Ska han hånas eller hyllas för sin Lisbeth?
Det dånade i huvudet och David Lagercrantz skrev som i trance. Han hade hittat ingången till sin Lisbeth Salander, superhjältinnan från Stieg Larsson Millenniumtrilogi. Men ska han leva upp till de krav pappa Olof Lagercrantz ställde på god litteratur?
Ångesten och spänningen som präglade Milleniumtrilogin är fjärran. David Lagercrantz kisar mot solen, tar några årtag och berättar om projektet som dominerat hans liv i två år.
Ett obestämt antal år har gått sedan vi mötte Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Lisbeth är rik som ett troll, har all tid i världen och ägnar den åt att fundera. Medan Mikael Blomkvist stretar på, som journalist på tidningen Millennium som fått nya (norska) ägare och som befinner sig i samma kris som papperstidningar världen över.
– Mikael Blomkvist behöver ett scoop. Och Lisbeth Salander jagas av sina demoner, sammanfattar författaren David Lagercrantz.
I dag utkommer den fjärde delen i Millenniumtrilogin. David Lagercrantz fortsätter rota i det universum Stieg Larsson skapade, med datorgeniet Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomkvist som frontfigurer.
Boken, döpt till Det som inte dödar oss, utkommer i 31 länder samtidigt. Hajpen och efterfrågan jämförs med läget då David Browns Da Vinci-koden publicerades. Hur rädd är David Lagercrantz för mottagandet?
– Jag är en sådan som koketterar med min ängslighet men nu är jag mindre rädd än vanligt. Mest oroar jag mig för att jag ska ha skrivit en dålig bok som försämrar Stieg Larssons rykte.
– Min teori är att jag blir bättre när jag korsbefruktas med någon annan. Men jag inser förstås att jag kommer att hånas för resten av livet ifall boken anses vara dålig.
Stieg Larsson avled plötsligt 2004. Den enorma framgången för Millenniumböckerna lämnade en bitter eftersmak i form av ett offentligt gräl mellan Larssons sambo Eva Gabrielsson som en part och hans far och bror, Erland och Joakim Larsson som motpart. Eftersom Stieg Larsson och Eva Gabielsson inte var gifta och det inte fanns ett testamente äger Erland och Joakim Larsson rättigheterna till Stieg Larssons litterära arv. Det är också de som kasserar in miljonerna.
David Lagercrantz har aldrig träffat Eva Gabrielsson och inte haft kontakt med henne under arbetet med Det som inte dödar oss.
– Men jag har stor respekt för henne och tycker det är olyckligt att hon har fått gå igenom så mycket.
Far och son Larsson gav David Lagercrantz fria tyglar och har inte lagt sig i arbetet med uppföljaren.
Etiskt?
På tal om det är etiskt att skriva fortsättningen på en värld någon annan skapat upprepar David Lagercrantz att det viktigaste är att skriva en bra bok men att han visste att han måste skapa en miljö läsarna kan känna igen sig i.
– Lisbeth är inte en person som får tre barn som hon lämnar på dagis.
– Och vad gäller etiken är det så att litteratur är viktigt och ska tas på allvar.
Anklagelserna om rovdrift och jakt på miljoner har förföljt David Lagercrantz och hans förlag och agent sedan nyheten om att han skulle ta över stafettpinnen från Stieg Larsson offentliggjordes. För två veckor sedan gick Stieg Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom ut i en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter och kallade projektet för gravplundring.
David Lagercrantz säger att han gillar att vara i stormen.
Jag välkomnar debatten. Det är sådant litteraturen behöver.
Paradis och demonö
Vi befinner oss på Härligö, sommarparadiset i Ingå där Olof Lagercrantz på 1930-talet mötte den finlandssvenska Martina Ruin. Paret gifte sig och fick fem barn, yngst av dem är David.
Till Härligö återvänder David Lagercrantz varje år med sin familj och i solskenet på förstutrappan försjunker han i minnen av barndomens somrar då Härligö kunde förvandlas till en demonö.
– Man hade två roller. Dels skulle man vara intellektuell och föra lärda samtal i bersån, dels skulle man vara en duktig skärgårdsbo som kunde fiska och odla grönsaker.
– Min familj har slängt ut hela barlasten. Vi leker och umgås istället.
Olof Lagercrantz (död 2002) var en av sin tids mest respekterade, och fruktade, intellektuella, en stenhård kritiker och en hyllad författare. För sonen David är han ett ständigt spöke.
– Olof är mitt överjag. Han ville att man skulle ta skrivandet på allvar och leverera något som var bra.. Upplagesiffror var helt främmande för honom och han tyckte inte att någon genre var bra eller dålig.
Autister och NSA
På Härligö jobbade David Lagercrantz som en besatt när bästsäljaren Jag är Zlatan Ibrahimovíc skrevs om från grunden. Den sommaren lovade han sig själv att aldrig mera skriva på Härligö men i fjol var det dags igen. Då skrev han färdigt Det som inte dödar oss.
Hemlighetsmakeriet var unikt för svenska förhållanden. Lagercrantz skrev hela boken på en dator som inte var kopplad till internet. Manuset levererades till översättare världen över per bud, inte per dator.
De journalister som fick intervjua Lagercrantz på förhand, inklusive HBL, måste underteckna ett sekretessavtal enligt vilket intervjun inte fick publiceras före 27 augusti.
Intrigen då?
Frestelsen med den amerikanska underrättelsetjänstens spionage blev för stor när David Lagercrantz mejslade fram händelseförloppet i Det som inte dödar oss. I romanen konfronteras Lisbeth dels med sitt eget traumatiska förflutna, dels med internetterrorism.
Och mitt i allt detta finns en liten pojke.
Hur skulle ett svårt autistiskt barn reagera om det fick se något ohyggligt som det inte kunde referera med ord? undrade Lagercrantz och lät sig inspireras av ett dövt och autistiskt barn barnet som detaljrikt tecknade ett tredimensionellt trafikljus. Syndromet kallas savantsyndrom och är vanligare hos pojkar än hos flickor.
Alla gillar de okuvade
Stieg Larsson sägs ha lånat drag av sin syster och Pippi Långstrump när han skapade karaktären Lisbeth Salander – kvinnan som vägrar låta sig kuvas.
Jämfört med Lisbeth Salander är David Lagercrantz en ömklig figur, säger han själv.
– Alla gillar vi karaktärer som slår tillbaka mot dem som försöker knäcka en. Jag tänkte på superhjältar som Batman när jag skrev om Lisbeth.
– Jag funderade mycket på hur minnet fungerar hos en sådan som Lisbeth. Hur minns hon sin traumatiska barndom? Och hur långt kan hon gå?
Om Lisbeth Salander var en levande människa och inte en fiktiv karaktär och om David Lagercrantz fick möta henne är strategin klar.
Jag skulle försöka vinna hennes förtroende så att hon skulle berätta om sin barndom. Och så skulle jag be om hennes telefonnummer så att jag kunde ringa henne när min dator krånglar.