De vill uppmärksamma läget i Biafra
Många minns Biafrakriget som utspelade sig i slutet av 1960-talet. Vad färre känner till är hur läget ser ut i dag. – Vi måste göra något så att Biafra inte glöms bort, säger Minna Opara.
I ett ljusblått hus i ett lummigt bostadsområde i Ekenäs bor familjen Opara.
I trädgården frodas rosorna, barnen Ikenna och Tobenna leker glatt och det hela känns väldigt idylliskt - vilket står i bjärt kontrast med vad familjen har att berätta om läget i pappa Christian Chigozie Oparas hemort Biafra i östra Nigeria.
Mot slutet av 1960-talet blev Biafra vida känt över världen, på grund av biafranernas självständighetsvilja, som utmynnade i krig mot nigerianska regeringsstyrkor.
En taktik regeringsstyrkorna använde sig av var att svälta ut Biafra, vilket ledde till massiv hungersnöd bland befolkningen. Bilder på undernärda barn med uppsvällda magar spreds över världen och etsade sig fast i folks näthinnor. Efter tre år av krig kapitulerade Biafra, och regionen införlivades igen i Nigeria.
Våldtäkter och bombningar
Sedan kriget upphörde har det varit tyst om Biafra i medierna - men det betyder ingalunda att frid och fröjd råder, menar paret Opara.
De beskriver hur den nigerianska militanta islamistgruppen Boko Haram med våldtäkter och attentat sprider skräck i regionen, där majoriteten tillhör det kristna igbofolket. Allt detta medan regeringen blundar för vad som är på gång.
– Boko Haram våldtar kvinnor, oberoende av ålder, då de är på väg till farmerna för att ägna sig åt jordbruk. De är emot att kvinnor arbetar och försöker på det här sättet få dem att stanna hemma, säger Minna.
Vid sidan om att skapa matbrist, då kvinnorna inte vågar sig till farmerna, terroriserar Boko Haram också befolkningen med bombdåd. Dåden riktas mot ställen där så många igbon som möjligt samlas: kyrkor, affärslokaler och torg.
– De vill inte få befolkningen att konvertera, utan målet är bara att döda männen och våldta kvinnorna. Attackerna sker ofta, men i sjukhusen saknas ofta ambulanser så man får frakta de skadade i skottkärror. Läkare är det också brist på, för de strejkar ofta på grund av obetalda löner, säger Minna.
Hon hämtar en dator och spelar upp några videoklipp. Ett visar en äldre kvinna, som Boko Harams män våldtagit på vägen till farmen.
– De har misshandlat henne med kniv, förklarar Christian, och Minnas ögon tåras.
De är noga med att barnen inte ser hemskheterna, men annars talar man mycket om Biafra i hemmet.
Oro för familj
I Biafra bor Christians mamma, hans bröder och systrar, och för dem känner paret Opara stor oro.
– På alla ställen behöver du inte känna dig rädd, men attacker pågår hela tiden och de behöver stoppas så att läget inte eskalerar helt.
Den egna närkretsen har än så länge inte råkat illa ut, men paret Opara lider med de biafraner som gör det.
– Vi hör alla till samma familj, varje dag dör våra systrar och bröder, säger Christian, som tog sig till Europa för tretton år sedan med båt och till fots.
– Under den resan miste jag många vänner. De minnen jag har från resan försvinner inte så där bara, säger han.
Om man inte får bukt med oroligheterna, riskerar många biafraner att stå inför samma resa.
– Man ska inte behöva fly från sitt eget land. Att komma som båtflyktning är väldigt riskabelt, säger Minna, och visar upp en bild på en överfylld båt, en av de många som trafikerar över Medelhavet till brädden fylld med flyktingar.
Alla är välkomna
Minna och Christian framhåller att de är medvetna om att det pågår många andra konflikter i världen.
– Hela världen lider, men det händer också mycket i Biafra som man bara inte kan rycka på axlarna åt.
I planerna finns välgörenhetsevenemang, för att samla in pengar till mat, men de behöver ännu utvecklas. Paret Opara efterlyser också goda idéer för vad man ytterligare kunde göra för att hjälpa biafranerna.
– Varenda kotte är välkommen med i vår rörelse, vi välkomnar alla. Det är fritt fram att komma med i Facebookgrupperna Radio Biafra London och Biafrans in Finland, och vi kan också ge kontakter vidare, säger Minna.