Har du katthistorier att berätta?
Det var jättekallt,ja tror att det var januari 1990. Det var helg jag var på väg till lekparken med mina små barn.
Vår katt Victor hade varit på språng hela natten. På morgonen syntes han fortfarande inte till. Jag undrade var han var, det var ju så kallt, minus 15 grader.
Men solen sken och jag beslöt mig att gå till parken med mina barn.
Vi var redan ute på gatan när jag hörde ett jamande, eller snarare ett lågmält vrål från vår gård.
Jag rusade med kärran och barnen tillbaka till gården och hittade vår katt, sittandes på trappan. Han var, förutom huvudet , helt ner dränkt i någon slags olja.
Jag försökte tvätta honom, men det lyckades inte särskilt väl. Följande morgon ringde jag till veterinären Kerstin Siggberg, som ber mig komma omgående.
En katt som slickar i sig olja löper stor risk.
Jag förstår inte allvaret förrän vi är hos veterinären. Victor får dropp och spyr upp olja som han slickat i sig. Jag frågar försiktigt hur det går det kommer gå för vår ´katt.
Veterinären Kerstin säger att hon haft ett liknande fall tidigare och den katten hade klarat sig.
Det gjorde också Victor , men det tog tid Innan pälsen blev ren, för att sedan tappa den helt. Det gick flera månader. På sommaren hade han en fin ny päls och vi var glada. Victor hade klarat sig!
Vi tror att han i misstag fallit i en tunna nere i Västra hamnen. Han gick ofta gick. Men vad som verkligen hände vet vi inte.
Han flyttade med oss ner till Gunnarsstrand där vi ännu bor. Han levde länge, han var 20 år när han dog.
Våra grannar från vårt gamla hem kommer fortfarande ihåg honom, han var speciell.
Jag saknar honom fortfarande. Jag hade honom hos mig en lång tid. Jag var 20 år när jag fick honom och 40 år när han gick bort.
Alla mina barn var nära honom, när han dog, omringad av dem. Älskad.
Helena Lesch-Saarinen