Efter hundra år återstår endast minnena
Jubileum – Det känns vemodigt, säger Lahja Lehtonen och blickar ut över sportplanen i Fiskars. Den var en gång en central punkt för Fiskars IF som grundades för exakt 100 år sedan. Födelsedagen firas dock i absolut stillhet.
- Grundades den 9 oktober 1915, första ordförande var Väinö Anttila.
- Längst på ordförandeposten satt Ludvig Steiner (1928–65).
- Finländska mästare i allmän klass är Uuno Suomalainen (kombinerat), Yrjö Kivivirta (backhoppning), Alf Lindblad (3000 meter hinder) och Reijo Ståhlberg (kula).
- Övriga framgångsrika idrottare är t.ex. Erik Eriksson, Abbe Winter, Claus Kivivirta, Tor Lönnqvist, Rolf Hällström och Tor Handroos, Bland damerna kan nämnas landslagsdamen i handboll Ulla Johansson, samt löparen Yvonne Hannus som dock flyttade till HIK i ett tidigt skede av karriären.
- FIF fungerade också som lokal arrangör för de första VM-tävlingarna i orientering 1966.
Sportplanen i Fiskars vid Marskens väg är förmodligen av de vackraste i Finland, med en hisnande utsikt. Dessvärre verkar den stå tämligen oanvänd och så har det varit länge.
– Annat var det förr, säger Olof Svenskberg, 81 år, som växte upp i grannbyn Skuru och som – förstås – var medlem i Fiskars IF.
Och det var väldigt många andra också. Under 1940- och 1950-talen växte medlemsantalet stadigt för att nå rekordet 357 år 1958. Och detta alltså i ett litet brukssamhälle där det dessutom fanns en idrottsförening till, FTU.
–Idrotten var en väldigt viktig del av identiteten här i bruket och något som berörde alla samhällsklasser, säger Bengt Bergman, 79 år och gammal Fiskars IF:are han också.
Bra grund
Det var den 9 oktober 1915 Fiskars Idrottsförening grundades under namnet Fiskars Gymnastik- och Idrottsförening. Femton år senare togs gymnastikleden bort från namnet, men själva gymnastikverksamheten fortsatte nog så stark.
– Gymnastiken var rolig och nyttig. Den gav en bra grund både för mig och andra, säger pigga Lahja Lehtonen som med sina 97 år bara är något yngre än dagens jubilar.
Från början handlade det också mycket om friidrott, medan orientering och handboll kom med senare. Ett verkligt starkt kort var – kanske litet oväntat i dagens läge – backhoppningen. Terrängen i Fiskars hade sina uppenbara fördelar.
– Jag har alltid skämtat om att jag hade en så pass bra kondition som jag hade på grund av alla uppförsbackar i Fiskars. Det var alltid uppför när man skulle någonstans, säger Olof Svenskberg och ler.
Längst i landet
I det här sammanhanget är det också omöjligt att förbigå Fiskarsbolaget, och inte minst forstmästare I.A. von Julin. Utan hans insatser och bolagets stöd hade storsatsningar som idrottsplanen och hoppbackarna aldrig blivit av.
– Samtidigt hörde det kanske litet till att brukspatronen skulle bistå den lokala idrottsföreningen. Jag tror inte att Fiskars var unikt i det avseendet, men det är klart att stödet och hjälpen från bolaget var helt avgörande. Det handlade ju inte bara om pengar, utan man stödde också verksamheten på annat sätt, säger Bengt Bergman.
Och på den idrottsliga nivån kunde man verkligen inte klaga. I hemmabacken på Getberget noterades 1924 de längsta hoppen i landet med rekordet på 39 meter och 1928 blev Uuno Suomalainen Fiskars IF:s första finländska mästare då han på hemmaplan vann den kombinerade tävlingen.
– Det som jag minns allra bäst är Fiskarsspelen i backhoppning. Då var det tusentals åskådare på plats, säger Lahja Lehtonen.
Stora namn
Också i övrigt finns det gott om framgångar att plocka fram genom åren. I friidrott finns klassiska namn som Alf Lindblad, Tor Lönnqvist och Abbe Winter, medan OS-fyran Reijo Ståhlberg skördade sina största framgångar sedan han lämnat föreningen. Bland backhopparna kan nämnas bland annat finländska mästaren Yrjö Kivivirta.
– En annan idrottare som jag alltid förknippar med FIF-andan är sonen Claus Kivivirta. Också han var mest framgångsrik i backhoppning, men en mångsidig idrottare och en verklig kamrat, säger Olof Svenskberg.
Och på tal om FIF-legender vore inte listan komplett utan en dansk som kom till Fiskars under kriget som frivillig och som sedan stannade där. Det var förstås William Olsen som bland annat är den västnyländska handbollens fader.
– William var en temperamentsfull herre som inte alltid var så lätt att ha att göra med. Men samtidigt såg han alltid lösningar och var otroligt engagerad i allt han tog sig an, säger Bengt Bergman.
Ett sista starkt kort
Men allt har sin tid och redan vid 75-årsjubileet 1990 låg föreningen mer eller mindre i vila. Och så har det förblivit – efter det har det handlat mest om kamratgänget Nitro Brothers, samt idrottsligt om veteranfriidrottaren Erik Eriksson som i hög ålder samlade på sig en imponerande rad medaljer på EM- och VM-nivå i kastgrenarna. Men Eriksson – som gick bort tidigare i år – blev troligen den sista idrottare som representerat Fiskars IF.
– Så här efteråt sett var säkert en orsak till nedgången också att det började gå sämre för Fiskarsbolagen. Då fanns det heller inte möjligheter att stöda föreningen på samma sätt som tidigare. Samtidigt är ju människorna mycket mera rörliga i dag, man är inte bundna på samma sätt till en ort som man var förr, säger Bengt Bergman.
Så när han tillsammans med Lahja Lehtonen och Olof Svenskberg möts på sportplanen är stämningen ganska vemodig. I 75-årshistoriken skrev Kurt Westerholm att Fiskars IF är bortrest på bemärkelsedagen och den sanningen gäller i ännu högre grad i dag, 25 år senare. Inte speciellt mycket – om ens något – talar för att Fiskars IF skulle återuppstå.
– Det skulle först och främst behövas några driftiga ledare som tog ansvaret, men inte känns det speciellt troligt. Fiskars IF fick fram idrottare i världsklass, men i dag kan vi bara minnas de tiderna, säger Olof Svenskberg.