Hon sockrar ditt teaterbesök
Kladdkaka och mandelmaräng. Oberoende av vad kaféet har på sin lista är det de bakverk Svenska teaterns besökare vill ha i pausen. Så Alexandra Finckenberg-Widner ser till att ha förråden fyllda.
Att jobba dygnet runt är inget problem för kafé- och cateringföretagaren Alexandra Finckenberg-Widner från Kyrkslätt. Hon gör det hon älskar att göra. Så när invigningen av kaféet på Svenska teatern krävde närvaro nästan dygnet runt var det inga problem.
– Det är jättekul! Vi hade också tidigare hand om pausserveringen på Svenskis men har varit borta emellan. Det är lite av en dejá vu, säger hon.
Att ha hand om pausserveringen på en teater är lite speciellt eftersom många kunder har mycket bestämda åsikter om hur pausserveringen ska se ut.
– Många tänker att "vi äter alltid kladdkaka när vi går på Svenskis", och då hjälper det inte att vi inte har det på menyn. Vi brukar vara tillmötesgående och fixa det mesta.
Ojämn kundström i Sundsberg
En helt annorlunda restaurangverklighet möter hon på hemmaplan i Sundsberg. Restaurangen Min krog, som hon öppnade där i somras, har välkomnats av invånarna men kundtillströmningen är mycket svårspådd.
– Det finns ingen balans, inga mönster i veckorna. I vanliga fall finns det typiska tysta dagar och livliga dagar, men här har det inte alls varit så. Vi får helt leva med stunden.
Under vinterhalvåret är restaurangen bara öppen under veckosluten. De bruncher restaurangen serverar då har visat sig vara ett säkert dragplåster.
– Då är det fullt hus. Största delen av kunderna är Kyrkslättsbor men också folk från Esbo, Helsingfors och Sjundeå kommer hit. Många kommer enkom för att äta här, andra stannar på väg västerut.
Saknade ett kafé
Att hon blev restaurangföretagare också i Sundsberg var inget hon hade siktat på. Men då hon noterat bristen i grannskapet var steget att själv fylla tomrummet inte stort.
– Jag älskar själv att gå på kafé och tyckte att det saknas något sådant ställe här i Sundsberg. Jag frågade byggfirman som planerat området om de inte hade funderat på något sådant. Då frågade de om jag inte själv kan öppna något. Svaret var ja.
Processen drog ut på tiden på grund av praktiska arrangemang med allt från hälsoinspektionen till Museiverket, som ville ha sitt finger med i spelet eftersom byggnaden, den så kallade inspektorsbyggnaden vid Ring III, är skyddad.
– När vi väl öppnade blev vi mycket väl mottagna. Vi har fått mycket tack. Det största klagomålet har varit att vi inte hade tillräckligt med barnstolar. Nu är också det fixat.
Ogillar köpta kakor
Restaurangbranschen har alltid lockat Finckenberg-Widner. Trots att hon tog några stapplande steg på en bokföringskarriär var det ändå matlagningen som vann hennes hjärta.
– Redan som tolvåring har jag sagt att jag ska öppna ett kafé med självbakade kakor. Jag har alltid ogillat köpta kakor. Nu har jag hållit på i 23 år och jag tycker fortfarande om mitt jobb. Jag har inte tänkt på att byta bransch en enda gång.
Cateringverksamheten ger henne ett ständigt flöde av omväxling och spännande kundkontakter. Dessutom möter hon ofta krävande situationer som kräver snabbtänkthet.
– Om hissen plötsligt går sönder eller elen försvinner så måste jag kunna hantera situationen. Eller om du kommer till en plats där du ska tillreda bouillabaisse för 120 personer och upptäcker att det inte finns något vatten. Då får man inte bli handfallen.
När jag har klarat av sådana situationer känner jag mig verkligen som en vinnare. Mest kickar får jag om jag fixat problemen utan att kunden ens märkt att något tänkte gå fel.
Vill utveckla barnmaten
Ett annat spår som intresserar Finckenberg-Widner är ekologisk barnmat, ett projekt som hon hoppas kunna jobba mera på inom kort.
– Jag vill ge till och med babyer en smakupplevelse som också föräldrarna kan dela utan att de tycker att det smakar konstigt. I dag är det ofta så att barnmaten på burk både luktar och smakar konstigt. Barnen skulle vara värda minst lika goda produkter som vi.
Speciellt hälsosamma mellanmål är en nisch som Finckenberg-Widner tror på.
– Varför ska små barn lära sig att äta godis? Det kommer de ändå att göra. Jag tycker vi kunde satsa mycket starkare på alternativa mellanmål.
Också själva matburkarna borde beakta små händer.
– Burkarna borde vara roliga för barnen att använda själva. Varför ska till exempel russinburkar vara gjorda så att det är jättesvårt för små fingrar att fiska upp russinen därifrån?
– Dessutom borde de glasburkar som används absolut kunna återanvändas. I dag slängs de bara bort. Varför skulle inte de också kunna vara pantsatta?