allard, det brittiska sportbilsmärket. Under arbete är en J2 som i något skede blivit kraftigt modifierad.
– Jag kontaktade Sydney Allards mekaniker som kunde återställa bilen till originalskick, men han blev mycket upprörd över att någon gått och sågat sönder hans kaross, säger Clas Palmberg.
Övningsbilen tillbaka
Clas Palmbergs egen ögonsten är en Mercedes Benz 230 från 1937. Det var farfar Bertil som köpte bilen under bilutställningen i Helsingfors, och den användes ända till 1959. Då bytte fader Sven bilen tillsammans med en öppen Adler till en mera praktisk Opel Caravan. Det tyckte inte Clas om, eftersom det var Mercedes-Benz han först lärt sig köra. Långt senare fick han veta att bilen fanns hos bergsrådet Esa Rannila i Österbotten.
– Jag hoppades få låna bilen till museet, men när gentlemannen Rannila fick höra hela historien var han villig att sälja den tillbaka till mig, från en samlare till en annan, säger Clas Palmberg.
Med inredning i buffelläder som bara blir vackrare med åren, och med sexcylindrig motor och överväxel utan koppling, är det en bil som får bilhistorikernas hjärtan att klappa. Entusiasmen blir inte mindre över de originalkappsäckar som måttillverkats för bagageutrymmet och råkat glömmas kvar på den Palmbergska vinden när bilen såldes.
Alla inköp har inte varit lika förnuftiga. Sven Palmberg skaffade en Pontiac GTO 1966 som tjänstebil, men insåg dels att den kanske gav fel signaler, dels att den var lite opraktisk. Han övertog snabbt familjens Mini Cooper, som varken hade en V8 på 6,5 liter eller 360 hästar, men som väckte mindre uppseende.
Kekes första
En av de nyare bilarna är Keke Rosbergs första egentliga tävlingsbil, en Veemax MK IV i Formel Volkswagen-klassen tillverkad av Max Johansson 1970.
– Keke blev själv förvånad när han hörde att bilen finns kvar, och att den finns här, säger Palmberg som just nu väntar på att Rosberg och bilen ska återses i museet.
Mitt bland alla traditionella rariteter finns också en Lada 1200 från 1989, som körts bara 7 000 kilometer.
– Det är en av de sista som togs in till Finland, och den har snygg plyschklädsel. Jag köpte den för att jag ville ha ett minne av Ladaperioden, och i dag kan man säga att det var en god affär. De Lada 1200 som inte körts sönder i Finland har sålts tillbaka till Ryssland för länge sedan, säger Palmberg.
Djurgårdsloppet
De omkring 50 bilarna i det nybyggda museet är inte bara transportmedel. Många av dem har en karriär från Djurgårdsloppens dagar. Woikoski Ab:s ägare och styrelseordförande Clas Palmberg har själv vunnit många historiska race under de senaste 20 åren.
Onni Vilkas BMW 2002 Schnitzer kördes som H-bil 1972–75 och hade stora framgångar med sin tvålitersmotor, fyra ventiler per cylinder och drygt 230 hästar.
– Den vill man inte riktigt tävla med, eftersom det är praktiskt taget omöjligt att få tag på till exempel ett nytt topplock om någonting händer, säger han. Därför har han också en mera normal 2002 för G-klassen och en av samma modell som är rallyutrustad, samt en Ford Escort BDA för H-klassen.
Lotus en vinnare
Lotus är ett favoritmärke som Clas Palmberg själv tagit hem många pokaler med. I museet står till exempel den Lotus Cortina från 1965 som Matti J Kemiläinen körde på Ahvenistobanan.
– Den är justerad så att det är lätt att svänga åt höger, det hade man nytta av på den banan, säger Palmberg. Han har också en Lotus Super 7 från 1963, som tyvärr inte hade något FIA-pass. Nästa Lotus var en Elan MK 2, som gav fyra mästerskap i följd.
– Den bilen var så överlägsen att det inte ens var roligt i längden, säger han. Men det problemet löste han åtminstone tillfälligt genom att byta först till BMW, som kräver en helt annan körteknik, och senare till Porsche GT3.
Woikoskis historia är onekligen Finlands historia i mindre format, och konceptet verkar vara det rätta. Sommaren 2014 besöktes museet av 7 000 personer, i år blir det 10 000. Då är museet bara öppet på lördagar, eller för grupper på minst 15 personer.
– Vi får ta oss en allvarlig funderare. Om det kommer så här mycket folk som anpassar sig efter våra strikta tidtabeller, då borde vi förstås hålla öppet dagligen, säger han.