Annika tar antikt på allvar

Även för ett otränat öga ser Annika Bertlins verkstad i Ekenäs ut som en verklig skattkammare. Antika bord och stolar blänker i kapp. Har man som Bertlin att göra med möbler från 1700- och 1800-talet, är det förstås fråga om dyrgripar. Men det är inte hela sanningen.
– Jag kan få in miranoltäckta möbler som inte är värda något på marknaden längre. Men om marknadsvärdet och restaureringsvärdet inte är i balans måste man väga det mot känslovärdet, bruksvärdet och det historiska värdet. En övermålad möbel kan ha sin egen charm, färgen behöver inte alltid tas av, utan möbeln kan repareras till brukbart skick. Ofta har kunden vant sig vid att möbeln ser ut just så, och kanske en kär anhörig har varit den som hållit i penseln.
Var varsam med faneret!
Bertlin sysslar både med konservering och med restaurering av gamla möbler. När hon gör jobb för museer är det oftast fråga om konservering.
– Jag vidtar förebyggande åtgärder för att föremålet inte ska skadas ytterligare. Det kan exempelvis handla om att fästa en fladdrande fanerbit.
Men de två begreppen smälter ofta samman.
– Man kan säga att restaurering är den praktiska delen av konservering.
Det är ganska vanligt att Bertlin reparerar skador som uppstått i samband med ovarsamma restaureringar. 
– Förr gjordes ofta för grova restaureringar. Man slipade ner för mycket av faneret till exempel. Det är det värsta man kan göra. Det är redan tunt i sig och kan, beroende på möbeln, vara upp till 200 eller 300 år gammalt.
Många misstag begicks när det kom nya syntetiska lack och färger ut på marknaden på i mitten av 1900-talet. Till all lycka är inte alltför omfattande restaurering lika vanligt längre. 
Internationell prägel
De äldsta möblerna Bertlin arbetat med härstammar från sent 1600-tal, och det är något av ett detektivjobb när Bertlin gör upp en arbetsplan för ett objekt. Även om hon tar hjälp av litteratur och erfarna kolleger är det inte alltid som det går att avgöra exakt hur en möbel har sett ut.
– Man lär känna formspråket efter hand, till och med vilken mästare som tillverkat vilken möbel.
De flesta gustavianska möbler och rokokomöbler som åtgärdas på verkstaden är tillverkade i antingen Stockholm eller S:t Petersburg. Men eftersom snickarmästare och gesäller rörde på sig mycket förr, kan man i en möbel av en Stockholmssnickare se också tyska, franska eller engelska intryck.
– Möbelsnickeriet var en jätteinternationell bransch förr.
Överlag kan man ändå säga att svenska möbler är lite enklare utformade än mellaneuropeiska – Bertlin talar om en "skandinavisk utjämning".
Annika Bertlins kanske viktigaste uppgift är att bevara ålderskänslan i en möbel och samtidigt på ett skonsamt sätt göra den användbar i ett hem.
– Målet är inte att föra tillbaka en möbel till ursprungligt skick utan att bevara det som bevarats hittills.
För de klassiskt blanka ytorna använder Bertlin oftast naturhartsbaserat schellack eftersom syntetiskt lack sällan ger den rätta känslan.
– Det finns gamla ytbehandlingar som vi egentligen inte har kunskap om längre. Olika naturhartstyper användes i recept i lika många variationer som det fanns hantverkare. Då är schellack som använts aktivt ända sedan 1700-talet ett tryggt alternativ.
Lacket kommer i kristallform och löses upp i etanol. Bertlin gör vanligen en baslösning som hon sedan tunnar ut med mer etanol efter hand.
Förr använde man mycket hudlim och benlim som appliceras uppvärmda i fogarna. Men Bertlin använder helst fisklim som inte värms upp men har liknande egenskaper som de animaliska varmlimmen.
– De animaliska limmen är bra eftersom de oftast spricker i fogen. Syntetiska lim är så kraftiga att de river med av träet om fogen rämnar.
Dokumenterar allt
Oftast har Bertlin att göra med fanerade gustavianska möbler och rokokomöbler från 1700- respektive 1800-talet.
– Men det kan vara svårt att tidsbestämma ett objekt exakt om det inte finns en etikett eller en stämpel att utgå ifrån.
Alla historiska fakta Bertlin kommer över i samband med arbetsprocessen sätter hon med i den rapport kunden får med sig. Det är viktigt med tanke på föremålets historia och framtida åtgärder. Men det är också ett sätt för Bertlin att visa kunden vad hon har gjort.  
Ibland är det fråga om försäkringsjobb, det kan till exempel hända att en möbel utsatts för en vattenskada eller att någon har brutit sig in i ett antikt skåp. Men de större arbetena är oftast beställningar av antikhandlare. Tillsammans med privata hushåll utgör de en ungefär lika stor andel av kunderna. Några procent av uppdragen kommer från museer.
– Seriösa handlare, privata samlare och alla de som satsar på att bevara en släktklenod gör verkligen en kulturgärning genom att låta restaurera gamla möbler. De räddar dem för en lång tid framöver, säger Annika Bertlin.