Mångsysslande skäribon fyller 90 år
Butiksägare, pråmförare och båtbyggare. Skärgårdsbon Olof Grönqvist har hunnit axla många yrkesroller under sin livstid. I dag fyller han 90 år och kommer att fira sin födelsedag med att resa bort med familjen.
RASEBORG – Den stora festen får vänta tills jag fyller hundra, säger Olof Grönqvist.
När han nu blickar tillbaka kan han konstatera att han har hunnit vara med om mycket under årens lopp. Han och frun Britta Grönqvist ägde i 60 år butiken på Sandnäsudd.
– Vi var nog lite knäppa som köpte den. Butiken hade varit till salu en längre tid och vi visste inte vad som väntade, säger han.
Men svärfaderns förslag om att paret skulle köpa den visade sig vara bra och än i dag finns det en butik på Sandnäsudd. På somrarna gick butiken bra och var viktig för ortsbor och sommargäster, medan vintrarna kunde var kämpiga. Britta berättar några anekdoter från tiden då de var butiksägare och säger att det fanns både för- och nackdelar. När de tog över fanns det varken el eller landsväg som ledde fram till butiken.
– I dagens läge kan man inte förstå hur det gick att ha en butik där, säger Britta.
Hon pekar på ett gammalt svartvitt foto av det gamla butikshuset. Först 1962 byggdes en landsväg till butiken som paret öppnat 1955. Innan dess skulle alla varor föras med båt på sommaren och med häst om vintrarna.
Butiken har dock mest varit Brittas ansvar. Olof har arbetat med pråmar och hann under sin karriär bruka tre stycken. De byttes ut alltefter att det behövdes större varianter. 1972 köpte Olof sin sista pråm och skötte då arbeten från Porkala till Tvärminne. Under de sista femton åren körde han ut 650 sommarstugor.
– Vissa tycker att jag förstörde skärgården med stugorna, men jag tycker att den bara blev vackrare och mer livfull, säger han och ler.
Numera finns det ungefär tio pråmar på det område där han själv var den enda pråmföraren. Den stora marknaden gjorde att han varje år vistades mer än 1 000 timmar till havs.
Förr var det även en helt annan sak att färdas med båt. Tekniken var av ett annat slag och till en början fick han precis som många andra förlita sig enbart på kompassen, sjökortet och ortsbor.
– Man fick fråga ortsborna när man kom till främmande vatten. För det mesta gick allt bra men visst hände det att jag körde på grund efter en dålig beskrivning.
Ibland har det varit tufft med långa arbetsdagar och att driva sin egen verksamhet, men för det mesta har arbetet ändå varit ett nöje.
– Vi har inte haft många lediga dagar. Det fanns alltid något att göra, säger Olof.
Äkta skärgårdsbor
Olof och Britta bor sedan två år tillbaka i Box. Innan bodde de på Sandnäsudd. Olof säger att det inte är riktigt samma sak som att bo vid havet, men att farleden i Box i alla fall är något.
– Jag skulle inte kunna bo utan sjön.
Både Olof och Britta är uppväxta på holmar, Olof på Tvisäck och Britta på Kalkholmen. De berättar att de har ägt lägenheter i stadsmiljö men att ett liv utan vatten inte passar dem.
Skärgårdsborna har ändå inte hunnit med många båtturer den här sommaren. Det har bara blivit en med snurrbåten som ligger förtöjd vid träbryggan nedanför deras ljusblåa hus. Medan vi samtalar kör flera båtar förbi på den lilla farleden som paret har utsikt över.
Gammal krigsveteran
Om födelsedagsresan bär av till Åland planerar Olof att besöka kustartilleriet han var stationerad på. Han säger att det var mycket som gjordes fel under krigstiden och berättar om diverse händelser.
– Ingenstans framgår det att det var en skyddskår av unga pojkar och män som åkte ner till Hangö där det brann. De skulle väl aldrig erkänna att femtonåriga pojkar hade sådana uppgifter under kriget.
Han är frustrerad över att befälhavarna nämns medan pojkarna glöms bort.
– Pojkarna låg med ansiktet i mossan för att kunna andas eftersom röken var så tjock.
Överlag har han inget positivt att säga om finska armén.
Mångårig båtbyggare
Efter kriget började Olof 1949 som båtbyggarlärling hos Lindeman och efter några år började han bygga på egen hand. Mest har han byggt snurrbåtar och roddbåtar. Olof säger att båtbyggandet var en sysselsättning om vintrarna. Den sjuttioandra och sista byggde han till sitt barnbarn som bröllopsgåva och det var också med den som brudparet tog sig till kyrkan.
– Det var en som frågade för några år sedan om jag kunde bygga en båt för honom, men det har jag nog slutat med.
Nu för tiden går dagarna åt till att bara ta det lugnt och klippa gräset då och då. Ett fridfullt liv bredvid vattnet verkar passa mångsysslaren bra.
Olof hälsar att eventuell uppvaktning kan göras med bidrag till Snappertunas krigsveteraner.