KAJ hyllar och dissar helhjärtat hembygden
Mamma Siv trodde inte på det. Inte de själva heller. Men nu har Kevin, Axel och Jakob i KAJ, Svenskfinlands för tillfället största humorfenomen, fått vänja sig vid ett ihållande prisregn. – Vår största farhåga är att bli eller uppfattas som högfärdiga.
Jakob Norrgård tar emot vid det gröna garaget. Kevin Holmström dyker också genast upp, tar i hand och presenterar sig med förnamnet: vi har landat vid hans föräldrahem i Komossa, Vörå. Någonstans i bakgrunden, nära skåpbilen som de håller på att lasta med material till sin nya video, snurrar Axel Åhman med en mobiltelefon tryckt mot örat.
- Ålder: 21.
- Bor: Med sambon – i Vasa under sommaren, annars i Helsingfors.
- Familj: Flickvän sedan ett par år.
- Utbildning: Studerar ljud på film- och televisionslinjen vid yrkeshögskolan Arcada.
- Jobb: Uppträder med humorgruppen KAJ och driver bolaget Pjas Productions Ab.
- Slappnar av: Hemma med flickvännen, hemma i Komossa och efter gigen. ”Ofta sitter vi tysta i bilen och lyssnar på musik hela vägen hem.”
- Blir stressad: När det kör ihop sig så man inte hinner med, kvaliteten lider eller man inte hinner ta hand om viktiga relationer.
- Kevin om Axel: Bäst – en mycket god vän och fantastisk medarbetare, en social talang med gehör och huvud för logistik, tidtabeller och pengar. Sämst – Axel är väldigt amper och blir lätt förbannad, vilket är både bra och dåligt. Det fyller en viktig energifunktion men visst svider det när man är den som gjort fel.
- Utmärkelser för KAJ: 2015: Årets Österbottning, Hugo Bergroth-sällskapets Språksporre.
I några ryck är han framme hos oss och hälsar. Det visar sig att Axel är KAJ:s inofficiella manager.
– KAJ är en demokrati, men Axel är ordförande, förklarar Kevin och hänvisar till sin barndomsväns eminenta egenskaper som logistiker, penningförvaltare och kontaktperson som styrt upp gruppens praktiska förehavanden i sex år.
– Det är sällan vi träffas nu för tiden utan att det blir business. Samtidigt är ju det här vårt intresse, jobb och vår hobby, inflikar Jakob.
När vi väl bänkar oss inne vid köksbordet konstaterar Axel att det är svårt att slappna av. Det finns alltid något som borde fixas.
– I sommar har vi tagit det sköna beslutet att inte ha andra jobb än KAJ. Vi har kommit långt när vi själva och vår omgivning, som flickvänner och föräldrar, insett att det här är ett riktigt arbete. Ingen ifrågasätter längre det vi gör eller vår ambitionsnivå.
Från 10 till 8 000 i publiken
Killarna driver KAJ via bolaget Pjas Productions Ab; "pjas" är det österbottniska uttrycket för att spexa och göra sig till. Ett titt bakåt ger en fingervisning om 20-åringarnas tempo: fyra säsonger av julkalendern (2014 för YLE Fem), två album, ett par singlar och gästspel på Wasa teater.
I år, så här långt: en avslutad finlandssvensk turné och singelsläpp i juli. Mer avslöjar de inte.
När hade ni senast semester?
Axel: – Det var länge sen. Militären? Det är väl den enda och längsta semester vi har haft. Vi släppte vårt första album en lördag och ryckte in på måndag.
I vilket skede började ni se spexandet som ett riktigt jobb?
Kevin: – Med första skivan, Professionella Pjasalappar.
Axel: – Med Wasa teater, strax innan vi släppte vår andra skiva Lokalproducerat pjas.
Det var i fjol, med låten Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo, som KAJ slog igenom i hela Svenskfinland.
Axel: – Veckan efter att vi släppt YOLO var intressant. Vi hade jobbat länge med den och visste att vi satt på en bra låt. Vi släppte den via Radio X3M. Sen fick den sitt eget liv.
Jakob: – Låten blev större än vi. Vi fick springa efter den.
Kevin: – Skolparken i Jakobstad är en bra måttstock. Första gången vi spelade där satt 10 personer i publiken, följande år 500–1 000. Senast uppskattades publiken till 8 000.
Alla, från barn till pensionärer, verkar gilla er. Hur lyckas ni med det?
Axel: – Djuriska instinkter och rytminstrument hjälper oss med de små. De äldre kräver annat.
Kevin: – Vi utgår ifrån vad vi och faffa skulle tycka är roligt.
Är ni ultramoderna, det vill säga har ni gått hela varvet runt och slår mynt av retrotrenden, eller är ni lillgamla i själen?
- Ålder: 22.
- Bor: Med sambon – i Vasa under sommaren, annars i Helsingfors.
- Familj: Flickvän sedan fem, sex år.
- Utbildning: Studerar journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
- Jobb: Uppträder med humorgruppen KAJ och driver bolaget Pjas Productions Ab.
- Slappnar av: Hemma med flickvännen och med familjen och hunden i Palvis, Vörå.
- Blir stressad: Av samma saker som Kevin.
- Axel om Jakob: Bäst – jättebra på pellejönshopp, har idéer och är orädd för att förverkliga dem, är grym på att få ihop texter, rim och musik. Är pålitlig. Sämst – han har ingen koll på vart vi ska och när. Hans flickvän, mamma och jag gnäller ständigt på honom och ger honom subtila realitychecks.
- Utmärkelser för KAJ: 2014: Svenska natten-medaljen, Årets kulturpristagare i Vörå, Årets finlandssvenska radiolåt Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo på musikkongressen Musik och Talang.
Axel: – Vi har alltid varit lillgamla. Varför skulle man, egentligen, spela polka? För att det är kul. Vi drar gammelfolkshumor för ungdomar men bara de bästa bitarna.
Det finns en del roliga österbottningar: Kaj Korkea-aho, Ted Forsström, Alfred Backa … Alla är män, förresten. Har ni tänkt på att slå er ihop?
Axel: – Jo, vi har samarbetat lite. Det skulle få finnas fler humorister. Det skulle betyda fler scener och bättre kvalitet.
Jakob: –– Det skulle vara kul med kvinnliga komiker! Det är bara att börja. Vi körde i princip en show och fick genast nya spelningar.
Man måste väl vara bra också?
Jakob: – Vi var urdåliga i början! Hade en mikrofon och två ostämda gitarrer. Jag har en känsla av att man skrattade mer åt oss än med oss.
När förändrades det?
Jakob: – Redan under första spelningen, på Norrvalla hösten 2009. Vi hade en lista med skämt. Folk tyckte det var kul att någon gjorde något på dialekt.
Kevin: – Vi sportar med insideskämt. Känner vi inte branschen så låtsas vi.
Jakob: – Inför vår första spelning i Vasa sade någon att vi måste prata finare. Det har vi inte gjort. Folk förstår vad vi säger. Publiken i Nyland och Åland var sjukt bra! Det kändes som att vara i Komossa.
"Aldrig respektlösa"
Siv Holmström, du är Kevins mamma. Vad tycker du om pojkarnas "pjasas"?
– Jag tycker om både pojkarna och deras "pjasas". Och jag talar nog för allas föräldrar.
Trodde du att det skulle gå så här bra för dem?
– Nej, det trodde jag inte. Inte pojkarna heller. De tänkte nog inte framåt på det sättet utan gjorde bara sin grej, en rolig sak i taget. Men jag är inte förvånad för de är energiska och jobbar hårt.
Känner du igen dig i det landskap som de beskriver?
– Jodå.
Känns det okej?
– De är ju lite gammaldags. Alla har haft sina mor- och farföräldrar nära och pojkarna har fått lite av deras språk och humor. Ingen av dem som de stulit eller lånad idéer av tar illa upp.
Finns det något som pojkarna aldrig skulle skämta om?
– Ja. Det finns en gräns och den sitter i ryggmärgen. Jag har aldrig upplevt att de skulle ha varit respektlösa.
- Ålder: 22.
- Bor: Med sambon – i Vasa under sommaren, annars i Helsingfors.
- Familj: Flickvän sedan fem, sex år.
- Utbildning: Studerar foto och klipp på film- och televisionslinjen vid yrkeshögskolan Arcada.
- Jobb: Uppträder med humorgruppen KAJ och driver bolaget Pjas Productions Ab.
- Slappnar av: Hemma med gumman framför Netflix och en skål med chips.
- Blir stressad: Av cynism och missunnsamhet, min egen och andras. Att störa sig på andra leder aldrig till någonting bra.
- Jakob om Kevin: Bäst – Kevins superkraft är att han kan absorbera andras superkrafter. Han är alltid framåt, inget är omöjligt och han är bra på allt. Sämst – han kan aldrig bli arg eller förbannad. Han vänder kappan och är lite rädd för att stå på sig.
- Utmärkelser för KAJ: 2013: Leif Sjöström-priset, Årets Amatörproduktion inom video och film för Heimani i skick-videon på Nöjesgalan. 2012: Årets talang på Johannesgalan.
Jakob, finns det något som ni inte skämtar om?
Jakob: – Man kan skoja om allt men man måste fundera på vad som är det roliga. Vi kan dra ett fullständigt olämpligt gubben-och-gumman-skämt som är roligt bara för att det är uppenbart att vi inte skrattar åt sådant längre. Någon gång har det slagit mig, efteråt, om publiken skrattade åt rätt sak.
Så kan ni dra vilka skämt som helst? Ni vet ju inte vilka som sitter i publiken.
Jakob: – Exempelvis låten Heimani i skick är både en hyllning och en ironisk diss av hembygden …
Axel: – Vi vet inte hur olika människor tolkar den. Därför fungerar låten. Båda sidorna kan tycka att den är bra.
Jakob: – Vår humor föds inte ur cynism, utan ur glädje. Inte sant, pojkar?
Kevin och Axel nickar.
Ni ger intryck av att vara oerhört lika, från värderingar till civilstatus?
Axel: – Vi umgicks mycket under en viktig ålder i livet. Dessutom är vi rätt lika i grunden.
Kevin: – Vår komik och hur vi bygger upp den är densamma. Det är lätt att få ihop texterna.
Jakob: – Österbotten är ett tema som vi alla vill behandla. Det känns viktigt och kul att det händer grejer i och om Österbotten, på dialekt. Vi vill inte att Österbotten ska dö bort. Arbetsmoralen är viktig.
Kevin: – Allt vi gör ska göras ordentligt och vi är ambitiösa.
Jakob: – Vi är så sjukt lika varandra att det är löjligt. Ja. Fast Axel har ju glasögon då. Och Kevin är lite längre.
"Folkligt är väl inte dåligt?"
Det är de små gesterna som gör det. Befäster intrycket att det är välartade och chosefria individer vi intervjuar. Vi erbjuds hemlagad saft, banan och yoghurt när vi ärligt svarar ja på frågan om vi är hungriga eller törstiga efter bilresan från Jakobstad.
Någon timme senare, på väg ut för fotografering, lägger jag märke till att köksbordet är rent och att killarnas glas står placerade var för sig på diskbänken.
Hur pass hänger ni själva med i framgångssagan?
Axel: – Det har hänt mycket som vi inte hunnit greppa. Vi vet hur det känns när det blir för mycket på en gång och har lärt oss att vi måste ta hand om oss själva och våra viktiga relationer.
Jakob: – Det är lätt att säga ja när allt är så roligt.
Axel: – Samtidigt har vi växt med KAJ. Jag är glad att vi inte var så bra att vi kunde skriva YOLO efter två år. Fast det där lät kanske högfärdigt. Högfärdig är det hemskaste man kan bli. Man har hört folk kalla någon för högfärdig för så små saker.
Jakob: – Som att åka in till Vasa med två bilar.
Får ni ta mycket negativitet?
Axel: – Jag är förvånad över hur få haters det finns med tanke på att vi gör en rätt märklig grej.
Jakob: – Folk har bara sagt: Ni är så unga och duktiga, fortsätt!
Varför säger de så, tror ni?
Axel: – Humor är sympatiskt. Folk tycker om att ha kul. Om vi tagit avstånd från dialekten och försökt köra på högsvenska hade vi kanske inte tagits emot lika väl.
Jakob: – Folk har fått uppfattningen att vi är folkliga och det ger en bred målgrupp? Att vara folklig, det är väl inte dåligt?
Jakob vänder sig mot Axel.
Axel: – Det kan ha en negativ klang om man vill vara svår.
Finns det en djupare mening bakom er humor?
Axel: – Inte alltid. Ibland måste man bara få skratta. Samtidigt måste vi vara medvetna om vår makt.
Kevin: – Låten Hupparipäivä, som vi sjunger på rappakaljafinska, gjorde vi för att vi alltid har känt oss dåliga på finska. Efteråt har vi fått uppskattning för att vi lyfter upp att man kan vara rädd för att säga fel, men att man ändå ska våga tala finska. Någon ur publiken satte ord på en undermedveten tanke hos oss.
Interaktionen med publiken och igenkänningsfaktorn är en del av er framgång. Inför den här intervjun fick jag en hälsning av en oroad österbottning: KAJ är rätt nichad. Kan ni växa utanför Svenskfinland?
Axel: – Vi trodde inte att vi skulle växa utanför Vörå. Nu har vi hela hösten och lite till inrutad. Vi har spelat mycket live på sistone. Nu ska vi låta saker ta tid och hitta nya plattformer. En skiva till har vi nog i oss.
Jakob: – Med nästa låt tar vi över världen – boom! Antingen stampar vi på stället eller så tar vi nästa steg.
Kevin: – Vi har alltid gett vårt allt och det har genererat. Nu satsar vi också allt så varför skulle det inte generera?
Jakob: – Och NU blev vi högfärdiga.