Himalayas djur bemöts med respekt
Det går att leva bland hungriga björnar, farliga tigrar och glupska vildsvin. Bhutaneserna har den inställning som behövs, men de behöver ett bättre kompensationssystem.
NASIPHEL Som en brandvarnare skär larmet genom morgonluften på bergssluttningen.
– Vitstrupig fnittertrast. Där, de är rätt skygga fast de hörs mer än väl, säger Choki Gyeltshen och pekar ut en flock skrikiga fåglar som larmar i buskarna.
- Wangchuck Centennial Park (se bilden) omspänner 4 914 kvadratkilometer i centrala Bhutan. Den omfattar en tempererad zon upp till 3 000 meters höjd, en subalpin zon från 3 000 meter och en alpin zon från 4 000 meter upp till Bhutans högsta topp på drygt 7 500 meter.
- Artrikedomen är fenomenal med 43 arter däggdjur (som tiger, snöleopard, tibetansk varg, kragbjörn), 693 arter kärlväxter och 250 arter fjärilar hittills dokumenterade. • Parken bildar tillsammans med Jigme Dorji-nationalparken i väst och Bumdeling Wildlife Sanctuary i öst ett nästan 11 000 kvadratkilometer stort skyddsområde där boende, jordbruk och vattenkraft är tillåtna.
- Finlands regering och WWF bistod Wangchuck-nationalparken med totalt 365 000 euro 2009–11. Jigme och Bumdeling delade på knappt 600 000 euro 2012–14. Finland fortsätter understödja skyddsområdena med 250 000 euro om året 2015–16.
Choki inventerar flora och fauna, i synnerhet fåglar, i Bhutans största nationalpark Wangchuck Centennial Park. Han kommer aldrig att bli klar. Parken är nästan dubbelt så stor som UKK:s nationalpark i Lappland, och minst dubbelt så svårframkomlig då iskallt vatten virvlar fram i forsarna mellan Himalayas lodräta bergsväggar.
– Jag älskar naturen, och därför älskar jag också mitt jobb, även om det bjuder på en del utmaningar, säger Choki.
Höjdskillnaderna på femtusen meter och den relativa närheten till det subtropiska södra Bhutan skapar en osannolik artmix i nationalparken.
– Här och troligen bara här kan tigern och snöleoparden mötas, säger Choki.
Vildsvinen prövar harmonin
Det skulle kräva en osannolik tur (eller otur) att möta en tiger, så fåtaliga är de. Snöleoparderna är fler, men de är skygga och lever på högfjället.
– När jag såg snöleoparder uppe i bergen fick jag genast gåshud. Det var en otrolig känsla, något man får uppleva högst en gång, säger Choki.
Vi får uppleva apor i stället då en flock grå hulmaner flänger omkring i träden intill landsvägen. Ett par kramas och börjar snart noppa löss ur varandras pälsar, nogsamt och harmoniskt. Det här med harmoni, och att leva som en del av naturen snarare än som en härskare över den, eftersträvar också bhutaneserna, i enlighet med den buddhistiska filosofin.
Enkelt är det inte. Finlands utrikesministerium och WWF har stött nationalparkens arbete för att förebygga konflikter mellan vildmarkens tio- tusen invånare och djuren.
– Vildsvinen ställer till de största problemen, säger Choki.
Sonam Jamtsho, byäldste i byn Nasiphel, säger att vildsvinen kan ta en hel boveteskörd om bönderna inte patrullerar om natten.
– Folk blir arga om de förlorar skörden, men ingen dödar svinen fastän problemen har ökat.
Det är förbjudet att döda djur i Bhutan, men för att lindra skadorna har jordbruksministeriet tillåtit skyddsjakt på vildsvin. Ändå vill det sig inte.
– Folk vill att regeringen ska döda vildsvinen. De är rädda för att hamna i helvetet om de själva dödar djuren, säger jordbruksministern Yeshey Dorji på sitt kontor i huvudstaden Thimphu.
Ute i Nasiphel passerar vi skolan, naturskönt belägen intill en älv med klart och turkosskiftande vatten.
– Vi har sett kragbjörn här. Det här är inte en helt ofarlig plats för eleverna, säger Choki.
Kragbjörnarna närmar sig bosättningen när äpplena mognar på hösten. De kan också ta boskap och ge sig på människor.
– Vi hade nyligen en björnattack, en man skadades. Sådant är skrämmande, men det måste gå att leva i säkerhet och ändå bevara naturen, säger högstadieeleven Tshering Yangden.
Tigern är dyrbarast
Parkvakterna är beväpnade för att kunna skrämma bort djur. Sonam Jamtsho säger att vakternas närvaro och deras förståelse för byborna stärker banden mellan byn och nationalparken. Problemet är att pengarna inte räcker till elstängsel eller full kompensation för skadorna.
– Och då vi får pengar dröjer utbetalningen.
Bhutan har ett komplext system där kompensationssumman beror på vilket djur som orsakat skadan. Tigerskador ger mest ersättning, vildsvinsskador ger ingenting. Och att fastställa vilket djur som dödat boskapen är inte det lättaste.
Tjuvjakt förekommer också i Bhutan, men inte av rädsla för djuren utan för pengarnas skull. Himalayamyskdjuret, ett slags hjort, är mest utsatt.
– Mysken används som parfym i väst och i naturmedicin i öst. Den illegala handeln med djurprodukter omsätter stora pengar, och stora pengar får en del människor att ta stora risker, säger Choki.
Plocka svamp för snöleoparden
I sin hantering av naturen och dess resurser lyckas bhutaneserna på något vis vara idealister och realister på en gång. De har kommit på ett sätt att både nyttja och bevara den eftertraktade larvsvampen, en parasitsvamp med egenskaper som gör den dyrare än guld.
– Förr överskördades svampen fast det var förbjudet att plocka den. Numera tillåter vi plockning, men bara för bybor, högst tre personer per hushåll och under en begränsad tid. Grannarna håller koll på att alla obehöriga hålls borta, säger Kinley Dorji på WWF Bhutan.
Den policyn gynnar samtidigt den hotade snöleoparden. Under förbudstiden kryllade det av plockare i bergen och då de hade sin boskap med sig betade husdjuren bort högfjällets torftiga gräs. Det innebar matbrist och svårigheter för blåfåret som är snöleopardens främsta bytesdjur. Nu finns det färre plockare, mer blåfår och mer mat för snöleoparderna.