"Betona vår svenska miljö!"
Mindre oro, mera Sverige. Det är språkvetare Leif Höckerstedts melodi i en tid då svenska byts ut mot finska.
– Att alltid sätta svenskan i relation till finskan är ett minoritetssyndrom. Man kan i stället se svenskan som i ständig relation till Sverige eller Norden. Svenskan är faktiskt i majoritet, i Sverige. Alla minoritetsspråk är minsann inte i den situationen. Det fina med den här boken är att alla aspekter av svenskan kommer fram, säger Leif Höckerstedt om antologin Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket som han bidrar till med "Älska sin svenska - en finlandssvensk bekännelser".
Han är en av flera som skribenter som nämner svenskans domänförluster, men då vi träffas i hans hem i gamla stan i Ekenäs är han mest ivrig att dyka in i de bidrag som inte handlar om den minerade språkdebatten i Finland.
En språkbytesprocess
Han efterlyser, som han gjort i många år med risk för att kallas ofosterländsk, tätare kontakter och identifiering med Sverige och starkare fokus på modersmålets betydelse.
Det handlar inte om att blunda för problem, tvärtom. Höckerstedt ser allvarligt på dagens språksituation i Finland och talar om en pågående språkbytesprocess.
– Jag är ensam om att tala om en språkbytesprocess. Ingen säger att jag har fel, men ingen vågar ta upp det. Vi går från svenska till finska, det innebär att också attityder ändras. Man vill till varje pris vara en god finländare, en god finne. Redan nu undviker man att tala om svenskar och säger svenskspråkiga i stället, ett ord som beskriver språket som ett instrument.
- Född: 1945.
- Bor: I Ekenäs sedan 1981.
- Yrke: Fil.dr., språkvetare, sociolingvist, debattör.
- Böcker: Svenskan på plats! (2010), Fuskfinnar eller östsvenskar? En debattbok om finlandssvenskhet (2000).
- Aktuell som: En av skribenterna i antologin Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket.
- Citat ur boken: Jag älskar havet och kusten. Jag har fått dem på svenska. Jag älskar familj, barn och vänner. Dem har jag mest på svenska. Mitt sätt att tänka, djupt eller ytligt, roande eller löjligt, allt har jag lärt mig på svenska. Älskar jag därmed det svenska språket? Ja, så blir det väl. Men det är först när ens språk är hotat som man ser dess värde. Eller är det ens då frågan om språket? Är det inte snarare ens försvinnande svenska miljö man saknar? Min miljö har jag fått på svenska. Visst ser jag med vemod på hur den byter språk.
Vad kan man göra?
– Betona svenska områden där man kan fungera på svenska och som ger en styrka åt tvåspråkiga områden. Men frågan är om man vill göra något? Det verkar som om ingen större vilja finns.
Svenskan som Ekenäs styrka
För Höckerstedt är språket en dimension av vår kultur, ett element i vår miljö. Han beklagar att språk ofta betraktas endast som en form av kommunikation. Han ser modersmålet som känslornas språk, litteraturens och poesins starkaste språk, variationernas och dialekternas språk där nyanserna är som flest, replikskiften som rappast och ett språk där situationsbriljansen kan florera.
Du skriver i boken om hur din barndoms skärgårdsorter som Ingå har förfinskats, hur ser du på Ekenäs?
– Jag upplever att man inte riktigt får betona det svenska här i dag, det upplevs som överlägset eller gammalmodigt. Staden Raseborg ska göras så tvåspråkig som möjligt. Ekenäs största styrka är att det är en gammal svensk stad. Det är det speciella med Ekenäs. Var ska svenskan i Finland odlas om inte här?
Ekenäs kallas Svenskfinlands huvudstad, men då med en viss ironi. Höckerstedt dryftar frågan varför det inte kunde vara en fin och slagkraftig slogan på riktigt och varför man inte öppet kunde försöka leva upp till den.
Minoritetsproblematik
Han konstaterar att allt fler gifter sig över språkgränsen och att unga i dag talar finska på rasterna i svenska skolor i huvudstadsregionen. Två- och mångspråkighet är förstås berikande, men man kan enligt Höckerstedt inte bara se på hur många som talar svenska. Man måste också vara mån om att det finns svenska miljöer.
– Jag brukar säga att en svensk minoritet behöver vara 60 procent för att det ska vara balans.
Ett typexempel på var svenska språket finns formellt, men inte utgör en svensk miljö är Helsingfors universitet där Höckerstedt var lektor i många år. En del ämnen kan läsas på svenska, men med en helt finsk inramning.
– Frågan är vad man kan göra. Vad skulle hindra att en del av studierna sköts i Sverige? Det talas mycket om att språken ska berika, men hur gör vi det om vi gör allting på finska? Vad blir det av det svenska vi ska berika med? Med mer kontakt med Sverige har vi också mer att ge.
Ett annat exempel på förfinskning är huvudstadens stadsdelsnamn i folkmun. Förut kallade finnarna Berghäll för Berga. Nu talar även svenskar om Kallio.
Engelskan det stora hotet
– Vi är svenska och hör ihop med Sverige. Det är inte en händelse att vårt språk är detsamma som i Sverige. Som ung gjorde jag ingen skillnad mellan svensk och finlandssvensk litteratur som man gjorde och gör vid universitetet, säger Höckerstedt.
Men inte ens i Sverige upplever alla svenskans ställning som säker. Utgivaren av Guld i strupen? – Språkförsvaret – finns till för att skydda svenskan. Det huvudsakliga hotet uppges vara engelskan som ironiskt nog blivit en viss räddning för svenskan i Finland (som argument för undervisning i svenska).