Här är det hårda bud som gäller
Att gå på auktion är ett utmärkt sätt att hitta udda föremål. Men det gäller att vara rustad med envishet.
När den röda damcykeln står i tur hårdnar kampen på Bygdestugan i Box. Jämfört med det här är mässingpropellern, rollatorn för vinterbruk och Carlsbergs specialölglas från fotbolls-EM 2004 i Portugal rena rama barnleken.
Solen som gassade under morgonen har gått i moln och vinden vill ta tag i fladdriga sommarkläder. Bakom mig har två damer slutat förfasa sig över hur synd det är om människor som har tatueringar.
– Det här är er sista chans att få en cykel. Den har till och med luft i ringarna, säger Seppo Salo som fungerar som auktionsutropare.
De allra ivrigaste besökarna har slagit sig ner på de främsta bänkraderna i god tid innan auktionen börjat. Andra sitter vid gröna plastbord och läppjar kaffe eller öl. Och så finns det de som får ta del av tillställningen stående, så stort är besökarantalet på auktionen.
Några som fått bra platser är stockholmarna Pernilla och Frank Danckwardt, som sommartid tillbringar mycket tid på orten. Pernillas pappa är finländare och det var också han som såg annonsen om att det ska ordnas en auktion.
– Jag har spanat in cyklarna och kunde tänka mig att bjuda om priset är bra, men jag tror det kommer att gå långt över vad jag kan tänka mig att betala. Men jag har i alla fall köpt den här på loppmarknaden, säger hon glatt och visar upp en bastuborste.
En bit ifrån sitter Nina Laitinen, sommargäst hon med. Laitinen har inte siktat in sig på något speciellt föremål, men det har däremot hennes dotter, som visat intresse för en kanot.
– Men jag sade till henne att i min bil ryms den i alla fall inte.
Ingen vill ge sig
Buden på cykeln börjar hagla. Från femton euro rör vi oss snabbt till tjugo, från tjugo är vi snart uppe i trettio som övergår i fyrtio ...
– Fyrtiofem! Hörs det från publikmassan.
– Femtio! Lyder gensvaret, men motståndaren tänker inte ge sig.
– Femtiofem!
– Sextio!
Det blir tyst och Salo ser sig omkring i publikhavet, på alla dem som kommit för att pröva lyckan. Det är lite schackmatt-stämning över det hela.
Det enda som hörs är några barn som gungar så att sanden yr, som inte kunde bry sig mindre om att ge bud på gamla saker.
Ska någon våga fortsätta? Ska drömmen om att få susa ner för branta backar med vinden vinande i håret växa sig tillräckligt stor?
– Sextio euro första, sextio euro andra ...
Salo slår auktionsklubban i cykeln, som nu tillhör en kvinna i klänning och höga klackar. Hon trippar fram för att betala, uppenbart nöjd med sitt kap. Det är inte hon som behöver åka hem tomhänt.
Bortblåst psykos
De föremål som auktioneras ut är ingalunda obekanta för besökarna. Under den gångna timmen har de haft möjlighet att inspektera utbudet, provsitta stolar, bläddra i böcker och föreställa sig hur gamla bensinmacksskyltar skulle kunna ge vardagsrummet en touch av retro. De har fått drömma om gräsklippare, resväskor, sparkstöttningar och röda plaststolar.
Många besökare stannar vid den ljusblåa kanoten, men frågan är om inte två miniatyrkanoner som en gång stått i den legendariska nattklubben Gnägget drar det längsta strået när det gäller att fånga besökarnas uppmärksamhet.
– De där skulle vara bra att ha, så skulle man kunna sikta mot storskarven, säger en äldre man till sin kamrat, som verkar tycka att det inte alls är en tokig idé.
Carola Ahlblads gissning är att kanonerna kommer att vara speciellt eftertraktade i dag, liksom Shell- och Essoskyltarna och en amerikansk butikskaffekvarn från 1875. Hon förklarar att föremålen härstammar från Sannäsudd butik, som hon drev i många år, samt från den tillhörande lägenheten.
– Idén till auktionen föddes när jag stängde butiken i fjol. Jag tänkte att jag vill göra något för att få i väg sakerna, i stället för att slänga dem i soporna. Mina föräldrar började med affären i mitten av femtiotalet, så det har samlats mycket saker under åren.
Kort efter pratstunden med Ahlblad hittar jag mäklaren Seppo Salo i havet av föremål.
Han berättar att han i tjugo års tid sysslat med att köpa och sälja gamla saker, medan auktionerna kom med i bilden för knappa tio år sedan. Sedan dess har mycket hunnit hända.
– Förr gick människorna in i en psykos när auktionen körde i gång. De blev ivriga och kunde ropa för hur mycket som helst. Men nu är de försiktigare på grund av det ekonomiska läget.
Enligt Salo är det i dag vanligare att folk står över impulsköp och i stället noggrant överväger vad de behöver. Dessutom lockar möbelkedjorna med sina billiga priser.
– I dag får man bruksmöbler från Masku och Sotka nästan lika billigt som man får använda möbler.
Rädd för konkurrens
Efter att cykeln bytt ägare är det inte länge tills miniatyrkanonerna står i tur.
– Jag vet inte om man någonsin skjutit med dem, men de är i gott skick, säger Salo som säljsnack.
Vidare förklarar han att kanonerna, till skillnad från de flesta andra föremål, har ett bottenpris på 200 euro eftersom de är rariteter.
En kvinna i publiken är inte sen att nappa på erbjudandet. Inga motbud hörs, inte ens från skarvmannen, och inom kort är hon lycklig ägare till två kanoner.
– Jag ska dela dem med min syster som bor granne med mig. De ska användas som dekoration, men också finnas till så att våra barn kan leka med dem, säger kanonägaren Aurora Kaila från Helsingfors.
Hon säger att hon fruktat konkurrens, men att hon hade varit beredd att buda ännu högre om det behövts.
När jag frågar om det finns andra föremål hon är intresserad av, tvekar hon inte med svaret.
– Det finns en kanot, en vävstol, en säng och en pulka, räknar hon ivrigt upp.
Vid avfärd är det sista jag ser Aurora Kaila, på väg att hämta ännu ett kap.
Auktionen har bara börjat.