Marskens limousin får kopia
Vägen hit var mycket lång. Den trötta gamla Chrysler Imperial av "Mannerheimmodell" från 1939 stod länge i Indiana i USA innan den nyligen fraktades till Finland. Originalet har försvunnit, men snart finns en exakt kopia.
Man ska vara bilrestaurerare för att se potentialen. Den Chrysler Imperial som rullats in i verkstaden i Vichtis har rostiga kromdelar, rostigt tak, en del hål i nedre kanterna och trasiga bänkar. Små gnagare har plockat åt sig av stoppningen. Innertaket saknas och instrumentbräda och ratt bildar ett pussel som saknar många bitar. Golvet i bakluckan har rostat bort och fönsterrutorna är trasiga. På baksätet ligger en gulnad tidning från 1986. Då var bilen 47 år gammal, och sedan dess har den antagligen stått stilla.
Det finns värre
– Det här är ett rätt enkelt projekt, säger Risto Pöyhönen ändå lugnt. Så länge plåtarna och taklinjen inte är tillknycklade kan man lätt få det här till en fungerande veteranbil.
Han har sett värre vrak och de har också blivit fina.
– Det finns inga konkreta planer för restaureringen. Vi ska först se om motor och växellåda fungerar och om det behövs en total reparation, säger han.
Eventuellt har någon redan pysslat om motorn. Nya skruvar och slangklämmor här och där tyder på det, och en del reservdelar ger samma tanke.
– Min teori är att någon kan ha börjat med att fixa motorn, eftersom det är lätt att hitta en mekaniker som klarar gamla motorer i USA. Bra plåtslagare är det svårare att hitta. Det skulle underlätta mitt jobb betydligt om det var så.
Nätauktion
Det speciella med limousinen är att marskalk Mannerheim använde en exakt likadan vid fronten. Vägen till Finland var intressant. En annons dök upp på Ebay, och tack vare den fick en finländsk veteranbilsentusiast i Åbo reda på att den existerade. Han tipsade Kai L. Bremer, som i princip ägnat hela sitt liv åt veteranbilar och dessutom ger ut ett par veteranbilstidningar. Han tände på alla cylindrar.
– Jag visste att det var nu eller aldrig. Den här årsmodellen av limousinversionen tillverkades i bara ett par hundra exemplar, och eftersom spåren efter Mannerheims bil tar slut på 1960-talet var det här en chans att få en exakt likadan till Finland. Den kan lätt hitta sin plats i ett museum och dessutom medverka i eventuella filmer om Mannerheim och krigstiden, säger Bremer.
När han fick veta att bilen var till salu var det två dagar kvar av försäljningstiden, så han larmade i sin tur Clas Palmberg, styrelseordförande och ägare till Woikoski Oy som har ett eget bilmuseum med anknytning till företagets fordonspark.
Historiskt motiverat
– Jag var på affärsresa i Bryssel när jag fick samtalet, säger Clas Palmberg. Han gav uppdraget vidare men missade deadlinen och trodde att allt var förbi.
– Jag blev positivt överraskad när min ombudsman senare rapporterade att ingen köpt bilen inom utsatt tid, och att priset stod fast om jag ville ha den, säger han.
– En vanlig bil skulle jag knappast ha köpt för 5 000 dollar utan att ha sett den, men när jag fått höra hela historien om Mannerheim och hans bil verkade det motiverat den här gången, säger Palmberg.
I dagsläget vet ingen av de inblandade mycket mer än att bilen är räddad. Efter en närmare undersökning klarnar kostnadskalkylen, och sedan ska man bestämma sig för vilken typ av restaurering som kommer i fråga. Att återställa bilen i nyskick är den ena ytterligheten, den andra är att bara få den uppsnyggad och körduglig. Slutsumman kommer hur som helst att bli i klass med en ny och tämligen bra bil, säger Risto Pöyhönen.
Med tanke på historiskt signifikanta lyxbilar från förr är det ändå småpengar.
– Egentligen borde vi nu försöka samla ihop en grupp entusiaster som är beredda att investera lite i det här projektet, säger Kai L. Bremer.
Clas Palmberg som hittills stått för utgifterna vet heller inte exakt vad som kommer att hända med bilen när den är restaurerad.
– På vårt eget museum har bilen ingen naturlig plats, eftersom den inte funnits i bruk inom företaget. Där-emot är jag övertygad om att det är en god affär med tanke på att vi har räddat en sällsynt modell som haft en viktig roll i Finlands krigshistoria, säger han.
– Det var en stundens ingivelse som gjorde att jag drogs in i projektet, och det är klart att jag för min inre blick såg alla gamla foton på och nyhetsfilmer med marskalken med bilen.
Klar om ett år?
Oavsett om bilen restaureras helt och hållet eller får en kulissrenovering kommer det att ta tid innan den rullar ut ur verkstaden för egen maskin.
– Förr kunde jag satsa heltid på restaureringar. Jag har reparerat bilar på ett halvår från början till slut, men om den här vågar jag inte spekulera. Inom ett år ska den antagligen vara klar, säger halvtidsjordbrukaren Pöyhönen.
Det går att göra mycket i verkstaden, men det behövs också utomstående experter.
– Kromningen är en så noggrann och giftig verksamhet att man bör lämna den till experter. Stolarna ska kläs om av en möbeltapetserare, deras trästomme ska repareras av en snickare, innertaket ska sys och listan på trasiga delar ska prickas av. En del kan köpas som "nya gamla" eller begagnade delar, annat finns nytillverkat, säger han.
– Det viktiga är att man jobbar systematiskt. Jag börjar gärna med fronten fram till vindrutan och gör allt som hör dit. Det är lättare att hålla reda på delarna om inte hela bilen ligger i atomer i verkstaden. Vem som helst orkar skruva isär en bil, uthålligheten visar sig när den ska skruvas ihop igen, skrattar han.
Den första veteranbil han jobbade på var en Mercedes-Benz cabriolet, också den från 1939. Den var färdigt nermonterad när han tog sig an den, och det blev en stor utmaning att få den hopplockad igen. Ungefär som ett stort pussel utan ask med bild.
Ratten är det svåraste
En rak åtta på drygt 5 liter med sidventiler och en växellåda med turbinkoppling är inte det mest invecklade att jobba med även om det skulle krävas en reparering. Den plåt och de balkar som rostat sönder kan lätt ersättas, och den förra ägaren hade skaffat en del ersättande delar. Till exempel baklyktorna har rostat och fallit av, men det följde med två extra med glas och allt.
– Gångjärnen till bakluckan som saknas finns i nytillverkning, och många delar är likadana som i den kortare Chrysler New Yorker från samma tid. Kabelserierna ska ersättas, men det är ju det enda elektriska som finns i bilen, säger han.
Ratten är tillverkad före plastens ankomst, och materialet har lossnat i stora bitar från kransen. Likadant är det med instrumentbrädan och mätartavlan.
– Det här verkar just nu vara den största utmaningen, säger Risto Pöyhönen.