De siktar högt med sina sparkar
Vill man umgås med familjen Kesti kan det bli svårt, eftersom de sällan har tid. Skulden bär familjens hobby, eller rättare sagt livsstil, kampsporten taekwondo.
Vid sextiden på kvällen har många redan börjat varva ner efter dagens ansträngningar, kokat sig en rogivande kopp te eller korkat en svalkande öl, placerat fötterna på soffbordet och pustat ut. Men hos familjen Kesti pågår full aktivitet.
– Kom in bara, fast det luktar lite gammal svett härinne, säger Lindah Kesti i dörröppningen till det som en gång varit en vanlig barack, men som i dag fungerar som träningssal för en taekwondotokig familj.
Baracken står placerad på familjens gård och är inredd med en stor träningsmatta som täcker det mesta av golvytan, boxningssäckar i olika storlek och diverse träningstillbehör, såsom skyddsutrustning och vikter, som familjens yngsta barn, Aron, 5, och Irene, 7, är i färd med att testa. På en hylla intill ingången står pokaler i olika storlek och färg, som skvallrar om familjens många framgångar i tävlingar.
– Vi använder baracken eftersom vi annars inte skull har tillräckligt med träningsturer, säger Lindah, innan hon kliver ut på mattan för att göra sonen Rufus sällskap.
De gör hopp för att träna balans, visar upp rörelseserier och slutligen övar Rufus sparkar mot en kudde Lindah håller upp.
Träningstid behövs, framför allt nu inför junior- och veteran-VM i ITF taekwondo, som ordnas i Tadzjikistan i augusti. Där deltar snart 14-årige Rufus, som i våras tog svart bälte som den yngsta någonsin i Finland. De senaste månaderna har han tränat så gott som dagligen, men vanligtvis blir det tre till fyra träningspass i veckan för familjen Kesti.
Meningen var att Rufus skulle få sällskap av sin pappa, Rafael, men på grund av en knäskada blev det inget VM som tävlande. I stället åker han med som tränare, vilket inte verkar vara ett sämre alternativ.
– Jag fick en jättebra chans att träna Rufus i stället, och det är minst lika bra för min del, säger Rafael som är en av hjälptränarna i landslaget och ordförande för den lokala taekwondoföreningen, ITF Taekwon-Do Raseborg, som i dagsläget har cirka femtio medlemmar i olika åldrar, allt från sjuåringar till veteraner.
Lek och tävling
Familjen Kestis intresse för taekwondo föddes 2009 då Lindah var ute efter en gemensam aktivitet för sig själv och Rufus, eftersom de hamnat i vad hon kallar en negativ cirkel. Hon tänkte att det skulle vara nyttigt att börja göra något tillsammans, läste på och fick upp ögonen för en annons om en kurs i taekwondo.
– Vi åkte i väg och jag tänkte att jag skulle få sitta på sidan och se på men där sade man att "alla kan vara med!".
På den vägen blev det och inom kort väcktes också Rafaels intresse. Det var då det blev intensivt, då taekwondon blev en familjepassion, förklarar Lindah.
Den här kvällen är samtliga familjemedlemmar klädda i vita dräkter, om än med olikfärgade bälten runt midjan och med lite olika inställning till taekwondo. Medan de yngsta barnen främst närmar sig taekwondon genom lek, satsar Rufus hårt på att tävla, vilket också Rafael gjort och tänker göra då kroppen väl tillåter. Lindah i sin tur, ser taekwondon närmast som en hobby.
– Jag deltar i tävlingar, får stryk och lovar mig att aldrig göra om det, men sedan deltar jag i tävlingar igen. Ibland tränar jag jättemycket och ibland jättelite, det är inte på liv och död för mig. Jag tycker om att leka fram det hela, men sedan kan det ibland gå jättebra också, säger Lindah, som har rött bälte och till vintern siktar på svart.
Skillnad på roller
När jag frågar vad det är som tilltalar i att tävla blir det tyst för en stund och det framstår att det inte är lätt att förklara för en utomstående. Men det som ändå blir klart är att stämningen är väldigt speciell, nästan så att håret reser sig vid blotta tanken.
– Det är något så konstigt med det hela, säger Rafael och får medhåll av sin familj, eller i alla fall de familjemedlemmar som inte tröttnat på att intervjuas och sprungit i väg, vilket de minsta gjort. Men så tävlar de ju inte heller.
– Och så kanske man blir lite bättre än man var i fjol, eller kanske man bytt viktklass, ibland uppåt, säger Lindah.
Rafael lyfter också fram den sociala biten med att tävla, de kontakter man skapar och vänner man får.
– När man varit med och tävlat ett år vet man nästa år vad det går ut på. Man kommer dit och det är jättetrevligt för man känner folk och i nästa ögonblick står man och slåss ...
– Och så tackar man varandra och kramas, och blir kanske bjuden på middag eller till motståndarens hotell. Människorna är jättevänliga, säger Lindah.
Hon säger att hon ändå brukar ha svårigheter med att slappna av innan tävlingar, till skillnad från de andra.
Enligt Rafael slår Lindahs nervositet till redan två veckor innan själva tävlingen, medan Rufus är kolugn mest hela tiden.
– Nervositeten börjar först när man är där, säger Rufus.
– Det är då jag får en chock, så olika är vi, säger Lindah.
Vardagen i vägen
Att träna de två skiljer sig också åt, menar Rafael. Med sonen går det smidigt, medan det inte går helt lika smidigt att träna frun. Det beror på att det inte alltid är lätt att koppla loss från vardagliga saker i tränings- och tävlingssammanhang.
– Att bli tränad av Raffe fungerar till en viss gräns, men om vi har bråkat och inte rett upp om disken, då ska han inte stå och skrika att jag ska sätta fart på benen. Kanske det är något man kan lära sig, men jag har svårt med det.
– På tävlingar måste man ha någon som väcker upp en. Med Rufus går det jättebra men Lindah kommer ut ur ringen arg, men kanske skulle jag reagera likadant om hon tränade mig, säger Rafael.
På frågan om hur det känns att tränas av sin pappa har Rufus ett klart svar.
– Han är lite strängare än andra, men så lär man sig mer. Det känns jättebra.
– Det där tar jag som en komplimang, säger Rafael, uppenbart stolt över sin son. Han poängterar ändå att man måste göra skillnad på tränar- och papparollen.
– Jag har sagt att när jag kommer innanför den här dörren är jag inte din pappa, utan din tränare. Sedan kan man vara som vanligt när man kommer ut igen.
Kom an då, ninja
Trots att taekwondon redan länge varit en del av, eller rättare sagt varit familjen Kestis liv, är det rätt få som vill prata om deras familjepassion.
Men visst finns det de som på fester närmar sig Lindah för att putta till henne på armen och lekfullt utmana henne, för att inte tala om dem som anser kombinationen kampsport och barn oacceptabel och gärna dryftar ämnet.
Enligt Lindah är det viktigt att förstå att det är semikontakt som gäller inom ITF taekwondo, och att man alltid måste behärska tekniker innan man deltar i matcher. Visst kan misstag hända, men lika mycket gäller det andra sporter.
– Vissa tänker att jag kör Rufus till en match, ställer honom i ringen och väntar på att han får smällar, medan jag sitter och kollar på domartavlan, och så kommer jag hem med en blå unge.
Lindah och Rafael framhåller att man inte utövar taekwondo för att få ut aggressioner. Är man ute efter det får man söka sig till någon annan sport.
Enligt dem tycks folk tro att taekwondo är en väldigt manhaftig sport, då den i själva verket präglas av kontroll och lugn. De förklarar att ITF taekwondo inte bara är rörelsemönster, utan närmast en livsstil, i vilken respekt, vett och etikett betonas. Under såväl träning som tävling undviks onödigt prat och motståndaren ses inte som en fiende.
– I andra kampsporter är det ofta fullkontakt som gäller. Som veteran skulle jag inte kunna tänka mig att matcha i fullkontakt med tjugofemåringar. Jag skulle inte ha en chans, säger Rafael.
Lindah håller med.
– Det är en teknik och konst i sig att kunna stanna sin spark så att den inte går igenom, att sikta mot motståndarens huvud och sedan sätta ner benet tillbaka.
Inte så allvarligt
Huruvida familjens yngsta barn blir lika aktiva taekwondoutövare som sina föräldrar och sin storebror får framtiden utvisa. Vilja verkar det finnas redan nu.
– Aron beundrar Rufus och har varit jättearg på oss eftersom han inte fått åka med och tävla. Men nästa år ska han få åka med till Riga, där det ordnas en tävling för femåringar uppåt, säger Lindah.
Hon förklarar vidare att Irene ivrigt tar på sig dräkten och gör höga sparkar, men att stå och spegla sig är också något hon tycker om.
Båda föräldrarna betonar ändå att det inte behöver vara så allvarligt när barnen är små. De får leka sig fram, lära sig grunder och respekt. Framför allt bjuder taekwondon på en utmärkt chans att umgås.
– På det här sättet kan vi alla vara tillsammans, säger Lindah.
- Kampsport av koreanskt ursprung.
- Namnet betyder ungefär "fotens och handens väg".
- I taekwondo läggs stor vikt vid sparkar.
- Spreds över världen under 1960- och 1970-talet.
- Det finns ett flertal stilar av taekwondo. De huvudsakliga är International Taekwon-Do Federation (ITF) och World Taekwondo Federation (WTF).
- Kamp och rörelsemönster är de centrala tävlingsformerna.
- I kamp möts två tävlande i 2-3 ronder som varar i 1,5-2 minuter.
- Slag och sparkar ger poäng, men slag mot huvudet är förbjudna.
- Till skyddsutrustningen hör bröstpansar, arm- och benskydd, handskar, tandskydd och hjälm.
- En träff ska vara kraftfull och sättas med precision för att ge poäng.
- I rörelsemönster visar man upp på förhand bestämda rörelsemönster, antingen ensam, i par eller i grupp.
- Källa: Finlands taekwondoförbund och Svenska taekwondoförbundet