Kulturen trivs i anrik villa
På Kässä gård trivs musiken i salarna, föreningarna i mötesrummen och konstnärerna i vindsateljéerna. Villan har blivit Virkbybornas vardagsrum.
Kässä är inte ett kulturhus i stil med Karelia i Ekenäs, Tryckeriteatern i Karis eller Grand i Borgå. Det är snarare som ett föreningshus med extra rik kulturprägel.
Onsdagskvällar fylls den ståtliga trävillan med varierande kulturprogram och om söndagar ljuder här högklassig musik. Studerande vid Sibelius-Akademin ger nämligen övningskonserter varannan söndag, med undantag för sommarsäsongen. Bakom det lyckade arrangemanget står en av Kässäs eldsjälar, Henriette van der Woude-Rantalaiho, pensionerad lektor i violin.
– Verksamheten har breddats och prisats. Det har helt klart gynnat staden, säger van der Woude-Rantalaiho och pekar på ett diplom för “Lojonejdens svenska kulturpris 2013".
- En av Virkbys medeltida stamlägenheter.
- Den nutida huvudbyggnaden är troligtvis ritad av Jakob Kronqvist (1835-1893) som köpte hela såganläggningen och gården innan han flyttade dit 1878.
- 1930 byggdes villan om till Lojo kalkverks och kommunens sjukhus. Virkby sjukhus inrymde 14 sängplatser.
- Då det nya sjukhuset i Lojo centrum stod klart 1959 blev Virkby sjukhus småningom onödigt och byggdes om till företagshälsocentral för Lojo kalkverk.
- 1990 donerade Lojo kalkverk byggnaden till Lojo stad.
- I början av 2000-talet hade staden planer på att bygga om Kässä gård till daghem.
- 2006 uppstod en folkrörelse som utvecklades till föreningen Virkby kulturvänner som slöt avtal med staden och Kässä förblev och började utvecklas som kulturhus.
Varje gång det är program i huset lockas 40-80 kulturälskare och däremellan hålls diverse föreningsträffar.
Växte med sågen
Kulturen är ändå än så länge ett kort kapitel i Kässä gårds anrika historia. Kässä noteras som en av Virkbys medeltida stamlägenheter och huvudbyggnadens placering har varit samma sedan 1800-talets början.
Den nuvarande villans historia börjar med Jakob Kronqvist (1835-1893), född i en fattig familj i Jakobstad men med tiden en förmögen företagare i Lojo och Hangö.
Han samlade på sig en förmögenhet 1872-73 genom att åta sig entreprenader då Hangö-Hyvingebanan byggdes. Vinsterna investerade han i Virkby ångsåg. Kässä gård hörde till såganläggningen och erbjöd bostäder för arbetsledare och chefer. Kronqvist köpte hela stället och lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden 1878.
Blev Virkby sjukhus
Under 1900-talet påverkade den växande industrin Kässäs öde. Lojo kalkverks verksamhet svällde och företaget byggde tillsammans med staden om villan till sjukhus 1930.
Trots endast 14 sängplatser var sjukhuset tidsenligt och modernt i jämförelse med andra vårdinrättningar i trakten. År 1935 vårdades 526 patienter På Virkby sjukhus, de flesta från Lojo, men ett fyrtiotal kom från Sjundeå och lika många från Karis.
På motsvarande sätt har Kässä i dag en hel del besökare från andra sidan kommungränsen.
Kässä gård miste med tiden status som sjukhus, men byggdes om till företagshälsocentral för Lojo kalkverk. Verksamheten omfattade ungefär 10 anställda, varav två var läkare.
Kultur och daghemsplaner
Kulturen kom in i bilden 1990. Då donerade Lojo kalkverk (Oy Lohja Ab) byggnaden till Lojo stad. Kanske anande man att kalkverkets och cementfabrikens timme snart var slagen; fabriken stängde formellt 1994.
Donationen byggde på att Kässä gård skulle användas i kulturellt syfte och under återstoden av 1990-talet utnyttjades byggnaden för bildkonstskolans verksamhet och för stadens sommarutställningar och -konserter.
För cirka tio år sedan ansåg stadens tjänstemän att donatorns vilja inte längre spelade så stor roll. Det smiddes planer på att bygga om Kässä till daghem.
Under en rundtur i villan i dag känns de skrotade planerna helt absurda. En liten barnklubb i ett före detta mottagningsrum piggar upp i dagens läge, men en total ombyggnad hade förstört ett byggnadshistoriskt arv.
– Jag råkade vara sjukledig och läste noggrant tidningarna och kunde inte tro vad det stod, säger van der Woude-Rantalaiho som initierade den folkrörelse som utvecklades till föreningen Virkby kulturvänner.
– Vad kan man göra? Vi började en namninsamling och fick tusen namn på en vecka. Det är ganska otroligt på en så här liten ort.
Möten med staden
Daghemsplanerna förde någonting gott med sig. Kulturverksamheten började blomstra. Kulturföreningen hade från början fint flyt med en styrelse med bred kunskapsbas, från ekonomiska frågor till teater och musik.
Sedan man slöt ett avtal med staden 2006 har samarbetet förlöpt utmärkt, mycket tack vara den systematiska uppföljningen. Två gånger om året slår man sig ned för att diskutera och gå igenom verksamheten.
– Nu har det gått bra i åtta år. Kampen lönade sig, säger van der Woude-Rantalaiho.
I stora salen ser hon sig förnöjt omkring.
– Vissa tycker att det här är bästa utställningsutrymmet i Lojo och jag säger inte emot.
Varför behövdes Kässä så mycket som just kulturhus?
– Virkby hade en svår depression efter att kalkverket stängde och kommunfusionen förde bort en stor del av servicen till Lojo centrum. Ett levande kulturhus fick en viktig uppgift.
Hoppas på fortsättning
Även en regnig höstdag är här idylliskt vackert. Den varsamt renoverade byggnaden är en upplevelse i sig. Väggarna pryds av landskapsmålningar och porträtt. Flygeln är nystämd.
Från vinden hörs ljud av Lojo konstförening. Marja-Liisa Läntinen berättar att föreningens verksamhet varit koncentrerad till Kässä sedan år 2000. Medlemmarna är 160 till antalet, varav hälften målar och deltar i utställningar aktivt.
– Vissa tycker det är jobbigt att komma från Lojo centrum hit, men jag hyser stark värme för huset, säger Läntinen.
– Jag tycker det är viktigt att huset hålls i skick och är ett konsthus med utställningar och konserter. Det jag är rädd för är att kommunen i framtiden måste spara mer och säger att vi inte får hyra utrymmen som i dag, varpå huset blir tomt. Då kommer vandalism och sedan säger man att det är i så dåligt skick att det inte lönar sig reparera, säger Läntinen som tycker det är enastående att Kässä gård donerades av ett företag för kulturändamål.