Guld – den eviga metallen
Ärkeängeln Mikael i Den helige Nikolaos kyrka ska putsas och repareras. Förgyllarmästaren Raimo Snellman och gesällen Mikko Snellman från Helsingfors rycker ut till Kotka med bockskinn, ekorrhår, benlim och bladguld.
Förgyllarmästaren Raimo Snellman skulle egentligen bli språklärare. Han fastnade i stället för ett yrke som inte längre fanns i Finland, och ett material som beskrevs redan för 5 000 år sedan i Babylonien.
Det var kärleken till guldets långlivade lyster som lockade honom från lärarbanan. Vi träffas i Den helige Nikolaos kyrka i Kotka, där han renoverat en av de många ikonostaser han numera ansvarar för i landet. Nyligen kom han hem från en semesterresa i Thailand där han träffat kungens chefsförgyllare och lärt sig hur man förgyller en Buddhastaty. Man kan aldrig lära sig för mycket.
– Guldet har en fri elektron i atomkärnan, det avger en fotondusch som kittlar näthinnan och orsakar en känsla av välbehag, säger han. En del av magin är också att det inte är en ursprunglig jordisk metall, den har någon gång regnat ner från rymden. Lystern är svår att fånga på bild, men det är lätt att förstå varför guldet betraktas som den ädlaste av metallerna.
Förgyllarmästare och gesäller är ingenting det kryllar av i Finland. De är ungefär så många att de räcker till en förening med styrelse. Fem mästare och två gesäller är aktiva just nu.
– När jag blev mästare för 20 år sedan hade det i femtio år varit omöjligt att utbilda sig i yrket i Finland. Det hade blivit "finare" med industriella produkter, något som lett till att vi som förgyller på traditionellt sätt har så mycket restaureringsuppdrag i dag, säger han.
Svenska termer
– Alla de finska yrkestermerna kommer från svenska tiden. Påläggaren kallas lekari, agatstenarna som används vid poleringen kallas lintta (efter flinta). Orsaken är att vi inte fick några nya förgyllare under den ryska tiden. Allt som skulle förgyllas tillverkades i S:t Petersburg och fraktades till Finland, säger Snellman.
Det ledde till en lång tid av stillastående när det gällde utbildningen av yrkesmän.
Under en period reparerades många förgyllningar genom att man smetade på bronsfärg. Eftersom man inte fick samma lyster som av bladguld penslade man ofta över hela föremålet för att få en jämn yta. Att ta bort bronsfärg från oftast felfritt bladguld är något av det mest tidskrävande en förgyllare kan ägna sig åt. Numera är det vanligt när möbler och föremål restaureras. Det äkta har blivit finare igen.
"Behövs inte"
– Ännu på 1980-talet var utbildningsstyrelsens officiella linje att vi inte behöver förgyllare i Finland, så jag var i praktiken tvungen att bygga upp hela yrket på nytt för att få min utbildning, säger Snellman.
Hundra år tidigare fanns nio förgyllarmästare som jobbade i alla husen som byggdes på Skatudden och i Kronohagen. Rummen var höga, och den som var någonting skulle helst ha åtminstone en rejäl spegel med förgylld ram, gärna flankerad av en palm och en italiensk gipsstaty föreställande Rebecka vid brunnen, säger Snellman.
Raimo Snellman är i dag den enda mästare som på heltid lär ut förgyllarkonsten och samtidigt restaurerar förgyllda föremål. Tillsammans med gesällen Mikko Snellman har han förgyllt kupoler, kors och ikonostaser i Finland. Uspenskijkatedralens kupoler är det hittills mest spektakulära projektet, men Snellman anser att de viktigaste uppdragen har varit förgyllningen av möblerna i statsrådsborgens föredragningssal och statsrådets festvåning Smolna. Också där har han avlägsnat gammal bronsfärg från skadade förgyllningar.Raimo Snellmans mission är att sprida kunskap om äkta traditionell förgyllning.
– Det här är ett petnoga hantverk med ett trettiotal arbetsmoment som aldrig kan göras snabbt och rationellt, säger han. Slarv uppdagas förr eller senare. Uspenskijkatedralens guldkupoler som renoverades utan tillräcklig sakkunskap på 1960-talet svartnade på 20 år. Nu ska de klara 60 år.
Sin huvudsakliga utbildning fick han i S:t Petersburg av den legendariske förgyllarmästaren Viktor Petrovitj Slezin, och tillsammans reste de sedan runt i Finland och dokumenterade ikonostaser. Under den perioden bestämde sig Snellman för att det var hans uppgift att rädda och upprätthålla de kyrkliga förgyllningarna.
Det var i sista minuten, för hela förgyllarskrået i Finland hade i praktiken dött ut.
– I Sovjetunionen upprätthölls däremot förgyllarskrået i form av en förgyllarbrigad som var fullt sysselsatt hela tiden.
Sedan 1995 har Snellman på den ortodoxa kyrkostyrelsens uppdrag inspekterat och restaurerat de ortodoxa kyrkornas ikonostaser.
Klassiskt skrå
Som i alla andra hantverksyrken lär man sig förgyllning genom att arbeta under en etablerad mästare. Genvägar finns inte, och kunskapen samlar man på sig under åren. Det handlar om många arbetsmoment som ska utföras på rätt sätt. Bladguldet är bara ytan, under den ska allt vara förberett med olika slags lim beroende på underlag. Guldet är det samma som för 5 000 år sedan, och verktygen är det också. När Snellman putsar gamla guldytor använder han inte längre franskt bröd, utan en modern svamp. Arken med bladguld sprids ut plant på en bockskinnsdyna och lyfts upp med påläggaren, den platta penseln av ekorrhår. Snellman drar först penseln mot kinden för att få ett lager av hudfett på den.
– Innan man lägger på guldet ska underlaget fuktas med ren vodka. Det är det bästa brännvinet för just det ändamålet, säger han.
Limförrådet är det klassiska och ingredienserna omfattar harskinn, äggvita, djur- eller fiskben och simblåsor från stör. Numera finns det också modernare alternativ. Problemet är att de moderna ersättningarna ännu inte testats i tusentals år.
Arbetet kostar mest
Trots att vi talar om guld är det själva arbetet som kostar. I Nikolaos kyrka i Kotka glittrar det av guld, men den sammanlagda vikten är inte ens hundra gram, säger Snellman. För att komma upp till en millimeters tjocklek krävs 10 000–20 000 ark bladguld, tjockleken varierar beroende på ytan och placeringen.
Fördelarna med guld är många. Det varken rostar eller oxiderar. Med olika metoder kan man få det så blankt eller matt man vill. Samma effekt får man inte med något annat material.
Guldytorna ska helst vara 24 karats guld. Då står de bäst emot vädrets påfrestningar. Kupolerna på Uspenskijkatedralen har förgyllts för att hålla i 60 år, och det är på sikt billigare än att måla dem med jämna mellanrum.