Vår tid i gammalt ljus
Vår närhistoria får inte glömmas. I Gränsjägarens brud lyfts dagsaktuella ämnen fram till ytan genom karelarnas öde.
De evakuerade karelarnas integrering är en betydande del av Finlands historia som sällan synliggörs. Pjäsen Gränsjägarens brud som just nu spelas på Lepopirttivägens utomhusteater i Sjundeå synliggör skedet.
De som från tidigare är välbekanta med händelserna, får i stället ta del av en stämningsfull kväll i autentisk miljö där historien nystas upp på ett gemytligt sätt med många småkomiska och musikaliska inslag som lättar upp det annars rätt tunga ämnet. Scenografin är enkel men fungerande, och inramas av det natursköna landskapet som under kriget faktiskt fungerade som sovjetisk marinbas.
Manuset som är skrivet av Lena Selén och Berndt Gottberg utgår från två parallella handlingar och tidsperspektiv. Den digitala tidsåldern ställs i skarp kontrast till åren 1944-1956. Regissören Sven Sid har lyckats skapa en tvåspråkig pjäs med gott flyt och en tydlighet i framställningen, trots det stora persongalleriet som finns att hålla reda på. Det är ändå inte fråga om stora dramaturgiska händelseförlopp eller välutvecklade karaktärsskildringar, snarare en rapid kronologisk gestaltning.
Karelarna kommer
I nutiden hittar vi den hurtiga farmodern och den mer sakliga farfadern (Barbro Backman och Krister Welander) som för sina ointresserade och cyperhypade barnbarn (Sofia Nordström och Oskar Grönroos) försöker beskriva sina föräldrars tidigare umbäranden under kriget med hemvist på Klövas gård. De historiska scenerna utgör sedan en form av filmatiserad fondvägg för hennes minnesvärda berättelser.
I centrum finns herrskapet på Klövas gård (Ann-Christine Welander och Göran Backman) som plötsligt får ta emot en ansenlig mängd karelare som anländer under en tid då allt behövligt köps på kort och resten florerar på svarta börsen. Fördomar, avundsjuka och misstänksamhet mot dessa "ryssar" kommer i dagern, medan andra bemöter dessa "flyktingar" med vänlighet och generositet. På andra håll börjar kärleken florera (Ida Flemmich och Henrik Wickström).
En särskild lyskraft från scenen förmedlar värdinnan på Klövas gård som utgör en form av inspiratör och stöttepelare.
Aktuella ämnen
Motsättningarna mellan de två språkgrupperna (finska och svenska) är ett högaktuellt ämne, men här får man plötsligt som finlandsvensk ta del av ett välgörande perspektivbyte där man själv inte är offret utan representerar den förtryckande kategorin.
Flyktingfrågan är likaså högaktuell i vår värld, och pjäsen bidrar också ur den synvinkeln med ett belysande, (kanske i viss mån förenklat), inlägg i debatten som ger perspektiv på dagens problematik. Inget nytt under solen.
Gränsjägarens brud är redan den tredje pjäsen i samma slag, som föreningen Porkala Parentesen sätter upp. Hela apparaten som inte är av det minsta slaget, har förstås medfört mycket arbete för såväl scenfolk (bland dem många barn) som arrangörer.
Pjäsen kunde fungera fint som ett pedagogiskt inslag i skolornas historieundervisning, även om det kanske inte är praktiskt möjligt att på så kort varsel ordna att skolgrupper får ta del av pjäsen.
Många tankar väcks, och pjäsens betydelse synliggörs när jag vandrar hemåt i den ljumma sommarkvällen. Bakom mig går en äldre man och en frågvis pojke i skolåldern.
Hade karelarna faktiskt ont om mat? Måste de på riktigt flytta från sina hem? Varför gjorde ryssarna såhär?
Frågor väcks, och även om de inte alltid kan besvaras, handlar det om samtidshistoria där det är av stor vikt att de som vet lite mera, inte förtränger det skedda, utan bär sitt ofrånkomliga ansvar i historieförmedlingen till en Internetgeneration.