När Anna Piiroinen och hennes man Tomi Parkkonen började blogga i januari 2011 var tanken inte att nå ut till den stora publiken.
– Jag hade bara massor att säga. Det kändes som om Facebook inte räckte till.
Nu har bloggen Kirjatoukka ja Herra Kamera nominerats till årets blogg i A-lehdets stora tävling The Blog Awards Finland. Kategorin är kultur, samhälle och ekonomi. 
– Jag överraskas gång på gång av att någon läser bloggen över huvud taget. Det är en liten och självständig blogg. Så det är spännande att den har noterats. Men jag har ingen aning hur det har gått till. 
Piiroinen är glad och stolt över nomineringen men tror inte på seger. Konkurrensen är hård.
Det är tio år sedan Piiroinen och Parkkonen flyttade till Hangö.
– Vi bodde i Kronohagen och var de sista som skulle flytta från Helsingfors. Men vi förälskade oss i Hangö och när tiden var mogen flyttade vi hit. Det var en risk värd att ta.
Hangö går som en röd tråd genom bloggen.
– Vårt förhållande till Hangö var som en förälskelse mellan två människor. Men efter tio år här kan ingen längre säga att vi har en naiv, rosenröd syn på staden. Å andra sidan är jag ännu mån om att påminna Hangöborna om vilken unik stad vi bor i. Man blir så lätt hemmablind.
Hämtar till Hangö
Bloggens medryckande texter och otroliga bilder har hämtat folk till Hangö. För ett nygift par var Hangö och ett möte med "Kirjatoukka" en del av sommarens bröllopsresa.
– Många läsare överraskas av hur mycket det händer i Hangö. Man behöver inte bo i Paris eller Helsingfors för att leva ett aktivt liv.
Även om mycket i bloggen ger en bild av "det goda livet" har Piiroinen också skrivit om svåra saker som sjukdom och gräl i hemmet.
– Men inte blir bloggen bättre eller mer trovärdig fast man bara skulle skriva om svåra saker.
Om hon tacklar personliga och känsliga frågor ber hon alltid om familjens godkännande.
– Vi måste tänka på att vi bor i en småstad, speciellt för barnens skull. Men jag filar ofta länge på mina inlägg innan jag lägger ut dem. Ibland sover jag till och med på saken.
Piiroinen vet inte exakt hur många läsare bloggen har men visningarna brukar uppgå till nästan 25 000 i månaden.
Hon tycker det är skönt att inte vara bunden till en viss mängd inlägg eller ett visst antal läsare.
– Jag tror jag skulle tappa intresset om jag var tvungen att producera. Nu kan vi med gott samvete stänga bloggen en månad om vi så vill.
Hur ofta hon sätter in nytt material varierar stort. Det kan vara allt mellan 25 och 70 inlägg per månad.
– Jag skulle kunna fördela inläggen jämnare. Men jag vill att det ska märkas när jag har skrivlust och när jag inte har det. Som sagt, jag är inte beroende av någon.
Personligare
Texterna i Kirjatoukka ja Herra Kamera var rätt allmänna förr. De har blivit mer personliga med tiden.
– Jag har också vågat odla min humor mer utan att bry mig alltför mycket om läsarna förstår den eller inte. Mina ämnen skiljer sig från många andra bloggar. Jag strävar nödvändigtvis inte efter de stora läsarmassorna. Men det här är mitt sätt och det har fungerat. 
Helt fri är hon ändå inte.
– Jag är beroende av min mans bilder. Många tror att det är värsta lyxen att ha proffsbilder till sitt förfogande men ibland skulle det vara bra att kunna ta bra bilder själv. Vi är inte alltid på samma plats. Dessutom ser vi väldigt olika på saker och ting. Jag fastnar för detaljer medan han ser de stora linjerna.
Anna Piiroinen har svårt att tänka sig ett liv utan att skriva. Bloggen ger henne den gemenskap som en ensam skribent kan behöva.
– Fast jag sitter ensam hemma i mitt kök i Hangö och skriver känns det inte så.