Tv-show hjälpte henne hitta sin bror
Bitarna i livspusslet föll på plats då Tika Sevón Liljegren reste till Nepal och fann sina släktingar.
Födelselandet var tidigare bekant för henne endast genom böcker och skoluppsatser hemma i Raseborg. Årets besök till republiken på Himalayas sydsluttning gav henne mer än hon hade vågat hoppats på. Samtidigt blev det en tyngre resa än förväntat.
Resandet och letandet efter brodern Bhupal som hon skildes från som 1-åring då hon fördes till barnhem skedde inom ramen för det svenska tv-programmet Spårlöst.
Resan gick av stapeln en vecka i april. Sedan var hon tvungen att hålla tyst till slutet av oktober då programmet visades. Hon fick inte ens lägga till sin bror som vän på Facebook.
- Ålder: 22.
- Bor: I Ekenäs och på Lärkkulla i Karis där hon studerar musik.
- Bakgrund: Född i Nepal, adopterades som 1-åring och bodde några år i Sverige innan familjen flyttade till Finland och Ekenäs där hon vuxit upp.
- Bekant från: Raseborgs olika scener, från ungdomsmusikalen Schacki på Karelia till Nyländsk afton i bollhallen i Ekenäs. Sågs i höst i det svenska tv-programmet Spårlöst där hon fann sin bror i Nepal.
Vi träffas på Lärkkulla, hennes andra hem där hon lever ett studieliv fyllt med musik. Det är november och allting är som vanligt, förutom att hon denna månad i år fått en massa meddelanden från släktingar i Nepal där man firar syskonens högtid Tihar.
– Livet känns annorlunda då jag vet att mina släktingar finns där. Det känns tryggt att veta.
Alltid funnits en saknad
Utgångsläget var att hon trodde att den två år äldre brodern Bhupal också förts till barnhem.
Då Tika föddes dog mamman och ett år senare omkom deras far. Deras farfar fick då vårdnaden men kunde inte försörja alla barn.
Så Tika har vuxit upp i Ekenäs och haft det bra, men burit "en saknad som är svår att förklara".
– Mamma och pappa har berättat för mig att mina biologiska föräldrar dött. Jag har alltid velat åka och söka upp min bror, men det är inte lätt och Nepal ligger långt borta. Mina föräldrar har alltid sagt att de hjälper till, men utan att mena någonting illa var det skönt att göra resan själv.
Första anhalt blev barnhemmet hon själv bott på.
– Det var en konstig känsla att se barnen. Jag har själv varit där, men minns ingenting. En liten tjej kramade om mig och det kändes som att se mig där när jag var liten.
Lång resa till liten by
Brodern fanns där däremot inga uppgifter om och till en början avlöste motgångarna varandra. I programmet säger hon att de kom "som slag i magen".
Det krävdes flyg inom landet plus en tolv timmars bilresa för att komma till hembyn Morang och faktiskt komma någon vart med letandet.
Där fick de kontakter som upplyste om att Bhupal hade flyttat till Malaysia för att jobba på McDonalds. Men just dessa vårdagar råkade han vara i Kathmandu.
– Att få veta att han lever var en enorm lättnad, säger Tika som beskriver mötet med brodern som den lyckligaste stunden i livet.
– Han var omtänksam och snäll. Han hade mist sin mamma, sin pappa, mig och sin farfar. Han har varit så ledsen att han slutat gråta.
Under resan hittade hon inte bara sin bror.
– Jag hittade plötsligt jättemånga släktingar, min faster och mina kusiner. Jag vet inte ens vad alla är då de kallar också kusiner för syster och bror, men för mig är bara Bhupal min bror.
Tungt att se hemmet
Den starkaste upplevelsen kretsade ändå kring de bortgångna föräldrarna. Ödesmättade tårar rann då hon besökte huset i Morang där hennes familj bott, där hon för 22 år sedan föddes hemma i köket och hennes mamma dog.
– Allting jag bara hört om blev verklighet när jag satt där. Det var smärtsamt, men i ett större perspektiv gav besöket mig ett lugn. Det var någonting som måste göras och nu är jag glad att jag varit där.
Under resan fick hon för första gången se ett foto av sina biologiska föräldrar.
– Jag liknar min mamma. Min faster sade att jag är en kopia av henne. Det var roligt att få likna någon för en gångs skull. Jag kände mig hemma där för att jag liknade de andra, men ändå kände jag mig mer finlandssvensk då jag vuxit upp i en annan kultur.
Känns det konstigt att återförenas med släkten tack vare ett tv-program som gör show av det?
– Lite, men jag tror inte jag hade lyckats hitta min bror utan programmet. De åkte till min hemby och träffade min faster som hjälpte dem vidare.
Upplever du det som att de arrangerade sökandet?
– Sökningarna hade de gjort via dator och genom att aktivera folk där. Sen gjorde vi själva samma sak, men på ort och ställe. Allting gick snabbt, men de hade planerat allting noga. Det hände mycket hela tiden. Bhupal visste i förväg att jag skulle komma, de andra också.
Glädje i stället för oro
Hon har hört att adopterade som söker upp sina biologiska släktingar lugnar sig betydligt i livet. Redan innan resan bad hon vänner säga till om allt går bra och hon blir för lugn.
Frid har hon fått, men är fortsättningsvis den glada och energiska tjejen med en av Raseborgs starkaste sångröster.
– Livet här rullar på som det har gjort, men jag tänker varje dag med glädje på att jag har en bror i stället för att varje dag fundera på saken. Jag har alltid varit en självsäker person, men nu vet jag mer vem jag är.
Resan till Nepal blev hennes första, men inte sista.
– Det är ett fint land och det finns ännu fler släktingar på andra håll i landet som jag inte hann träffa.