"Om vi överlevde skulle vi hitta varandra"
Transporterna till koncentrationslägren gick på löpande band. Mitt i den förlamande skräcken, på Oskar Schindlers fabriksgolv, möttes två judiska tonåringar, Eugenia och Nachum Manor. De gav varandra ett kärlekslöfte: överlever vi, då gifter vi oss. I dag har nummer 282 och 582 på Schindlers lista varit gifta i 64 år.
På Eugenia Manors finger blänker en metallring, värd mer än den dyrbaraste ädelsten. 18-årspresenten från killen som fick hennes hjärta att banka, ringen som tillverkats i smyg på Oskar Schindlers emaljfabrik. Den sitter hårt på Eugenias finger. Det gjorde den också hösten 1944 – när hon stod inför en skrikande lägervakt i Auschwitz.
Han slet och drog för att få loss den. Han lyckades aldrig.
Det ringer på dörren. Eugenia Manor öppnar och in kommer ett sjungande blomsterbud. 90-årige maken Nachum Manor ler mot sin i dag 88-åriga fru, som ställer blommorna intill alla de andra på fönsterkarmen. På andra sidan glasrutan tornar stans höghus upp. Beer Chevat i södra Israel reser sig som en blommande oas i öknen.
– Ser du vem som är där i bokhyllan? säger Eugenia.
En inramad Oskar Schindler. Samme Schindler som gestaltas i Steven Spielbergs Oscarsbeströdda film Schindler’s list, den tysktjeckiske mannen, medlem i nazistpartiet, som räddade mellan 1200 och 1300 judars liv. Filmen är förenklad, men strikt verklighetsbaserad. Den riktiga verkligheten, den sitter inpräntad i varenda kroppsdel, varenda cell hos paret som nu tar sats för att orka berätta.
– Vi kommer båda från Krakow i Polen, även om vi aldrig hade träffats. Jag var en av de bästa i skolan men 1939 blev jag och de andra judarna utslängda, säger Nachum.
Föräldrarna sparkades från sina jobb och familjen blev utslängd från sin bostad. I stället hamnade de i Lodz, ett av de getton där nazisterna tvångsplacerade judar. I Lodz hamnade också Eugenia och hennes familj. Nachum hade tur och lyckades få arbetstillstånd. Han blev rekryterad som mekaniker på en nystartad emaljfabrik – Schindlers. Samma fabrik som Eugenias storebror fick jobb på året efter.
– När Schindler kom in till oss inledde han med "Mina damer och herrar". Vi vände oss om, vem pratade han med? Blev vi alls tilltalade av en tysk var det som gris eller svin. Här stod en man och pratade med oss som människor! säger Nachum.
Oskar Schindler var agent i det tyska kontraspionaget och en slipad affärsman. När Polen ockuperades bestämde hans sig för att utnyttja situationen för att sko sig ekonomiskt. Och judiska arbetare behövde han bara betala en spottstyver för. – Han var verkligen inget helgon. Hade han varit det skulle han inte ha kunnat åstadkomma det han gjorde. Han älskade pengar, vackra flickor och att spela. Och vi var hans största spelinsats, säger Nachum.
Livet i gettot var hårt. Två familjer fick dela ett rum, få hade tillåtelse att arbeta och maten räckte inte till. Värre kunde det inte bli. Trodde de.
1942 började deportationerna.
– Vi hörde rykten om avrättningsfabriker. Men de gick inte att tro på. Det var för människofientligt för att ta in, säger Nachum.
28 oktober beordrades alla som bodde i Lodz att ställa upp sig på torget – för att skickas till koncentrationsläger. Schindler, som hade hört rykten om likvideringen av gettot, höll kvar arbetarna längre på fabriken. Men Nachums föräldrar och tre syskon fördes bort. Först efter kriget fick han veta: hälften dog i Auschwitz, hälften i koncentrationslägret Belzec.
Eugenia och hennes familj visste att de som inte infann sig på torget skulle skjutas på fläcken.
– Men mamma sa åt mig att krypa ner i en tvättkorg på vinden.
Där satt hon när hon hörde tyskarnas stöveltramp komma närmare. Ett par stannade precis intill. Luften försvann ur lungorna. Då hördes en intensiv skottlossning. Genom en springa i korgen ser hon hur soldaterna på torget får levande männi- skokroppar att bli till ett blodigt köttberg.
– Ändå räddade det mig. För soldaterna på vinden vände och gick ner för att hjälpa till.
De överlevde, men ett halvår senare flyttades även Eugenias familj till Plaszow, ett läger byggt ovanpå en judisk kyrkogård.
– De grävde upp skeletten för att dra ut deras guldtänder medan vi såg på, säger hon.
Eugenias beskrivning av lägret stämmer precis med hur det är skildrat i filmen Schindler’s list. Den ökände lägerchefen Amon Göths stod utanför sitt hus och sköt nyckfullt mot fångarna.
– Det gick aldrig att förutsäga hur du skulle bete dig för att inte bli mördad, säger Nachum.
Eugenias pappa var sjuk och hamnade på ett lägersjukhus. Där gav de honom en dödande spruta.
"Efter kriget" fanns inte. Det gick inte att tänka. Definitivt inte att känna.
– Vi var som robotar, säger Eugenia.
Oskar Schindler, som främst sägs ha sett arbetarna som investeringar, började nu mer aktivt att beskydda dem. Exakt vad som väckte hans samvete vet de inte, men med hjälp av mutor ur egen ficka lyckas han nu få tillstånd att flytta sina arbetare från Plaszow till baracker intill fabriken.
– Schindler sa hela tiden "Ni kom hit för att jobba. Med Guds hjälp ska ni överleva". För oss alla var det första gången vi mötte idén om att överleva, säger Nachum.
I Schindlers läger fick de mer mat. Men viktigast var att de kände sig tryggare, de var Schindlers arbetare. När Eugenias bror bönade honom om att också anställa resten av hans familj svarade han "Oroa dig inte, jag hämtar dem".
– Annars hade vi inte överlevt.
Kvinnor och män levde åtskilda i barackerna. Men det fanns en gång där alla fick passera. I den möttes Nachum och Eugenia. Nachum hade kommit över böcker som tyskarna skulle bränna. Det åtråvärda lilla biblioteket gjorde honom känd bland arbetarna.
– Det var min skatt. Och som tur för mig gillade Eugenia böcker, säger Nachum med ett nästan blygt leende.
Två tonåringar som stängt av sina känslor för att orka leva, känner nu hur något varmt växer i magtrakten.
– Det fanns inget vackert bland barackerna. Men tittade vi rakt upp såg vi himlen. Så vi tittade upp och jag berättade om stjärnorna, säger Nachum.
– Han hade alldeles morotsrött hår på den tiden, säger Eugenia och pussar sin man på tinningen.
Men pussas gjorde de inte då. Det gick inte för sig, de var ju inte trolovade. Och på det mest brutala sätt visste de att de inget kunde lova. Denna dag levde de. Men imorgon?
– Jag berättade att jag hade släkt i Palestina och såg till att hon präntade in adressen i minnet. För om vi överlevde skulle vi hitta varandra, säger Nachum.
Det var där under stjärnhimlen de stod, för exakt 70 år sedan, när Eugenia fick sin födelsedagspresent: ringen, det enda hon då ägde.
Året 1944 är tyskarna hårt trängda och Schindler får besked om att Emalia ska stängas och dugliga arbetare föras till Plaszow, övriga till gaskamrarna. Han lobbar och mutar med stora summor för att företaget, som skulle göras om till en vapenfabrik, istället ska flytta till Brünnlitz i Tyskland och att hans arbetare ska följa med. Det är nu listan på Schindlers fabriksarbetare nedtecknades. Listan som var skillnaden mellan liv och död.
– Han var vår skyddsängel, säger Eugenia.
Men något gick fruktansvärt fel. Det tåg som skulle föra Eugenia och 300 av de andra kvinnorna till Brünnlitz körde raka vägen till Auschwitz.
– När jag såg människorna där tänkte jag att de bara inte kunde vara levande. De var vandrande skelett.
Huvudena rakades och smycken beslagtogs alla utom Eugenias ring som vakten inte kunde få av. De föstes in ett duschrum. Stod där skakandes. Vad skulle komma ur kranarna?
– Det var vatten! Den gången.
Eugenia gestikulerar när hon berättar. En 88-åring full av liv och värme. Det är omöjligt att ta in den ondska hon stått inför, att förstå att samma ögon som blickar mot sin make, tvingades se Josef Mengele komma körande på sin motorcykel för att avgöra vem av kvinnorna som först skulle sättas i arbete och vem som skulle gasas direkt.
– De allra flesta av oss hamnade i den bra gruppen. Vi hade ju fått lite mer mat.
I tre veckor andades och luktade Eugenia döden i Auschwitz, innan Schindler lyckades betala dem ut. Schindlerkvinnorna – Bara ett mirakel kunde rädda oss. Och han gjorde det på egen hand! säger Eugenia.
Ett halvår senare stod Nachum och Eugenia på fabriksgolvet i Brünnlitz och hörde mannen som räddat deras liv säga att kriget var över. De hade överlevt.
– Han önskade oss lycka och försvann i en bil. Han stod på ryssarnas dödslista, säger Nachum.
En månad senare ordnade ryssarna ett tåg som förde dem tillbaka till Krakow. 1 200 judiska överlevare klev av på perrongen. Ingen mötte dem. De ägde inte längre något, hade ingenstans att gå. Deras landsmän hade tagit över bostäder och tillgångar.
– Har inte Hitler utrotat er? sa folk. Vi var inte välkomna. Många judar blev också mördade efter kriget, säger Nachum.
De fick sova på bekantas golv. Eugenias mamma var fast besluten att öppna en butik, att trots allt lyckas bygga ett nytt liv i hemstaden.
– Och jag ville finnas där för henne, säger Eugenia.
Nachum reste runt i de sönderbombade länderna i jakt på sin familj. Sov på golv och mark och levde på matkuponger.
– Det tog tid innan jag gav upp, innan bilden av Förintelsen klarnat, säger han.
Han försökte få ett pass av britterna för att kunna resa till sina släktingar i Palestina, de enda han hade. Det fick han inte. I stället gick han med i en av de sionistiska rörelser som så småningom skulle gå samman när staten Israel utropades 1948. Han jobbade till sjöss, på flera av de gamla fartyg som köptes upp för att skeppa tusentals judar illegalt till Palestina.
Eugenia hämtar två tjocka pärmar. I dem finns kärleksbreven de skrev under dessa år, fyllda av längtan och hopp om återförening i Israel.
I januari 1950 står Eugenia i skeppets för och blickar ut mot Haifas kust. En roddbåt närmar sig och en man klättrar upp för en stege. Snart ropas hennes namn ut i en megafon.
– Hur underbart det var när vi såg varandra? Hur du än föreställer dig det var det mer! säger Nachum.
En vecka senare firades bröllopet i släkthuset utanför nuvarande Tel Aviv.
– Jag var lycklig! säger Eugenia.
I 64 år har de varit gifta. De har fått en son och en dotter, flera barnbarn. Nachum har jobbat som teknisk chef, Eugenia som konstnär och i olika konstprojekt. Länge handlade tillvaron om att bygga ett nytt liv. Inte prata om det som varit, bara framåt, framåt, framåt. Från överleva till leva.
– Men på nätterna, då kom våra mardrömmar, säger Nachum.
Eugenia är tyst, tittar bort mot fönstret.
– De kommer fortfarande, fortsätter hennes man. Jag har provat alla tekniker och strategier för att få bort dem. Det går inte.
När Oskar Schindler lämnade dem i Brünnlitz flydde han, utblottad, till Argentina. Schindlers barn, som de 1 200 på listan kallats, köpte en farm för att hjälpa honom på fötter.
– Men han var ingen bonde som gick upp tidigt för att ploga, säger Nachum med ett leende.
Schindler lämnade både farm och fru och flyttade tillbaka till Tyskland. Hans barn köpte nu istället en tegelfabrik åt honom. Fram till sin död 1974 åkte han ner till Israel 17 gånger för att fira befrielsedagen och sin födelsedag med Eugenia, Nachum och alla de andra. Det är också i Jerusalem han ligger begravd.
– Han lyckades aldrig så väl med sina affärer efter kriget. Istället tror jag att han gladdes över det vi byggde upp, säger Nachum.
Än i dag känner de hans närvaro. Som en osynlig gäst vid middagsbordet.
– Av alla tyskar runt oss fanns det en enda med ett mod och ett hjärta som hans. En ensam människa, och han kunde rädda livet på 1 300 människor, säger Eugenia med handen över sin mans.
En av hennes ringar blänker till i solljuset från fönstret. En ring av metall.