Högt över Saimen vill jag cykla
Saimens böljor på bägge sidor om den vindlande vägen. Alla cykelfärdens mödor hittills känns som ett billigt pris för att få uppleva dessa sex, sju kilometer längs Punkaharjuåsen.
Den fjärde etappen från statyparken i Parikkala har stundtals varit en vådlig upplevelse när vi saknat alternativ och tvingats cykla på de hårt trafikerade riksvägarna. Vindbyarna i kombination med vinddraget från långtradarna har tvingat oss mer än en gång att hålla tungan rätt i mun – och cykeln på vägen. Vägrenarna är obefintliga och ibland är marginalerna lika med noll.
Vi nyttjar skogsvägar när det är möjligt och lyckas då och då byta några ord med människorna vid vägen.
– Har ni mycket björnar här, frågar vi en herre som är i färd med att rödmylla sin bod.
– Javisst, vi har haft gott om observationer och spår de senaste dagarna.
– Men inte angriper de väl cyklister ändå, eller ..?
– Det har inte hänt – ännu, tröstar gubben med ett brett flin.
För säkerhets skull plingar vi några gånger extra på ringklockan när vi kör genom de allra ödsligaste bygderna.
En hamburgare och en cola har gett precis den extra laddning vi behöver för att kunna njuta av åkat på åsen.
Strax efter Punkaharju kyrkby lämnar vi riksväg 14, som gör en omfart runt den legendariska åsen. Vi väljer i stället den gamla, smala och numera lätt trafikerade Punkaharjuvägen som vindlar fram längs åsen. Ibland är vi nere vid vattnet så klättrar vi igen högt, högt upp på åsryggen. Sluttningarna stupar ställvis så brant att man skulle falla handlöst tiotals meter om man körde ut.
Det är lätt att förstå varför kejsar Alexander I redan 1803 förbjöd all avverkning på åsen. Utan de höga resliga furornas stöd hade hans armé halkat ner i Saimen.
I rent barnslig förtjusning vänder vi om några gånger och kör en bit en gång till, bara för upplevelsens skull.
Vi finner lätt minnesstenen som visar var Johan Ludvig Runeberg sägs ha stått och betraktat landskapet när han ett par gånger turistade i Punkaharju. Några rader ur Fänrik Ståls Den femte juli har ristats in i stenen – på finska. Men inte ens Paavo Cajanders översättning ger rättvisa åt versen:
"Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke av det land,
Som fosterland du kallar:
Skönt, som vid Virdois sjöar här,
Är det kring Saimens tusen skär,
Där Vuoksens bölja svallar,
Där Imatra i skum sig klär."
Bättre än så kunde man inte ens själv formulera det. Det här är alla gånger vårt nationallandskap nummer ett.
Strax före det rosafärgade Statshotellet, Finlands första egentliga turisthotell, viker vi in på det som finns kvar av den ursprungliga Punkaharjuvägen. Den smala sandvägen är kantad av låga stenmurar på bägge sidor. De var till för att häst och kärra inte skulle köra av vägen. Den byggdes på 1700-talet och fungerade som förbindelsväg mellan Nyslott och Viborg. Vägen betraktades då som ytterst farlig och det är osäkert om den tidens resenärer fann något större nöje i att betrakta panoramat omkring dem.
Ännu på femtiotalet var också den modernare landsvägen på åsen oasfalterad.
Statshotellet, som byggts till i flera repriser, var ursprungligen skogvaktarbostad. När turismen på 1870-talet kom i gång togs byggnaden i bruk för övernattningar.
Tyvärr öppnar hotellet sina dörrar först till midsommar.
Ryskan kör över
Anmärkningsvärt är att de patinerade skyltarna på Statshotellets gård en gång i tiden försågs med svensk text vid sidan av den finska, tyska och engelska. Forststyrelsens moderna skyltar däremot tycks förutspå kommande tider. De har konsekvent ersatt all svensk text med rysk, trots att firman veterligen upprätthålls också med finlandssvenska skattemedel.
Å andra sidan är det kanske ingen större skada att man slipper se den gamla svenska skrivningen: Pungaharju.
Från Lusto, skogsforskningscentralen i Punkaharju, hörs fiol och dragspelsmusik. Inte för att det precis spritter i benen, men nyfikenheten tar överhanden och vi får uppleva det mest äktfinska man kan tänka sig: En skogsbruksutställning!
Redan vid infarten låter ett halvdussin motorsågsskulptörer sina ilsket vrålande verktyg mejsla ut björnar och tjädertuppar ur tjocka trädstammar. Mästarskulptören Taito Huotarinen bearbetar en granstam som snabbt antar formen av en björn.
– Gran är det bästa virket, det spricker inte. Två, tre dagar tar det att skulptera en björn, berättar.
Huotarinen livnär sig på sin konst och är kändis i branschen. Beställningar flyter in från hela landet. Han fick också äran att använda Finlands största gran som råmaterial för en jättelik, detaljerad Väinämöinenskulptur.
– Den ska stå i en hotellfoajé, avslöjar han.
Så vankas det stekta mujkor, färgning av garn och nationalromantisk stockflottarakrobatik.