Förlust. Handbollsdanmark grämer sig över den knappa kvarts­finalförlusten mot Rumänien. FOTO: EPA/HENNING BAGGER

Handbollens farao regerar ostörd

Danmark deppar över förlusten i kvartsfinalen mot Rumänien i damernas VM i handboll som avslutas på söndag. Att segermålet kom i förlängningens sista minut gör inte saken bättre.

Men i övrigt är VM en framgång för handbollens hemland. 12 000 åskådare (per match) har följt med hemmalaget i Herning och även på övriga spelorter (Fredrikshavn, Næstved och Kolding) har publiken strömmat till.

Den stora snackisen i handbollsfamiljen är dessa dagar däremot hur Internationella handbollsförbundet styrs. Dagstidningen Politiken har kartlagt förhållandena och konstaterar att förbundet styrs med järnhand av egyptiern Hassan Moustafa, 71, vars metoder påminner om de som varit rådande inom Fifa.

Formellt sett har Internationella handbollsförbundet 204 medlemmar, men 120 länder har inget egentligt landslag och förekommer inte på världsrankingen – till exempel Kiribati, Nepal och Uganda. Sedan Moustafa tillträdde som ordförande 2000 har 60 nya medlemsländer upptagits. Många av dem har inte ens ett nationellt förbund, till exempel Nauru, Kambodja och Belize.

Politiken påpekar att Moustafas period som ordförande har kantats av skandaler och rykten om maktmissbruk. Han har 16-dubblat sitt arvode, har haft svårt att skilja på egen och förbundets kassa och tyska förbundet har väckt misstanke om att han dragit personlig nytta av kontrakten med tv-bolagen.

Skandalen med att tilldela Qatar herrarnas VM-turnering, som spelades i januari i år, är ett typexempel på Moustafas maktutövning. Qatar köpte ihop ett landslag som låg ett år på träningsläger och tog sig sensationellt till final. Frågan är om det bidrog till att sprida handbollen.

Orsaken till att denna handbollens farao sitter kvar på sin post är just de medlemsländer som i praktiken inte sysslar med handboll. Bara i 95 av de 204 medlemsländerna spelas det en nationell serie. De små förbunden som existerar bara på papperet är nyttiga i Moustafas maktutövning eftersom alla medlemsländer har en röst. Stora handbollsnationer som Tyskland, Spanien och Danmark har alltså lika mycket att säga till om som Saint Lucia, Mongoliet eller Mikronesien som enligt Politiken knappt har uppgivit några adressuppgifter, än mindre bedriver någon form av verksamhet.

Handboll är framför allt en europeisk sport. 17 av de 20 land som toppar världsrankingen är europeiska.

Det märkliga är att de europeiska förbundens ledare tycks finna sig i situationen. För dem är IHF bara en teknisk arrangör av VM och så länge de stora europeiska handbollsnationerna lägger beslag på nästan alla medaljer i VM tycks de strunta i hur världsförbundet sköts. På kongresserna är europeiska förbund i minoritet och besluten tas i praktiken av Asien, Afrika, Oceanien och Amerika. Faktum är att ifall europeiska förbundet EHF skulle sätta hårt mot hårt och till exempel hota med att dra sig ur IHF skulle det internationella förbundet rasa ihop. Men den viljan finns uppenbarligen inte.

EHF:s ordförande, fransmannen Jean Brihault, erkänner till Politiken att situationen ibland är frustrerande, men att det är fråga om ett demokratiskt system och därmed kan inget göras.

Sålunda får handbollens farao Hassan Moustafa styra vidare med hjälp av de marionettmedlemmar som han värvat.